Gud är inte ett främmande namn, står det på bokomslaget. En mening i boken får mig att stanna upp. Något inom mig nickar igenkännande. Någon säger: "Just så är det." En märklig vila infinner sig. Jag slappnar av. Eller snarare kapitulerar inför sanningen, inför verkligheten.
Det är möjligt att vi måste låta det trasiga och värnlösa få vara just bara trasigt och värnlöst.
Jag sitter med författaren Kristian Lundbergs ord denna söndagsmorgon innan jag ska iväg på högmässa. En röst i mitt hjärta säger: "Sluta försöka fixa mig!"
Jag ser en bild inom mig på en flicka vars ena ben är amputerat. Hon tittar på mig och säger: "Det kan inte och kommer inte att växa ut igen." Jag förstår att det är en liknelse hon talar till mig med. Den fungerar. Jag inser att jag försöker att hela något som inte kan helas. Det finns någon i mig som är trasig och värnlös, och jag kapitulerar plötsligt inför det. Med det följer en lättnad och en insikt om att varje försök att hela flickan binder henne snarare än befriar henne, stänger henne inne istället för att släppa ut henne.
I kärleken till mitt inre barn har jag varit så inställd på att vilja hela barnet från de trauman hon som liten upplevde, att jag aldrig stannat upp och sett att det finns sådant som inte kan lagas och repareras. Det betyder inte att det trasiga och värnlösa är värdelöst eller obrukbart. Det är vad det är helt enkelt. Trots att det inte längre är såsom det var skapat från början. Inte helt och friskt som vid födseln.
Jag ser inte ett offer när jag tittar på flickan. Jag ser något vackert. Någon som accepterat att livet inte blev fritt från lidande och förluster. Någon som känner sig själv både innan och efter sina trauman. Någon som accepterat sina skador, att hon är trasig och värnlös.
Jag som vuxen kvinna ser på det barnet som också är jag och som ännu lever inom mig, och jag tänker att jag kanske aldrig kan älska de som orsakade barnet dessa skador, men jag känner heller inget hat eller något behov av att hämnas på dem. Däremot har jag ett djupt behov av att älska barnet sådan hon nu är, inte bara sådan hon var innan allt det tråkiga hände.
Hon följer med mig till kyrkan. Den lilla trasiga och värnlösa tjejen. Jag håller henne lika ömt i min modersfamn som den palestinskan mamman på Instagram som håller den vita likpåsen med sitt döda barn i sina armar. Kärleken upphör inte vid trauman, inte ens med döden.
En bit in i predikan drar Jesus oss till sig och omsluter barnet och mig. Orden från prästen må komma med sanning och nåd, men de är för hårt förpackade för den som är trasig och värnlös. Mitt vuxna jag tänker: "Må mina ord komma med sanning och fasthet, men vara mjuka och varma att lyssna till."
Förlåtelse utan gräns är temat denna söndag i kyrkan. Jag vet allt om skuld och synd, att kännas vid min egen, ta på mig andras och att få det kastat på mig. Jag vet allt om frestelser och prövningar, att utsättas för det och vara den som kommer med det. Jag vet allt om att vilja förlåta, men inte kunna, både mig själv och andra.
Syndabekännelsen är både en gåva och en snara, för det talas så mycket om skuld och synd i kyrkan att det överskuggar det andra som tynger och gör människan illa. Skammen. Och i tystnaden växer skam ohämmat.
När välsignelsen uttalas över mig skingras skammen en stund. Guds ansikte lyser upp. Guds blick kommer med klarhet. Det finns en utbredd tystnadskultur överallt och i oss alla. Så mycket hemlighetsmakeri, så mycket ljusskygga tankar, känslor och handlingar. Ämnen som är tabu att tala om i familjen, med varandra eller i det offentliga rummet. Det finns alltför många dolda agendor och rökridåer där vi luras att titta åt ett håll för att inte se vad som egentligen pågår i andra änden.
Men det trasiga och värnlösa har förmågan att genomskåda det. För i det trasiga och värnlösa lever sårbarheten. Och sårbarheten vet att det inte alltid går att lita på vad ögat ser och örat hör, för de är ibland en illusion skapad av människor ämnad att förvilla och vilseleda. Sårbarheten känner av det, dissonansen, skillnaden mellan Guds verklighet och människans.
Jag är hemma nu, vid dotterns köksbord sitter jag och skriver. Hon ska snart iväg och fira sin pappa på Fars dag. Jag får fira min Himlapappa. Han är den ende far jag har. Någon annan känner jag inte mer än till namnet.
Min trasiga och värnlösa flicka är älskad av Gud. Hon står honom nära. Väldigt nära. Så nära att hon lever och bor hos honom mestadels av tiden. Hennes verklighet skiljer sig därför från min yttre synliga verklighet. Hennes syn på livet är inte alltid densamma som den jag ser genom mina ögon. Hon lever där inför Guds ansikte. Han är benprotesen som gör att hon inte behöver hoppa fram på ett ben eller sitta i rullstol. Han känner hennes trasighet och vet hur han kan använda den så den blir till bådas glädje och välsignelse. Han känner hennes värnlöshet och värnar den med sitt eget liv.
Det är skönt att ta farväl av de år som nu ligger bakom mig. Som litet barn upplevde jag en del svåra trauman och som vuxen har jag återupplevt dem, om än i lite andra former. Det har varit plågsamt, men lärorikt. Jag har fått en förståelse för hur vi som barn formas av arv, miljö och våra upplevelser. Hur trauman sätter djupa spår i själen. Hur vi tidigt lär oss att tänka skadliga tankar om oss själva. Hur allt det som sker redan de första åren av våra liv styr valen vi gör som vuxna och formar beteenden som är destruktiva.
Man kan säga att jag har tillbringat sex år ihop med mitt inre barn. Jag har utsatts för liknande situationer som hon utstod och jag har därmed fått känna vad barnet kände men saknade ord för. Som vuxen har jag varit på väg att ge upp många gånger. Och utan Gud hade jag aldrig orkat mig igenom detta svåra. Det säger något om livskraften som barnet i mig föddes med.
Jag har insett hur viktigt det är att gå till botten med det som sårar och skadar oss. Förlåtelse kan inte ske om vi inte ser vad som verkligen har hänt oss. Då är det förnekelse, inte förlåtelse. I förnekelse finns ingen försoning att hämta. Varken med andra eller med sig själv och det som hänt.
När jag bevittnar det folkmord som pågår i Gaza och den etniska utrensning som sker, då ser jag på alla de tusentals barn som lemlästas och dödas med samma blick som jag ser det trasiga och värnlösa barnet i mig. Jag kan inte ge livet åter till alla de som dött. Jag kan inte hela alla de barn och vuxna som kommer att tvingas leva med obotliga skador till kropp och själ. Jag kan inte förhindra det traumatiska och fruktansvärda som sker. Men jag kan hålla en plats i mitt hjärta och ett hoppets ljus levande för dem alla; att de en dag ska få sörja sina döda, få läka sina sår, få upprättelse genom sanningen, få återförenas med de som överlevt, få leva i frid och fred på en plats de kan kalla sitt hem. Jag kan det genom det trasiga och värnlösa barnet inom mig som inte önskar någon annan människa något ont.
Vita korsets kapell har slagit upp portarna. Där ligger ett urval av det jag arbetat med sedan 2017 och en del av de samarbeten jag haft med nära och kära. Vita korsets kapell är till Guds ära. En Fars dagspresent till min Himlapappa. Där finns en del av de verktyg jag och andra använt oss av för att läka och hela en del av det som varit trasigt i våra liv. Heal My Life är kapellets motto och en förbön för varje människa, samt kapellets dess webbadress, www.healmylife.se
Jag anar att välden behöver så många fredliga och fridfulla oaser som vi människor orkar bygga eller bidra till i denna sargade tid vi just nu upplever.
Varmt välkommen in!
Comments