top of page

ÄLDST - i själens barnaskara

Jag blickar ut i den mörka morgonen och in i de hem där ljuset är tänt. En mamma vandrar med raska steg tillsammans med sina två små barn i den tidiga timman. Är det så vi gör? Drar runt på barnen i våra egna liv utan hänsyn till deras rytm. Gör jag så? Drar runt på mina inre barn utan hänsyn till deras rytm.


Mitt sinne är som en storasyster inser jag denna morgon. Och jag kommer på mig själv med att vara alltför hård mot henne. Hon är äldst i själens barnaskara och gör sitt bästa för att se efter sina mindre syskon. Först av alla vaknar hon. Ibland långt innan de andra små sömntutorna. Hon tänker och tänker och tänker, på allt mellan himmel och jord.

Det är hon som ser mamman med barnen och blir ledsen för de smås skull. Det är kallt och mörkt. De borde ligga och snusa i sina sängar. Klockan har ännu inte slagit sju. Arbeta, arbeta, arbeta, det är allt vad de vuxna tänker på.



En låga på ett stearinljus


Hon vänder sin blick mot den flämtande lågan på bordet och reser sig upp för att åtgärda saken. På vägen till vasken blåser hon ut ljuset. Sedan klipper hon veken, tänder det åter och slår sig ned igen.


Mamma, jag älskar dig! säger den brådmogna flickan när hon upptäcker att kroppen är stel och öm i nacken. Allt hon vill är kärlek och frid för mig och alla andra. När jag vänder mig mot henne och är närvarande tystnar hon och blir lite blyg. Hon är så van vid att ha den rollen, att vara den som ser och känner av den andre att hon blygs när hon hamnar i den omvända rollen.

Hur kan jag inte ha sett detta förut tänker jag, och inser snabbt att alla förebråelser vara sig de är av mig själv eller andra omedelbart bygger upp en vägg mellan mig och den andra. Blixtsnabbt vänder hon mig ryggen. Jag förstår att den som dömer sig själv den dömer också andra. Tanken får henne att åter vända sig mot mig och jag möts av ett blixtrande leende som om jag förstått något hon redan känner till.


Långsamt ljusnar himlen från svart till dovt blå. Jag kommer på mig själv med att känna att jag älskar att sitta här med den äldsta av själens barn. Bara vi två, medan hennes mindre syskon ännu sover. Vi delar en kärlek, hon och jag. Kärleken till livet. Kärleken till Skapelsen. Kärleken till människorna. I synnerhet de små som tvingas leva med de vuxnas val.


Kram,

Marie Ek Lipanovskas logga

bottom of page