Jag dansar mig fram till mina nya gränser

Jag visste inte att dans kunde vara en sådan duktig lärare, att jag hade så mycket att lära om mig själv i dansen. Men efter att ha dansat fyra dagar i rad blir jag varse mycket om mig själv och vem jag är. Och inte längre är.

Rörelse kan bidra till att saker inom en rörs upp. Jag inser att jag uppskattar just den biten, att inte vandra runt i mig själv i min ensamhet när jag mediterar och skriver, utan att dansa med en massa människor och låta rörelsen dra upp det till ytan som jag behöver se och förstå. Det är skönt med den omväxlingen, upplever jag.

Denna sommar med fem veckors sammanhängande ledighet och alla barnen bortresta, inklusive svärbarn och barnbarn, har gett mig en möjlighet att vara kvinna. Inte mamma, mormor eller husmor. Det har funnits tid i värmen, vilan, de tomma dagarna, att långsamt öppna mig och utforska vem jag är bortom mina nära familjerelationer och mitt arbete.

Jag tycker om den jag möter när jag vågar låta blomknoppen öppna sig för att ta emot både solsken och regn. Det är fint att känna så inför mig själv som kvinna, eftersom kvinnan är människan jag är. Den egna personen. Oberoende av de olika roller jag har i relation till andra människor.

Efter fyra dagar av mycket dans ser jag att jag verkligen tycker det är roligt att dansa, att röra mig, att känna hjärtat pumpa av fysisk aktivitet och gå hem med ömma fötter. Det fyller upp mig med energi. Tankeverksamheten vilar för det mesta. Jag är glad när jag dansar. Och väldigt närvarande.

Jag erkänner också för mig själv hur bra min kropp mår av all fysisk närhet och beröring, av kroppsliga möten som inte kräver mer av mig än en dans.

Dansen är också ett möte med både kvinnor och män i alla åldrar och från alla skikt. Jag upptäcker en sida av mig själv som vill lära sig att ge män samma öppna space att vara sig själv som jag idag kan ge de flesta kvinnor. Jag inser att vi är mer lika än olika, att män också konkurrerar med varandra, talar bakom ryggen på varandra, är osäkra, sårbara, längtar efter närhet, vill bli älskade och omtyckta, försöker behaga, är röriga och gör märkliga saker. Precis som kvinnor. Det är lite av en ny upptäckt för mig.

Jag vill verkligen kunna hålla plats för män att vara sig själv i mötet med mig, vare sig det är min son, mina barnbarn, svärbarn, bröder, vänner eller en livskamrat. Jag har inte fått lära mig det. Men jag vill kunna stå kvar när män är känslomässigt röriga, helt vilsna i sina tankar, långt ifrån sin egen person, utan lösningar på problem, när de känner sig små och sårbara, otillräckliga och inte kan leva upp till sina egna manliga ideal. Liksom jag vill kunna möta upp en man som känner sig stark, trygg, livskraftig, kompetent, busig, lekfull, som vet vad han vill, som drömmer och längtar, har mål och ambitioner, som längtar och åtrår.

Kort sagt, jag är trött på all den enfald som både kvinnor och män tränas från tidig ålder att passa in i. Jag önskar mig en värld där både män och kvinnor kan vara sig själv helt och fullt. Där de stereotypa könsrollerna är begravda och varje människa får lov att vara den människa den är.

Jag tränar mig i dansen på att vara öppen för min omvärld utan att ta in allt och alla i mig själv. Jag praktiserar att låta min egen hud vara gränsen mellan mig och en annan människa samtidigt som huden är en mötesplats där liv möter liv.

Jag tränar mig i att ge lite av mig själv i mötet, utan att ge bort mig själv. En gång kan det vara att skratta och skoja med en muntergök. Med en annan man kan det vara att försöka följa fastän han är otydlig i förningen. I en tredje är jag uppmuntrande för han kanske är ganska ny. I en fjärde är det bara en tyst dans där vi då och då möter varandras blickar. Med en femte kanske jag frågar hur sommaren varit. Med en sjätte är jag bara närvarande även om den andre tycks vara lite frånvarande. Med en sjunde speglar jag hans dansstil. Med den åttonde uthärdar jag en dans. Med den nionde frågar jag vad som hänt, för någon kroppsdel bär bandage. Om det är någon jag verkligen tycker är rolig att dansa med då säger jag det. Och är det någon som lär mig en ny tur då tar jag tacksamt emot den nya lärdomen.

Jag tackar ja till en dans oavsett vem som bjuder upp, med få undantag där jag har en otrevlig erfarenhet. Jag kommenterar inte dålig andedräkt, fula tänder, klädsel, märklig dansstil eller något annat. Dans är verkligen bra träning för den som inte vill värdera och kommentera och ha en massa åsikter, för oss som istället vill lära sig att möta var och en som den är.

Jag står inte och väntar på att bli uppbjuden. Jag tittar mig omkring för att se om det finns någon ledig att dansa med. Oftast är det ett överskott på kvinnor.

Jag är verkligen tacksam för denna möjlighet som dansen erbjuder. Jag började gå kurs i bugg för att jag ville röra på min kropp och långsamt bygga upp fysisk styrka och uthållighet efter många svåra år. Inte anade jag att dansen skulle ge mig så här mycket mer.

Kram,