Livet är som en lång kedja av länkar. Den nya dagen kedjas fast vid den gamla. Gårdagens tankar följer med oss in i morgondagen. Det är som om Livet är en kosmisk vävstol och Anden dess väverska. Jag kan se framför mig hur den nya dagen är lagd där mellan varpen. Redo att slungas mellan de många korslagda trådarna. För att skjutas över till andra sidan där också denna dag når sitt slut och ännu en natt väntar innan nästa dag kommer för att slunga oss tillbaka igen.
Det är som att bevittna Gud andas genom sitt kosmos. En dag är en djup inandning. En natt är en djup utandning. Gud, sover du aldrig?
Ibland kan jag få en klump i magen när jag tänker på min mammas höga ålder och på min bästa väns obotliga sjukdom. Livets förgänglighet kan vara svår att hantera. Det är som att titta ner i korgen bredvid vävstolen där alla trasorna ligger som används till att väva mänsklighetens matta, och se att ett par färger håller på att ta slut. Och när de tar slut förändras mönstret för all framtid, för dessa unika nyanser finns inte längre tillgängliga. Större delen av mänskligheten kommer att vara helt oväntade, men vi som låg alldeles bredvid i korgen kommer att uppleva ett tomrum som ingenting kan fylla. Att förlora de man verkligen älskar är det värsta som finns. Inte bara när vi förlorar dem till döden. Också när vi förlorar dem till livet.
Så visst är det kärleken som är och förblir det allra viktigaste i livet. Utan tvekan är det så. Innerst inne vet vi det alla, men ändå lever vi inte alltid så. Vad är det som gör att vi går vilse? Som får oss att lämna kärlekens väg.
Igår kväll när jag mediterade var jag plötsligt tillbaka till 1991. Året efter ett dramatiskt uppbrott och ett djupt trauma. Året innan det första av mina tre barn föds. Ett mellanår mellan det gamla destruktiva och det nya lite friskare.
Gud, höll du andan? Så som en förälder gör när han är lite orolig för sin dotter.
Jag var 23 år gammal och arbetade som butiksföreståndare på Texaco Mellanheden. En bensinmack som inte längre finns kvar. Ett år hade jag känt mannen som senare skulle bli mina barns pappa. Vi bodde i min lägenhet på Möllevången. En gigantisk tvårummare på 80 kvm. Det året åkte vi till Rhodos på semester och jag minns att mina ben var helt söndertuggade av alla mygg. I november det året måste jag ha blivit gravid, för Lina föddes i augusti 1992. Och någonstans däremellan köpte vi vår trerumslägenhet på Lindeborg, Koristgatan 18, om jag minns rätt.
Jag blev glad över att möta henne, den unga kvinnan jag var 1991. Det fanns så mycket hos henne som jag skulle vilja ha idag. Hon var fysisk stark, väldigt vacker, gladlynt, charmerande, fylld av framtidstro och väldigt fruktsam.
Men hon saknade kärlek och det är vad jag har idag. Så jag tog henne i handen och sade åt henne att följa med mig. Vi vandrade tillsammans hela vägen från macken på Mellanheden till lägenheten på Annestad där jag befinner mig nu. Inte ensamma, också Jesus var med.
Jag berättade för henne att jag nu visste vad jag inte kunde veta då, något om kärleken. Var den finns att hämta. Hur det känns att vara älskad. Vad det verkligen är att älska en annan människa. Hur mycket det betyder att stå inför den blick som fyller en med värme. Vad det är att se på en annan människa och fyllas med ömhet. Hur mycket det betyder att vara sökt och efterlängtad. Hur djup frid som finns i mötet med en älskande människas kropp. Vilken njutning som i en kärleksakt mellan två som verkligen älskar varandra på djupet. Hur läkande kramar kan vara och hur gott kyssar kan smaka.
Jag berättade för henne om kärleken som inte kan köpas, som är en gåva vi får. Och jag tittade henne i ögonen och sade: Du förtjänar den kärleken. Jag förtjänar den kärleken. Det spelar ingen roll vad ont du gjorde eller vad ont jag har gjort. Ingen av oss gav någonsin upp tron på kärleken och längtan efter att få leva med den. Vi inte bara behöver den. Vi förtjänar den. Det gör alla människor, för det är omöjligt att vara människa och inte göra fel. Det är svårt att leva. Livet är inte enkelt. Du gjorde det bästa du kunde. Jag har gjort mitt bästa. Mer än så kan vi aldrig begära av oss själva eller någon annan. Vi försökte att göra det rätta, men det visade sig att också det blev "fel".
Bara Gud vet hur lång min traslinda är, den som ligger där i korgen bredvid vävstolen. Trasiga är vi alla på något sätt, men det är inget som Gud förkastar. Gud älskar trasmattor. De är vackra. De värmer när det är kallt. De är sköna att gå på. De har en historia. Gud återbrukar allt om vi bara tillåter honom.
Jag är glad att jag fått tillbaka henne. Att Gud tog mig till den jag var 1991. Kärleken är det som befriar oss. Ibland kan vi komma med den kärleken till oss själva, till den människa vi en gång var.
När jag tittar mig i spegeln är det inte den 23-åriga Marie jag ser. Inte ens mina ögon är desamma. En del av den livsgnista som då fanns har gått förlorad. Sorgen har satt sina spår i mitt ansikte. Lite av den färgstarka människa jag var har bleknat av all smärta. Jag tvingas leva med de många förlusterna. Det är sådant livet är. Tiden läker inte alla sår, vi lär oss leva med dem.
Men jag förtjänar att vara sedd, sökt, efterlängtad och älskad. Det gör i grunden varje människa. För utan den verkliga kärleken går vi vilse och vi gör fel och vi går miste om så mycket gott som livet var tänkt att ge oss. Det ödet önskar jag inte för någon människa. Inte heller mig själv.
Jag var trasig redan 1991. Främst i relation till män. Till min alkoholiserade pappa som hade dött några år tidigare. Till mina två äldre bröder jag aldrig riktigt kom nära. Till de unga män som redan då hade svikit och verkligen gjort mig illa. Till en del manliga lärare och chefer som ofredat mig. Till den manliga släkting som var gränslös.
Jag hade inte valt något av detta. Männen gjorde val som jag tvingades hantera. De var de förutsättningar jag kom in med när jag mötte mina barns pappa. Han kommer in med sina sår. Ändå lyckades vi leva ihop i 17 år och även om vi aldrig riktigt älskade varandra på djupet är de mina finaste år. Jag skulle inte byta bort dem. Frukten är tre underbara barn.
Jag är fortfarande trasig i relation till män. Men idag är jag medveten om min historia och hur den kom att forma mig. Jag vet vem jag är som människa, som kvinna. Jag söker helandet av mina sår inte i relation till män, utan i mötet med Gud och med mig själv.
Idag har jag ingenting av det jag hade som 23-åring. Inget fast arbete, inga framtida ekonomiska garantier, inte en lägenhet, inte min fruktbarhet, inte den unga kvinnans sexualitet och attraktiva skönhet eller hennes godtrogenhet.
Men jag har mig själv. Jag har Gud. Jag har kärlek och visdom. Ett par tomma händer, men flitiga sådana. Jag har en mogen kvinnas former såväl inombords som till kropp. Jag har ömhet, varsamhet och en närvaro som få människor kommer med. Vad jag idag vill ha av mannen är det som ännu ingen man gett mig men som jag fått se en glimt av: sig själv, Gud, kärleken och visdomen mannen bär inom sig.
Varken jag eller den kärlek jag kommer med kan bytas mot eller köpas för pengar. Ande och liv ropar på Ande och liv i den andre. På den punkten kompromissar jag inte fler gånger.
I am the mother that raised savaged daughters.
Kram,
Comments