top of page

De är så himla gulliga

De är som ett gäng barn som vaknar innan sina föräldrar. En stund försöker de vara tysta för att de vuxna ska kunna sova en stund till. Men till sist blir de rastlösa. Ivriga att börja dagen. Sådana är orden inom mig.


Men vad är det de egentligen vill? Vad är det orden faktiskt gör?

De som strömmar fram på bloggen och har gjort så sedan 2007. De lever. De leker. De är närvarande med livet sådant det är. De har inga som helst planer. Därför att de är som barn.

Barn tänker inte på att de ska sälja in sig själv till någon. Barn har inga tankar på att vad de gör måste vara vinstgivande och betydelsefullt. Barn lever i Guds verklighet där de är älskade. Inte ens det är något de tänker på för det är så självklart att vara älskad.


Jag har mer eller mindre mist all förmåga att tänka fram vad jag ska säga och skriva. Det har varit en lång process som skett stegvis och organiskt. Det har aldrig varit ett mål eller ens en intention att orden ska strömma fram fritt ur hjärtat. Orden fångar verkligen dagen, ja till och med stunden. Carpe Diem 2.0.


Det är idag nästan omöjligt att förbereda mig för något jag ska säga. När jag försöker, som när jag hade fått några frågor inför vernissagen i april i Strandkyrkan, då maler frågorna ner min hjärna till köttfärs. Varje gång jag ställer mig själv en fråga får jag nämligen ett nytt svar. Det är hemskt. Det leder till kortslutning istället för klarhet. Frågorna kidnappar mig och håller mig kvar i huvudet. Men orden bor i hjärtat.

Ska jag förbereda mig i någon form då får jag helt enkelt läsa upp något jag skrivit i förväg. Och det är inte jag för det är inte i nuet, utan min röst ur det förflutna.


Jag tror det var 2011 och 2012 som jag ledde en massa skojiga evenemang på nätet. Bland annat Pilgrimvandringen där jag satt i livesändning varje morgon kl 7.00 (hur jag ens kom upp så tidigt är en gåta i sig). Då minns jag att min vän Tove sade att jag skulle kunna prata hur länge som helst om ett kolapapper. Så när Pilgrimsvandringens 40 dagar var slut och lyssnarna ville att jag skulle fortsätta, då gjorde jag det.

Min själasyster Lisbeth fanns som mottagare på andra sidan varje dag som en sidekick. Om jag minns rätt döpte jag en serie där våra namn var med och jag en 30-dagarsperiod fick heta "Sommarmorgon med ett kolapapper".

Att tala ur hjärtat med hjälp av det som finns närvarande i stunden är alltså något jag praktiserat i över ett årtionde. Det är en brunn full av levande vatten.


När jag frågade orden i morse varför de var så ivriga, och tvingade dem att backa undan en stund för jag krävde att först få äta frukost och slänga in tvätt i maskinen, då svarade de: "Vi känner oss så närvarande med livet när vi får berätta för dig vad vi ser och känner."

Det fick mig att stanna upp och fundera en stund. Stämmer det?

Ja, det gör det ju, kom jag fram till. Orden som är som ivriga barn är väldigt delaktiga i livet. De hör barnet och mamman på ovanvåningen som nyss gick ut på balkongen för att leka. De stannar upp mitt i leken för att prata en stund med damen som går förbi med den vita hunden. De lyssnar förundrat på hur eken rasslar med sina löv när vinden ruskar om dem. De tycker att blommor är det vackraste som finns och kan aldrig titta sig mätta på dem. Dessa levande och fria ord, som tydligast visar sig på bloggen för här finns en flodfåra där de får rinna obehindrat, skiljer sig ofta från orden jag använder resten av dagen. Och det är en mycket intressant och helt ny iakttagelse.


När orden får leka med livet och de ges en möjlighet att berätta om sin lek, blir frukten av den leken kärlek, inser jag nu. Kärlek för livet som är här och nu. Kärlek för ögonblicket de leker med. Kärlek för lekkamraterna, vare sig de är hundar, människor, skator eller blommor och annan växtlighet. Och det är med dessa ord som med barn, plötsligt tröttnar de på att leka och går iväg för att göra något annat. Då är det liksom bara stopp. De sätter själv punkt genom att tystna.


Hur ska jag inte älska dem? Det är ju som att sitta och betrakta små lekande barn utan att jag blandar mig i. Där jag bara låter mig förundras, lyssna och le. De är ju så gulliga och ofta väldigt förståndiga fastän de är små. Barns logik är nämligen väldigt rolig, öppen och gränslös. Den har ännu inte formats av de vuxna tankarnas krav på hur saker och ting ska vara och kännas och förstås.


Nu ska jag gå till tvättstugan och barnen har gått iväg.

Ha en skön lördag!


Kram,

Marie





10 visningar

Komentáře

Hodnoceno 0 z 5 hvězdiček.
Zatím žádné hodnocení

Přidejte hodnocení
bottom of page