Jag står här, utan framtid

"Och jag står här, utan framtid."

Jag närmar mig slutet av boken Maria från Magdala av prästen Charlotte Frycklund. Meningen får mig att tvärnita. Som om någon drog i en handbroms och jag var tvungen att stanna upp och bli stillastående.

I boken har Jesus dött. Det obegripliga har hänt. Han som säger sig vara Guds son har inte räddat sig själv. Han är död. Maria står där och allt är tomt.

"Och jag står här, utan framtid."

Orden drar mig tillbaka till den där gången då jag var ung och runt 20 år. Min pojkvän hade precis slängt sin egen stora skuldtyngda smutstvätt rakt i huvudet på mig. Det kom som en chock. Anklagelsen om otrohet från min sida och sedan det plötsliga uppbrottet. Något i mig dog när jag stod där på trottoaren ensam, chockad och bortkastad. Allt blev tomt. Och utan att ha haft några tankar på det förut åkte jag upp till min mammas lägenhet och svalde alla tabletter jag fann i hennes medicinlåda. Så tomt blev det. Så svart. Så dött.

När jag låg där på mammas säng och inväntade döden var det som om jag sjönk allt djupare bort mot ett väldigt mörker. Men plötsligt var det som om en droppe ljus föll från ovan och rakt ner i det kompakta mörkret. Och med det ljuset kom en tanke. "Det här överlever aldrig min mamma."

Jag sträckte mig alldeles groggy efter telefonen som hängde på väggen och ringde 90 000 (dåtidens 112). Jag minns att larmcentralen ställde några frågor sedan kommer jag inte ihåg mer förrän jag magpumpas inne på Malmö sjukhus.

Det kan finnas flera anledningar till att en ung människa försöker ta sitt liv. Jag ropade inte på hjälp. Jag hade inte haft några planer på att lämna jordelivet. Det var något i stunden som drabbade mig så djupt. Kanske träffade pojkvännens ord ett djupt oläkt sår. Det jag bar på efter att som ung flicka fått skuld kastad på mig av min pappa fastän att det var han som var den skyldige.

I samma sår fanns också erfarenheten av att som tonåring blivit lämnad av min allra första kärlek, utan någon förvarning eller förklaring. En ung pojke jag också såg som min bäste vän hade sårat mig djupt.

Kanske hade jag inte haft en framtid om det där ljuset inte hade letat sig fram till mig. Var det Jesus? Den frågan ställer jag mig nu.

Tre människor jag tyckte mycket om som barn och ung kvinna finns inte längre kvar i livet. De avslutade sina liv i vuxen ålder. Jag anar att de mötte den tomhet som jag själv mötte och kanske tänkte de: "Och jag står här, utan framtid."

Jag vet att den ena växte upp med en tyrannisk far som utsatte henne för övergrepp. Jag vet att hon kämpade hela livet med det mörkret som han lämnade kvar efter sig och att hon gjorde allt som stod i sin makt att göra livet bättre för andra. Men mörkret segrade till slut ändå.

Jag vet att den andre kämpade redan som ung pojke. Varför vet jag inte. Men när han inte orkade mer kom det inte som en överraskning för hans familj, bara för oss som var hans arbetskamrater och vänner.

Jag vet inte vad den tredje bar på som gjorde det omöjligt att fortsätta leva, men när jag förra veckan tittade igenom gamla fotoalbum såg jag det jag som barn aldrig hade noterat. Ljuset i hans ögon slocknade i en viss årskurs och det återvände aldrig. Istället ersattes det med något mörkt och smärtsamt.

Det går inte att döma den som inte orkar leva mer, vars livskraft tagit slut. Jag vet att Jesus var närvarande med mina vänner när de inte längre hade ork att fortsätta leva. Jag vet att han försökte ge av sitt ljus till dem. Varför det inte nådde fram vet jag dock inte. Men jag vet att han inte dömde någon av dem. För det var någon annan som hade tagit deras liv ifrån dem långt innan de själva avslutade det.

Jag vet att jag inte hade haft en framtid om inte Jesus hade tagit sig an mig när jag drygt trettio år efter mitt självmordsförsök var helt nedbruten. Jag ville inte dö, men jag hade ingen ork att leva och jag kunde inte se någon framtid.

Tomhetens tystnad kan vara brutal. Förödande. Att bli skuldbelagd för något man är helt oskyldig till sätter sina spår. Att bli lämnad på ett respektlöst och kränkande sätt sätter sina spår. Det är som övergrepp på en människas själ och hennes känsla av värde och värdighet. De minnena bär jag på än idag. Jag fick aldrig ta emot några ursäkter. Inte från någon av dem. Ingen av dem ville ta ansvar för sina handlingar. Inte ge mig någon upprättelse. De lämnade sår efter sig som varit svåra att läka och som varit med och format mig som kvinna; min självbild, min självkänsla och mitt värde.

Idag är det Maria från Magdalas helgondag. Hon blev helad från sju demoner står det i Evangeliet. Av Jesus.

Kanske var hennes demoner samma som de jag burit inombords sedan ung ålder. De förminskande tankarna och de orimliga kraven på mig själv som kommer av att man övergivits på de sätt jag blivit lämnad. Och känslan av att vara fel, att det är jag som bär skulden till allt, att om jag bara hade sagt eller gjort något annorlunda kanske det som hände inte hade hänt. Det är demonerna som flyttar in när man blir oskyldigt anklagad.

Det finns egentligen endast en röst som inte påstått att jag är fel, som inte tyst eller högljutt krävt att jag ska vara på ett annat sätt än jag är. En röst som aldrig påstått att jag bryr mig för mycket, är för mycket, pratar för mycket eller syns för mycket. En röst som aldrig haft åsikter om min kropp, min frisyr, mina kläder eller mina åsikter. En enda mans kärleksfulla röst mot en hel ocean av manliga röster som synar, bedömer och värderar mig. Och där jag aldrig någonsin håller måttet. För de mäter med ett mått som inte kommer från Gud, utan från sina fäder.

Jag står här, med en framtid. Inte männens, utan min.

Här illustrerat med Madame Ooh la las hjälp i det senaste numret av On Purpose Woman Magazine.

Eller som Sötnosen uttrycker det:

Jag står här, med en framtid. För att Gud vill ha mig att älska.

Kram,