Bergfast. Till ytan hård som sten. Jag var i tioårsåldern när klippan i mig började ta form. Det skedde när jag satte mitt hopp och min tillit till mig själv. Trygghet behövde jag. Frid. Fred. Att vara fredad.
Efter en jobbig natt vaknar jag trött i sinnet, sorgsen i själen och öm i kroppen. Jag välter ut gårdagens blöta sump på golvet i köket när jag ska koka nytt kaffe. Förstår att idag får jag ta hand om mig själv. Lyssna på min kropp. Alla tankar på jobb lägger jag åt sidan. Jag är alltför sårbar.
Jag sätter mig vid köksbordet med kaffe, block och penna. Skriver ner vad jag tänker och känner. "Jag längtar efter trygghet. Hela jag längtar efter trygghet. Mer än något annat." Så står det i mitt tredje stycke. Med de orden spricker den hårda klippan upp och tårarna sipprar fram. Jag tänker då på Moses i öknen. På vattnet som kom ur klippan när han slog på stenen med sin stav. Och jag tänker på att det som en gång började forma klippan i mig var kärlek. Kärlek för min mamma och min bror. Det var kärleken som gjorde mig fast.
Tidigt lämnade jag mitt barndomshem. Hela livet har jag vandrat. Jag har gått bort från den ande som min pappa var uppfylld av. Den som bryter ner och skapar oro. Den som ljuger för sig själv och andra. Den som är så sjuk att andra omkring den insjuknar. Inom mig visste jag att det fanns något annat. Även om jag saknade namn för det.
Kärleken drev mig bort från familjen. Kärleken jag sökte och längtade efter. Kärleken jag hoppades fanns någonstans. Den kärlek som gör oss alla trygga. Den kärlek som ger oss alla vila. Den kärlek där vi alla kan slappna av. Den kärlek alla andra tycktes ha förlorat tron på.
Jag sökte i världen, på arbetsplatser och i skolsalar. Jag sökte bland arbetskamrater och klasskompisar. Jag sökte bland lärare och chefer. Jag sökte i kvinnor och i män. I mödrar, systrar, döttrar och kvinnor i allmänhet. Jag sökte i fäder, i bröder, i söner och män generellt. Jag sökte i kvinnocirklarna och matriarkatet. Jag sökte i kyrkan och patriarkatet. Jag sökte i höjden och i djupet. Jag sökte i mötet med den andre. Jag sökte i blicken, i orden, i handlingarna och i resultaten, de väntade och de oväntade.
Jag sökte i hemmet, i äktenskapet, i föräldraskapet, i grannskapet. Jag sökte där jag stod. Jag sökte på andra sidan Stilla havet. Jag gick och jag gick och jag gick. Jag slog läger, jag fick rötter, jag knöt djupa band, jag hoppades och jag tänkte att jag kanske äntligen hade funnit vad jag sökte. Men alltid saknades något. Jag bröt upp, jag fortsatte vandra, ledd av en djupare längtan än de bofasta och rotade kände. Ledd av en kompromisslös längtan efter att befria oss alla från det osynliga slaveri vi vant oss att leva med. Den falska tryggheten. Den ensamma gemenskapen. Lögnerna och illusionerna. Den sjuka anden.
Och jag sökte inom mig. Allt djupare.
När jag insåg att min vandring kanske inte skulle få ett slut och att jag troligtvis aldrig själv skulle få äta frukterna av denna livslånga färd, började jag gå för mina barns skull. Och för de ännu ofödda. De vars ansikten jag aldrig skulle möta. Jag bestämde mig för att lämna efter mig så många fotsteg jag kunde. I böcker och blogginlägg, i poddar och youtubeklipp, i teckningar och tavlor och sånger. Brödsmulor av Guds ande, som en färdkost längs med vägen för mina barn, barnbarn, världens barn, ja alla de som någon gång under sitt liv skulle välja att göra det stora uttåget ur det osynliga men fullt kännbara slaveri som mänskligheten lever under.
Det finns ingen trygghet i en värld rotad i lögner. Det finns ingen frid i en värld utan Gud. Det finns ingen fred i en värld utan kärlek.
Min klippa är Jesus. Det var honom jag sökte. Hans kärlek för mig. Där är jag trygg. Där finner jag frid. Där finns fred. Där är jag fredad. Den Jesus jag känner är inte en Kristusenergi, han är både människa och Gud. Den Jesus jag känner klyver inte människan mitt itu, så att man och kvinna står som konkurrenter inför varandra.
Världen är full av falska profeter, av illusionära Jesusar, förklädda människor. Till den sortens Jesus vill jag inte förleda ett enda av Guds barn.
Jag har varit ledd av Anden sedan jag var en liten flicka, från det ögonblick då jag tog parti för kärleken till min mamma och min bror och slängde ut min alkoholiserade pappa ur vårt hem. Idag tar jag parti för Maria och Jesus med samma fasthet. Jag kan skilja på fäder och Fadern, på söner och Sonen, på mödrar och Modern, på andar och Anden. Väldigt enkelt. Jag insjuknar där Jesus saknas, för där finns ingen trygghet, ingen frid och ingen fred. På den platsen är jag inte fredad och inte fridlyst.
På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Ty Anden hade ännu inte blivit utgjuten, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.” (Joh 7:37–39)
Jag trodde på Anden redan som barn, för jag trodde på en kärlek som kunde hela min pappa, min mamma, mina syskon och mig. Ja hela världen. Jag visste bara inte var den kärleken fanns.
Med Jesu död på korset behöver jag inte längre vara mina egen klippa. Jag kan vara fast i min kärlek som ett träkors nedslaget i marken på Golgata men som en mjuk varm sandstrand till kropp, själ och hjärta. Där strövar Jesus fritt i vattenbrynet. Ibland ensam, ibland sluter jag upp vid hans sida. Ibland talar han, ibland sitter vi tysta tillsammans. Ibland ser jag inte honom, men jag känner hans närvaro. Den gör mig trygg och avslappnad, fridfull och fredlig, mjuk och mottaglig för Anden.
Ibland ritar han i sanden med Sötnosen. Ibland målar han ihop med Emme. Han har befriat mitt hjärta och min själ ur slaveriet. Han har friköpt mig med sitt eget liv. Min kropp är nu hans hem. Genom mina sprickor kan hans liv strömma fram.
Bakom kärlekens klippa finns en sandstrand för Guds barn.
/Marie
Comments