Ensamhetens två ansikten

Jag minns sommaren 2008 då barnen reste med sin pappa till Makedonien för första gången utan mig. När de körde iväg efter att vi hade sagt farväl trodde jag att mitt hjärta skulle gå i sönder. En hel månad utan dem. I landet och huset jag själv tyckte så mycket om, men aldrig skulle återvända till.

Det tog några veckorna innan jag kunde njuta av lugnet. Den första tiden var jag uppfylld av saknaden efter mina barn och sorgen över skilsmässans alla baksidor. Sedan infann sig ett lugn, en möjlighet att njuta av ensamheten, av att sätta mig på cykeln med lätt packning, läsa en god bok utan att bli avbruten och slumra på stranden utan att behöva hålla uppsikt över barnen.

Igår när jag cyklade till stranden ensam tänkte jag på att jag inte kan njuta av den ensamhet som aldrig bryts. Då 2008 visste jag att barnen skulle komma hem efter semestern och åter vara en del av min vardag. Nu är alla barn, barnbarn och svärbarn i Makedonien, men när de kommer hem bor de inte varannan vecka tillsammans med mig i mitt hem. De har sina egna bostäder. Sina egna liv. De är vuxna.

Vid skilsmässan hade jag ingen vana av att vara själv. Det tog tid att lära mig uppskatta mitt eget sällskap, att njuta av lugn och ro, att bara vara. Idag trivs jag i mitt eget sällskap och behöver mycket tid för mig själv. Jag vill vara ensam när jag skriver, tecknar och målar. Jag behöver tid att gå i mina egna tankar, att reflektera, att känna efter, att smälta och processa, att läsa, att vara med Gud och i min egen stillsamma atmosfär.

Det är en välsignad ensamhet och jag känner mig inte ensam när jag är närvarande med mig själv och Gud.

Ibland kan jag känna mig väldigt ensam ihop med andra människor. Med familj och vänner, i kyrkan, på dansen, på en tillställning och i mitt arbete. Oftast handlar det nog om att jag har svårt att delta i samtalen numera. Jag tystnar för jag tröttnar. Det jag skulle vilja säga, berätta och dela med mig av vet jag på förhand inte landar så väl. Jag har provat många gånger. Jag vill föra dialoger i jag-form, inte lyssna till när människor berättar vad han eller hon, den eller det, sagt, gjort, köpt, valt, etc.

Mitt intresse rör djupet i människan. Jag vill prata om tro, om kärlek, om längtan och saknad, tankar och känslor. Jag vill prata om det inre livet, människans möten med sig själv och Gud.

I detta finns en djup känsla av ensamhet. Det är för få omkring mig som vill föra dessa dialoger. Vi människor tycks vara så tränade i att titta på hur andra människor lever sina liv och vilja tala om det, att vi glömt bort hur man talar om andra utifrån sig själv. Vad relationen till en annan person får oss att tänka, känna, göra och säga.

Jag gläds åt att mina barn har möjligheten att vara tillsammans med varandra och sin pappa på somrarna i Makedonien. Det är en gåva jag uppskattar att de har fått av sin Baba och Dede (farmor och farfar) som byggde huset. Jag saknar att inte vara där med dem, att samla på semesterminnen ihop, att träffa släktingarna där nere, att inte vara en familj längre på det sätt vi en gång var.

Jag gläds åt att deras pappa numera har en kvinna i sitt liv som passar honom mycket bättre än vad jag gjorde så att han får uppleva vad det är att vara älskad. Det är trots allt det livet går ut på. Det var något jag aldrig riktigt kunde ge honom. Jag saknar att dela kärleken för våra barn med honom såsom bara föräldrar kan och vardagen ihop med dem. Jag saknar en man att älska och älskas av, tvåsamhetens vardagsliv, det självklara sällskapet som bryter min ensamhet och gör att jag njuter av att vara själv.

Jag saknar en sådan vuxen relation till en man så mycket att jag inatt när jag inte kunde somna frågade Gud varför han hatar mig. För jag kunde inte komma på något annat skäl till att Gud inte sänt en man åt mig.

"Du som känner mig så väl, som vetat sedan jag var ett litet barn att jag behöver mycket fysisk närhet och ömhet för att må bra. Varför gör du inget? Varför hatar du min kropp så mycket när där inte finns någon anledning till det?"

Det finns en ensamhet som är välsignad och det finns en ensamhet som bryter ner. Jag känner dem båda väldigt väl.

Just nu sitter jag i den välsignade ensamheten på min balkong, med min dator, innesluten i orden som kommit att bli min bästa vän, omgiven om tomater som mognar, sallad som väller ut ur balkonglådan och mynta som gått i blom. Mitt eget lilla paradis.

Men under stora delar av dagen kommer jag att vara i den ensamhet som bryter ner min kropp, mitt psyke och lämnar spår efter sig i både själ och känsloliv.

Under några timmar i solnedgången kommer jag att glömma bort den ensamheten när jag dansar bugg på Ribban. Men när jag kör hem ikväll efter att min kropp har varit i kontakt med en massa olika män kommer den svåra ensamheten att få mig att gråta i bilen. För där är ingen som bryter den när jag kommer hem. Ingen att berätta för hur härligt väder det var och så roligt det var att dansa så svetten lackade. Ingen som frågar om jag är lite hungrig när jag kommer ur duschen. Ingen att krypa upp i soffan hos. Ingen att fråga hur han tillbringade kvällen. Ingen att pussa godnatt. Ingen att vakna upp intill och inleda en ny semesterdag med.

Jag längtar inte efter en man som ska vara allt utan en som ska fylla upp sin egen plats som en livskamrat. Mina barn, barnbarn, svärbarn och övrig familj har redan sin plats i mitt liv. Mitt arbete, mitt företag, min dans och mina vänner har sin plats. De platserna är upptagna. De relationerna fyller olika behov hos mig. En man kan inte fylla upp dem och de kan inte fylla upp mannens plats.

Min sista sommar i Makedonien. Utsikt över Ohrid och Sveti Naum.

Arton somrar har passerat sedan mina barn för första gången reste iväg på semester med sin pappa utan mig. Så lång tid har det gått sedan jag kände att jag visste vem jag hörde samman med och vem jag skulle vakna vid sidan om när jag blev gammal.

De tre år jag levde med mannen jag träffade efter skilsmässan kom aldrig till det djupet och den vilan i en relation då man känner att det är vi nu. Och den man jag därefter förälskade mig i hade aldrig en tanke på att dela sitt liv med mig. Jag har därför inte tillbringat en natt ihop med en man på fjorton år. Jag, som är så kroppslig och vars tro också är kroppslig har levt så. I fjorton år.

Inte för att jag velat vara ensam. Inte för att jag förträngt min längtan och min kärlek till mannen. Inte för att jag förnekat min kropp och mina behov av närheten och ömheten som finns i tvåsamheten.

Jag har hållit min dörr öppen trots allt, trots att ensamheten smärtar, trots att den bryter ner både själ och känsloliv, trots att jag gråter floder av ha den dörren på glänt, trots att den gör att jag inte kan somna vissa nätter. Trots lidandet den orsakar mig bär jag min längtan efter en djupare form av gemenskap med en man (och andra människor) som vore den helig och den enda väg värd att vandra på. Så jag tycker mig ha goda skäl till att fråga Gud varför han hatar mig och min kropp, när det är han som format mig precis så här.

För arton år sedan kom sommaren med den gåva som den välsignade ensamheten bär på. Att trivas i sitt eget sällskap, att kunna njuta av att vara själv, att vila i sin egen närvaro och att få vara nära Gud.

Jag skulle önska att denna sommar kommer med den gåva som bryter ensamheten jag inte valt och vill ha. Gåvan att trivas i en mans sällskap, att kunna njuta av tvåsamheten, att vila i hans närvaro och möta Gud i mannen.

Snart ska jag cykla ner en stund till stranden. Med lätt packning. Läsa en god bok jag påbörjade igår. Ta med kaffe och macka. Bada i havet som kylts ner. Vara bland människor utan att egentligen umgås, såsom man ofta gör när man lever ihop.

Jag ska stanna ett par timmar på Sibbarp, inte hela kvällen som jag gärna gör, så jag hinner hem igen för att äta och klä om till dansen i solnedgången. Jag ska vara helt i min kropp. Följa, inte föra. Pressa kroppen till att klara av mer än jag ibland tänker att den kan. Svettas så jag blir riktigt ful och rödsvullen i ansiktet. Gråta i bilen för att det inte finns någon när jag kommer hem.

Jag ska Facetima med barnen och barnbarnen när jag sitter nyduschad i soffan för att lindra ensamheten och för att jag saknar att vara med dem.

Kram,