Jesus har lärt mig att tala kärleksfullt till och om mig själv

Jag minns inte när jag senaste bar ett klädesplagg av frotté, men jag gissar att det var som barn. Nu sitter jag här i en knälång kortärmad marinblå sommarklänning med v-ringad hals och krage. Den är fin och skön, även om den är lite tight om magen och rumpan. Jag har fått den. Människors överkonsumtion fyller upp min garderob med jämna mellanrum. Min klänning kom med prislappen på. Det är inte helt ovanligt.

Imorse när jag vaknade tänkte jag att jag skulle avstå från att blogga. Istället satt jag och skrev i mitt olinjerade skrivblock. Jag tillbringade tid med kvinnan jag är. Betraktade henne utan någon egen agenda. Med en vänlig blick och ett öppet hjärta studerade jag henne och alla de skikt hon har. Den mjuka varma ömsinta kroppen. Den hängivna längtande själen. Det öppna sårbara hjärtat. Den självständiga anden som hoppas, tror och älskar. Jag blev då varse att denna ickedömande inställning till mig själv är frukten av mina 16 år tillsammans med Jesus.

I mötet med Jesus kunde jag redan från allra första stund se och möta honom med en nyfiken och tillitsfull blick. Ingenting av vad han sade eller visade mig ville jag censurera, hur obekvämt det än var att sedan dela dessa möten jag haft med honom i det offentliga rummet. Jag förstår att gåvan kom från honom, den kärleksfulla blicken. Såsom han såg på mig såg jag på honom. Men först idag, nu medan jag skriver, inser jag att jag långsamt kommit att vända den ickevärderande blicken mot mig själv. Det har skett långsamt och stegvis under alla dessa år vi levt ihop, Jesus och jag. För alla er som är er egen värsta kritiker, ni förstår vilken lättnad det är att inte längre ha någon inre domare som anklagar, ställer frågor om vilka motiv som ligger bakom vissa handlingar och som på ett oberäknerligt sätt både frikänner och dömer.

Jag har fortsatt att söka Jesus både inom mig där vi först träffades och i Evangeliet som berättar om hans liv här på jorden. När det skavt i mig över något jag sett honom göra eller hört honom säga, har jag påmint mig själv om att Jesus är kärlek och att jag inte riktigt har hela bilden och därför kanske inte kan se kärleken i det som sägs eller görs.

Nu upptäcker jag att den inställningen till honom som under årens lopp prövats i alla möjliga livssituationer har studsat tillbaka till mig. Såsom jag tog emot honom som ett litet värnlöst barn tog jag emot barnet inom mig och gav henne all den kärlek hon behövde. Såsom han han dog på korset lät jag sidor av mig själv dö bort. Såsom han uppstod från de döda kom livlösa delar av mig till liv igen. Såsom hans mamma Maria fylldes av nåd och helig ande lät jag mig fyllas upp och bli havande med Guds ande. Såsom Josef lyssnade till änglar i sina drömmar och satte dem i säkerhet, lät jag mig ledas till avskildhet där jag kunde pånyttfödas och växa upp. Såsom Jesus talade till, om och för kvinnorna lärde jag mig att tala till, om och för mig själv.

Din domän www.healmylife.se har löpt ut stod det i mejlet jag fick idag. Jag köpte den under bokprojektet Värdefulla Röster 2012-2013. Då läkte jag ännu. Jag var mitt uppe i att sätta ord på allt som var skadat i mig. Dagen efter boklanseringen ledde Gud mig in i Strandkyrkan.

Jag höll på att gräva upp mina rötter, ja hela släktträdets rotsystem var jag ute efter att läka. För min egen skull. För mina barns skull. För kommande barnbarns skull. Jag ville befria oss från allt det sjuka och allt det vi hade ärvt som jag såg bröt ner generation efter generation. Därför var jag rotlös när jag steg in i kyrkan. Som en ökenväxt som rullade i den riktning vinden blåste. Gud visste detta. Gud hade låtit det ske. Gud visste att det var vägen för mig. Hans avsikt var att inympa mig på Livets träd för att så låta mig spira i honom.

Jag tänker att mejlet jag fick idag är ett tecken på att läketiden är över. Vi har tillsammans, Jesus och jag med hjälp av sanningens ande, grävt oss igenom allt jag hade svalt och lagt locket på för under en halv livstid. Sorgen efter de många och svåra förlusterna. Sveken och övergivenheten. Skammen och skulden som hade pålagts mig utifrån. Bristen på kärlek som hade format mig till någon jag egentligen inte var. Avsaknaden av en tro på Gud under mina första 30 år i livet.

Vi var tvungna att gå till botten med allt som hade hänt mig och allt det jag kände kom ur sådant som hade hänt mina föräldrar, morföräldrar och farföräldrar. De ärvda trauman fyllda av känslor och beteenden jag inte kunde härleda till händelser i mitt eget liv, men ändå var de levande i mig.

Jag förstår i skrivande stund att det var vad jag upplevde pingsten 2014 när jag var på församlingsläger. Anden hade lyft på locket till de ärvda trauman som var bundna i min kropp. Det var en så överväldigande upplevelse att jag aldrig velat återvända till det lägret igen. Skulden, skammen och smärtan som forsade fram ur mitt inre fick mig på knä. Jag grät och bad oavbrutet under promenader i skogen och i det lilla kapellet. Jag vände mig till Moder Maria av skäl jag faktiskt ännu inte förstår. "Förlåt förlåt förlåt..." var allt jag kunde be. En bön om förlåtelse inte bara för mig själv utan för hela min släkt. Nu inser jag det. Då gjorde min kropp bara vad den behövde göra och jag kunde inget annat än att följa den för Anden hade rullat undan stenen framför den stora familjegraven.

Sedan 2016 när Sötnosen föddes har det istället handlat om att bygga upp mitt nya liv som inympad på Livets träd. Vi har tillsammans, Jesus och jag, med Anden som vägledare, tröstare och hjälpare gått igenom årsring för årsring för att väcka liv i det som Gud redan från början hade nedlagt i mig i avbilden jag är.

Med den ickevärderande blicken har vi sett var kärleken fanns också i avsaknaden av kärlek, var Guds ljus fanns mitt i de mörkaste stunderna och var Anden var närvarande fastän ingen trodde på Gud.

Gud har funnits med mig i hela mitt liv, det vet jag nu. Ibland har han tagit gestalt i mötet med en människa, ibland i en sång, ibland i en bok eller i en ny tanke jag aldrig tänkt förut. Och sådant som andra avfärdat men som jag igenkänt i djupet av mig själv som sanningen, har under denna återuppbyggnad fått upprättelse. Genom det har jag långsamt lärt mig att lita på mig själv igen också i de stunder då ingen kan bekräfta sanningen för mig.

Jesus har lärt mig att tala kärleksfullt till och om mig själv. I en värld där människan förlorat sin självbehärskning och det finns många rum att vara elak i, är det något mycket gott att vara vänlig mot sig själv. Att vara kärleksfull är inte detsamma som att blunda för sanningen. Det är att se den och omfamna den.

En del talar om att vi människor är rädda för ljuset inom oss, att det är det vi skyggar för. Bland annat skriver Marianne Williamson såhär:

Our deepest fear is not that we are inadequate.

Our deepest fear in that we are powerful beyond measure.

It is our Light, not our Darkness, that most frightens us.

We ask ourselves, who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous?

Actually, who are you not to be?

You are a child of God.

Your playing small does not serve the World.

There is nothing enlightening about shrinking, so that other people won’t feel unsure around you.

We were born to make manifest the glory of God that is within us.

It is not just in some of us; it is in everyone.

As we let our own Light shine, we consciously give other people permission to do the same.

As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.

Jag skulle inte uttrycka mig såsom hon gör. Jag känner att det finns en för mig väsentlig skillnad i hur hon och jag ser på oss själva och på Gud. Jag tänker att ljuset i mig inte är mitt. Det är Guds ljus. Jag är inte kraftfull bortom alla mätbara gränser. Det är Gud som är sådan. Det är inte jag som är briljant och alldeles underbar. Det är Gud i mig som är helt sagolik. När jag möter det ljuset som Gud nedlagt av sig själv i mig då visar sig också djupet, höjden och vidden av mitt eget mänskliga mörker. Jag tror det är det mörkret vi skyggar för och det egentliga skälet till att vi undviker Guds ljus. Vår djupaste rädsla är inte vår styrka utan vår värnlöshet, den att vi är totalt beroende av Gud och andra människor.

Vi är alla Guds barn, precis som hon säger. Men ett Guds barn talar inte om ljuset som sitt eget, Gudsbarnet pekar på Jesus som världens ljus. Vi kan aldrig frigöra oss från våra djupaste rädslor, men vi kan överlåta dem i Guds händer när de sätter klorna i oss och trösta oss med att Gud är med oss i allt som sker.

Det är stor skillnad för mig att söka det självförverkligande som vill få mig att framstå som gudomlig och det förverkligande av mig själv där jag ser på mig som en människa vars innersta väsen är en avbild av Gud. Jag gör skillnad på Gud och mig själv i min nya självbild.

Nu blev det ändå flera timmars skrivande här på bloggen idag. Jag hoppas på sikt kunna göra utdrag ur alla texter och sammanställa dem till böcker. Det är så mitt skrivande tar sig uttryck. Det mesta av det jag skriver på papper eller i datorn för egen del hamnar nämligen i papperskorgen när jag rensar. Vi får se vad Gud vill.

Var rädd om dig!