Tårarna strömmar ner för mina kinder. Det är Stinissens ord som når fram till mitt hjärta och släpper ut vattnet som samlats därinne.
”Det du ger åt Gud, allt i ditt liv som du villigt offrar till honom, får du tillbaka i ny gestalt för att du ska ge det vidare till andra. Ingenting av det du ger Gud vill han ta ifrån dig, han vill bara få möjlighet att ge det en obegränsad kapacitet att bli till liv och näring åt många.”
Jag fattar tag i Jesus utsträckta hand och kliver ur båten. Hand i hand vandrar vi på platsen där han en gång mättade mer än femtusen människor. Det finns så många hungriga människor i vår värld. Jag är en av dem. Men till mig ger han inte bröd och fisk, han ger sig själv.
Jag tänker på den lille pojken med de fem bröden och de två fiskarna (Matt 14:13-21/Joh 6:1-14), att jag nog mitt i min egen hunger ändå var som det barnet. Jag gav det lilla jag hade och Jesus använde det på ett sådant sätt att det blev till glädje för många.
Mitt hem förvandlade han till en oas för många. En trygg plats att möta både Gud, mig och sig själv på. Mina böcker, podden och Youtube blev till platser för människor att synas och höras. Mina ord har fått berätta om andras tro.
Vi slår oss ned på sluttningen. Jesus ser att jag är bekymrad och frågar vad som besvärar mig. Jag är inget barn längre. Svårigheter och lidande får oss människor att mogna. Jag är vuxen nu. Jag berättar för Jesus att jag inte har något att ge honom. Inga bröd, bara mjöl. Inga fiskar, bara ett metspö.
Han tittar på mig med sin milda blick och säger: "Känn ingen oro!" Sedan blickar han ut över den nu folktomma platsen, bort mot vattnet vi farit över. Hans blick ser fjärrskådande ut. Jag kryper nära honom, sticker in min arm under hans och flätar in mina fingrar mellan hans. "Känn ingen oro", säger han igen men något i hans blick får mitt inre att skälva.
Vi sitter där en stund i stilla tystnad och ser vågorna som slår in över kanten. Både min egen oro och hans lugn känner jag i kroppen. Hans frid är som marken vi sitter på. Min oro som vågorna som sköljer in. Det blir så tydligt för mig att det är med honom jag vill och behöver vara. Att han kommer med det som världen inte kan ge mig. Frid, också i oroliga tider.
Jag känner hans lena hand som smeker min kind. När jag vänder mitt ansikte mot honom möts jag av hans kärlek. Han ser på mig. Väl använda smilgropar framträder runt hans mun. "Ibland måste man låta människorna själv baka sina bröd", säger han plötsligt. "Ibland måste de själva lära sig att fiska. Annars förblir ni som barn. Vad bra att du har mjöl att dela med dig av och ett fiskespö att låna ut."
Jesus reser sig upp, vänder sig mot mig och sträcker ut sin hand. "Kom!" säger han. Jag tar emot hans hand och hjälpen att resa mig upp. Spontant kastar jag mig in i hans famn och han skrattar värmande och kramar mig hårt. Jag må vara vuxen, men en del av mig är ännu som ett barn. Det fanns något jag ville berätta för honom. Jag tänker att när mitt hjärta nu är så nära hans kanske han känner det utan att jag behöver använda några ord.
Plötsligt upplever jag mig som så väldigt liten och tårarna väller fram. Mitt hjärta sträcker fram en ensam liten blomma till honom som vore den det mest dyrbara jag har att ge. För ett ögonblick känner jag en rädsla. Om han inte tar emot den och sätter den i vatten kommer blomman att vissna och dö. Den lilla prästkragen börjar lysa när han tar den i sin hand. Han sätter inte blomman i en vas med vatten. Han gröper ur jorden i sitt eget hjärta, blåser försiktigt på dess blommans stjälk så att små rötter bildas. Sedan planterar han prästkragen på en stor grön äng. Han ser med en allvarlig blick på mig och säger: "Jag ska ta hand om den blomman. Jag ska sköta den ängen. Jag ansvarar för detta liv du gett mig."
Jag sjunker ihop i hans armar. Känner hur han lyfter upp mig och hör att han går mot båten.
GUDS TRÄDGÅRD
80 x 60 x 4 cm
Akryl på canvas
Pris: 7500 kr
SJÄLAGLAD KONST
Comments