Jag vill inte bevisa något mer

Jag slår mig ned med semesterns sista glas av rosévin i väntan på att ugnen ska bli varm så att jag kan sätta in pizzan. LEVA står där på den vackra etiketten som omsluter flaskan. Det har varit mitt motto denna sommarledighet.

Jag hade bara druckit rosévin en gång förut när jag bestämde mig för att köpa en flaska. Det är lite så min sommar varit. Jag har provat nytt på många sätt. Att tänka och göra saker jag inte gjort förut, att utöka innehållet i mitt liv och att prova nya smaker. Det gäller också pizzan som ska in i ugnen. Den är gjord på pinzabröd penslad med lite olivolja och ovanpå det ligger skivor av mozzarella och riven parmesan. När den kommer ut ur ugnen lägger jag på några skivor salami, lite basilika, några doppar olivolja, svartpeppar och salt. Enkelt, men gott. En sommarfavorit. Oftast intagen med en kall utländsk öl.

Jag har varit på flera morgonmässor denna sommarledighet, men endast några få högmässor. Idag gick jag dit. Och jag kom hem med en fundering. Försöker jag bevisa min tro för någon?

Under dagen som passerat har denna tanke fått breda ut sig. Har jag hela mitt liv försökt bevisa mina kärlek? För familjen, vännerna, barnen, min omgivning. Varför har det inte räckt med att jag visar den?

Det finns något där i mina funderingar. I skillnaden mellan att bevisa och visa. Att ge mer än jag har att ge. Att ge i former som människor förstår, men som kanske egentligen inte alls är mina egna naturliga uttryck för kärlek. Detta för att ingen ska behöva tvivla på att jag älskar dem.

Men istället skapas tvivel på mig själv, att den jag är inte är tillräckligt. Jag måste vara mer och jag måste vara någon annan. Och jag ser att denna tanke har spillt över på min tro. Har jag format min tro så att andra ska förstå och känna igen den, så att ingen ska behöva tvivla på att jag älskar Gud?

Jag visar gärna min kärlek. Det finns inga skäl till att inte göra det, att hålla inne med det vi alla mår bra av. Jag njuter av att älskas och jag trivs med att älska. I vackra ord direkt från mitt hjärta. I ömsinta händer och mjuka kyssar. I generositet och hjälpsamhet, i kompromisser och god vilja. I små vardagliga gester. Med en varm blick, ett lyssnande öra och en ärlig nyfikenhet på en människas liv. I ett öppet välkomnande hem, ett vackert dukat bord, en god måltid, en utsträckt hand, en gåva, i uppmuntran och bön. Jag vill älska andra och jag mår bra av att göra det.

Jag behöver inte längre bevisa något. Inte för andra och inte för mig själv. Jag behöver inte bevisa min kärlek för de jag älskar och håller kär. Jag behöver inte bevisa min tro för mina kristna systrar och bröder. Jag visar min kärlek och jag visar min tro. Det får räcka nu och framöver.

När jag inte längre har något att bevisa öppnar sig en dörr inom mig. Kärleken och tron tillåts ta nya former och uttryck som kanske inte tillhör de konventionella och som inte är begripliga för alla människor som längtar efter tro och kärlek. Men de är äkta. Genuina. Andens frukter i mitt hjärta. Guds sådd i min själ. Kristus i min kvinnokropp.

Ja, det är så det måste vara. Det är det här som är avlösningen jag anade skulle komma häromdagen. Jag vill visa min kärlek. Jag vill visa min tro. Men jag vill inte längre bevisa något. Den som förstår, den förstår. Och den som inte gör det, kanske en dag kommer att göra det. Det räcker för mig. Där drar jag min nya gräns. Om jag säger att jag älskar dig, då gör jag det. Om jag säger att jag tror, då gör jag det. När jag tvivlar på kärleken då säger jag det. När jag tvivlar på Gud då visar jag det.

Jag fick med mig ett vackert möte hem från högmässan denna förmiddag. Ett möte med honom jag gick dit för att träffa. Det mötet uppstod under den bön han själv har lärt oss. Det mötet visar hur min kärlek och min tro tar sig uttryck, både till Gud och människor.

Fader vår, som är i himmelen 

Han står där framför mig som en son, en bror jag älskar

Helgat vare ditt namn

Jag stryker en lock från hans ansikte och fäster den bakom hans öra

Tillkomme ditt rike

Vi ser på varandra med kärlek

Ske din vilja, såsom i himmelen

så ock på jorden

Jag tar hans hand i min

Vårt dagliga bröd giv oss idag

Jag kryper in i hans famn

och förlåt oss våra skulder

Han lägger sin hand mot mitt huvud

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro

Jag lyssnar till hans hjärtas slag

Och inled oss icke i frestelse

utan fräls oss ifrån ondo

Han omsluter mig med sina armar

Ty riket är ditt och makten och härligheten

i evighet. 

Ditt, viskar jag.

Kram,