Ett oväntat bönesvar

– Vem är du? frågar jag henne.

– Den som har räddats, svarar hon.

Tänk att det som jag har undrat över i så många år, plötsligt får sitt svar denna sköna morgon. Ett enkelt svar. Nästan för enkelt, tycker jag som har grubblat så väldigt länge. Som sökt ett svar så länge. Försökt nå henne så länge.

Den som har räddats. Såklart, tänker jag nu denna soliga morgon på balkongen. Såklart är hon det. Den som har räddats. Tänk att de enklaste, mest logiska och självklara svaren ofta tar årtionden att komma på.

Igår tillbringade jag en härlig eftermiddag nere på Sibbarp. Jag köpte med mig en sallad från mataffären, packade ner kaffe, en bok, kortlek, några kex och badkläder innan jag cyklade ner. Leksakerna jag skrev om igår låg då nytvättade på balkongen.

När temperaturen ligger runt 25-26 grader och luften bär med sig en frisk havsbris, då trivs jag. Så vill min kropp ha det. Då kan jag njuta av vädret. Medelhavstemperatur som svider i skinnet och varma vindar får mig däremot att hellre stanna inomhus. Igår var det perfekt sommarväder om du frågar mig.

Jag badade såklart några gånger, flöt omkring i det svalkande Öresund, lyssnade till plaskande tonåringar, dök lite i det klara vattnet. Jag åt min sallad, drack mitt kaffe, läste några kapitel ur min bok, slumrade en stund i solen och lade patiens. Och så satt jag och skrev några ord framåt kvällen i min lilla skrivbok. Där fångade jag ett jag och ett hon. Naturligtvis ställde jag mig då frågan vem jag är och vem hon är.

Jag är betraktaren i mig. Den som har ett mått av distans till allt jag ser, hör, tänker, känner och upplever. Jag är en iakttagare och väldigt ofta den som tillåts vara berättaren av mitt liv.

Hon är den jag kallat kvinnan i alla år. En närvaro som lever i kroppen, men inte är kroppen. Hon är vuxen men inte gammal. Hon är den jag inte kan komma åt eller fånga in. Hon visar sig och framträder när jag är avkopplad. Som igår framåt kvällen efter flera timmar på stranden, min fjärde dag på semestern.

Jag kan egentligen inte beskriva henne. Alla yttre attribut jag klär henne i handlar nog mest om att ett försök att klä henne i något som ger henne konturer. Flip-flop, mjuk böljande klänning, utsläppt hår, cyklande fram i livet så att hon kan stanna till och plocka blommor vid vägkanten. Vår, sommar, sol, hav. Frukt, bär, sallad, vatten, iskall flädersaft, ett glas vin. Blommor, växter, musik, dans, med en doft av musk. Böcker, skriva, teckna, måla, sjunga.

Men de två mest framträdande dragen är att hon deltar i livet, hon betraktar det inte. Och hennes identitet är inte mamma, mormor, svärmor, dotter, syster, vän eller livskamrat. Hennes identitet är obunden av mänskliga relationer. Hon är sin egen. Den enda relation som säger något om vem hon är, är hennes relation till Gud, till Jesus.

Jag vill gärna överlåta skrivandet och tecknandet till henne, tänkte och kände jag igår. Och funderade över vad texterna och bilderna då skulle komma att innehålla. Men faktum är att jag tror hon är författaren av alla brev, ja både texter och bilder som liknar brev skrivna till Gud som en far och de som riktar sig till Jesus. Sådana finns det ganska många i högarna av block i mitt sovrum. När jag ibland bläddrar lite i dessa är det just dem som berör mig mest. När jag kliver in mellan raderna eller bilderna i hennes dialog med Gud, med Jesus.

Denna morgon började jag på samma sätt som jag inleder varje morgon, med en kopp kaffe och mina tre kristna andaktsböcker. Då tänkte jag att endast en bok just nu ligger sådär öppen för mig som Bibeln gjorde för tio år sedan. Uppslagen som om jag kunde kliva in i den och vandra med i berättelsen, obunden av tid och rum. Och det är boken Maria från Magdala av prästen Charlotte Frycklund.

Jag tror jag är inne på tredje rundan. När jag kommer till sista sidan av boken börjar jag om igen från början. Så bra är den, i mina ögon.

Det var i dagens läsning som jag fick veta vem hon är. Jag fann henne därinne bland alla bokstäver och ord. Bland meningar, kommatecken och punkter. Och för min inre syn kan jag nästan skönja ett ansikte på henne där hon står och ser på mig inifrån berättelsen. För allra första gången anar jag hennes person, hennes ansikte, hennes konturer, hennes liv och sammanhang.

Det var i dessa ord som bönesvaret visade sig för mig: "Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det." Min fråga om vem hon är blev besvarad. Jag är den som har räddats.

Jag var förlorad. Det är ingen överdrift att säga så, att jag var förlorad innan Jesus klev in i mitt liv. Jag hade förlorat mig i relationerna till dem jag älskade. Jag hade förlorat mig i världens värderingar och normer. Jag hade förlorat mig i andras syn på vad det är att vara människa, kvinna, mamma, dotter, syster och hustru. Jag var ingen egen individ, ingen egen person. Jag existerade enbart i förhållande till andra människor. Som dotter till min mamma. Som mor till mina barn. Som syster till mina syskon. Som hustru till barnens pappa. Som moster, granne mm. Som en respons på andras liv.

Jag hade aldrig varit ensam med mig själv. Jag hade känt mig ensam i relationer, men det är en annan sak. Från det att jag som det yngsta syskonet föddes in i min familj var min identitet bunden till vem jag var i relation till andra.

Vi människor blir till i relation till andra människor. Men jag förlorade mig i relation till andra människor.

Hon trädde fram ur mitt inre samma dag som Jesus klev in i mitt liv 2008. Drygt nio månader efter att jag lämnat äktenskapet och huset. När jag var ensam varannan vecka då barnen var hos sin pappa. När jag hade startat mitt eget företag Själaglad. Efter en sommar då barnen var i Makedonien en månad och jag för första gången var ensam en lång tid utan barnen och kunde cykla ner med en handduk, en bok, lite kaffe, vatten och min bikini för att umgås enbart med mig själv. När jag hade börjat längta igen efter kärlek, närhet, glädje, liv och mening. Då först, under de yttre och inre omständigheterna, kunde hon ge sig själv tillkänna. Den som var förlorad. Och därför helt okänd också för mig själv.

Hon visste omedelbart vem han var. Hon kände honom och litade på honom, trots att hon aldrig hade mött honom tidigare i mitt liv. I det ögonblicket då hon klev fram ur det fördolda och fäste sin blick på honom inleddes hans räddningsaktion. Hon är nog vad vi kallar för själen. Den som inte består av släktens DNA och gener. Den med ett annat släktträd. Den med ett annat ursprung. Den med en annan historia och en därför en annan framtid. Den med en identitet som inte kan bli till och formas i relation till någon annan än Honom. Den som har räddats och som söker och finner sig själv i relation till den som räddade henne. Jesus.

Den som har blivit räddad tillbaka till livet, vill rädda andra. Inte genom våld. Inte genom övertygelse. Inte genom manipulation. Inte genom att dra fram själen ur sitt distanserade jag. Utan genom att peka på honom som är räddningen för varje mänsklig själ. Och kanske genom att vara såsom Maria från Magdala framställs i boken av Charlotte Frycklund. Det första ansikte en nyförlöst själ möter så att den vet att den inte är ensam om att ha blivit räddad. Så att den kan våga stanna kvar i ljuset och inte genast drar sig tillbaka in i jaget och gömmer sig där igen.

Serve not save, var ett uttryck jag först hörde när jag utbildade mig till coach 2007. Sedan dess har jag hört det ofta, främst i andliga sammanhang och bland coacher. Jag förstår innebörden av orden. De är bra i rätt sammanhang för de handlar om att se i en människa hennes egen förmåga till att söka svaren inom sig och därmed att veta vad som är bäst för henne. Inner authority, som man brukar kalla det, är viktigt i relation till andra människor för att förhindra att någon människa blir ens guru, ens profet och frälsare, en ledare man blint följer och tror är Guds utsände.

Jag har idag en högt utvecklad och väl grundad inner authority. Men det komplexa är att den är vad den är för att jag blev räddad, inte tjänad. I relation till Jesus stämmer nämligen inte serve, not save. Han kom inte för att tjäna människor, utan för att rädda dem.

Min personliga erfarenhet är att det finns något i människan som behöver räddas, som inte kan tjänas fram. Den delen kan inte framträda om jag inte erkänna för mig själv att jag faktiskt inte räcker till, att jag själv inte är god nog, att jag behöver räddas av Jesus.

Min inner authority är viktig i relation till människor, i synnerhet de vi förväntas se upp till och som är våra ledare i samhälle och andliga sammanhang. Men den räcker inte till för att befrias från min egen självtillräcklighet, mitt ego, mitt "kan själv". Faktum är att jag tycker mig ha sett i mig själv och andra människor som stått alldeles precis framför "Räddaren" att det är just den inre auktoriteten som hindrar dem från att befrias på djupet och finna sitt verkliga inre väsen.

Så när Moder Maria en gång i ett av sina få tilltal till mig sade: "Rädda så många du kan!" Då gick hennes ord stick i stäv med allt det jag hade lärt mig och allt vad andra sade åt mig att göra. Jag tror att jag först nu, 15 år senare, vågar lita helt och fullt på hennes ord. Att jag först idag, när jag kan formulera att jag är den som har räddats, förstår att man bara kan rädda dem som insett att de behöver bli räddade. Och kanske är det så att man kommer dithän först när man har gjort allt man själv kan och förmår, plus att man försökt sig på det omöjliga, innan man inser att det mest dyrbara inte kan förvärvas eller förtjänas av egna krafter. Det är en gåva. En kärleksgåva från Gud. Räddningen är en födsel. Och det vet varje människa att vi inte föder fram oss själva. Vår kropp kommer ut ur en annan människas kropp.

Så är det också med själen. Gud är den som är havande med vår själ. Jesus ligger tillsammans med oss likt en tvillingbror i Guds livmoder så att vi formas till Hans likhet. Och Jesus är den som står där som människa med både fötterna på jorden och tar emot själen när hon föds. Jesus är själens jordemor, en tvättäkta barnmorska.

Kapitlet i boken om Jesus och Maria från Magdala som jag läste denna morgon avslutas med en kort bön. Jag tycker det är läskigt att be den, men jag ska göra det ändå. För hennes skull. För Hans skull. För min skull. För allas skull.

Gud, hjälp mig att hitta det som är förlorat

och försöka rädda det.

Amen.