Ny månad. Ett steg närmre våren. Redan nu tycker jag mig känna att hon är i annalkande. Jag stod en lång stund igår och bara njöt av fåglarna som satt i en trädkrona och kvittrade. Blåmesar, finkar och koltrasthonor, tror jag att det var. De fick mig att gråta glädjetårar. Fåglarna kommer med lättnad och lätthet. Stillhet, luftighet och spirande liv.
Det har varit en speciell vecka. Krampaktig. Som att gå i en uppförsbacke. Det har handlat om att ta mig upp ur förra veckans ras, att skapa de bästa förutsättningar jag kan för att ge min hjärna den vila som är nödvändig och min kropp en chans att återhämta sig. Jag har funderat mycket över vilka verktyg jag har i min verktygslåda för tillfällen som dessa och tänkt mycket på vad jag behöver förändra för att undvika att hamna i liknande situationer. Hjärntrötthet, eller mental utmattning, är verkligen inte att leka med. Jag har förstått hur totalt avgörande det är för en människa med min historia och personlighet att vara mentalt frisk och stark. Riktigt hur viktigt det faktiskt är har nog inte sjunkit in förrän denna vecka. Det har blivit så väldigt tydligt vad som händer när min hjärna drabbas av utmattning. Vilken inverkan det har på hela min varelse.
Det positiva i dessa veckor har varit att jag stannat upp, parkerat hela tillvaron, för att få klarhet i hur jag ska gå vidare med mitt liv. Mycket kraft har gått åt till att ta hand om alla de känslor som dragits upp. Det är tufft att möta ångest och vara kvar med den tills den klingar av, i synnerhet när oron man känner för sig själv och sin situation är befogad. Jag har två rejäla utmattningar i bagaget och den senaste höll på att ta livet av mig.
Den kreativa processen
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan mitt skrivande. Det är verkligen min bästa vän. Att skriva skapar en distans till det som pågår utan att förneka det eller förskjuta det. Att skriva skapar ett luftrum och ett andrum, så att jag kan ta ett steg ut ur mig och betrakta vad som sker med mig. Inte i den värsta ångesten eller mitt i en panikattack, då måste jag bara uthärda det som sker. Inte i den värsta utmattningen, då måste jag sova mig igenom det. Men när det allra värsta passerat, då när jag ännu är sårig i både kropp och själ, när sinnet är skört som efter en storm, då kan jag skriva. Då kan jag ge helvetet jag nyss genomlevt en mening genom att sätta ord på det så att ni andra kan få vila i mina ord, finna gemenskap och tröst. Det är så vi kreativa fungerar. Vi tar skiten som livet kastar på oss och målar tavlor med den, skriver böcker, ritar eller komponerar sånger. Vi återvinner känslorna. Vi skapar konstverk av insikterna som kostat oss så mycket att vi ibland nästan stryker med. Det är kanske vad som mer än något annat skiljer en kreativ konstnärlig människa från andra människor. Vi gör något konstruktivt av förlusterna, av smärtan livet kommer med och av såren vi lever med. Det är så vi får det ur oss. Ljuset och mörkret, änglarna och demonerna. Det är så tavlor som Skriet tar form. Det är därför en del kreativa människor inte orkar leva, för vi befinner oss ibland i världar som andra inte har tillträde till. Och om vi inte skapar riskerar vi istället att internalisera det hela.
När jag målande tavlor handlade det mycket om att försöka skapa ordning ur kaos, den oreda jag bar på i mitt huvud, mitt hjärta, mina känslor, min kropp, min ekonomi, mitt boende, mina relationer, ja hela mitt liv. Jag behövde få ur mig allt med hjälp av mer än ord. Jag behövde stora dukar, färg, penslar och en för mig helt ny form att processa mitt liv och allt som hände inom mig. När jag i oktober 2019 började måla var det något helt nytt som kom till liv inifrån den smärta och det läkande jag då befann mig i.

Denna tavla målade jag i november 2020. Jag har nog aldrig visat den för någon. Jag minns inte vad jag tänkte och kände då, inte ens om den fått något namn, men jag anar att den handlar om smärta och sorg. Om barnet som försöker bevara sin renhet och sårbarhet samtidigt som hon handskas med sorgen hon bär i sin hand och smärtan som omger henne. Barnet är naken, könslös och ansiktslös. Jag gissar att det talar om en djupare identitet än den vi människor ser på varandra med.
Dessa tre tavlor är kanske lite mer lättsmälta. De är målade sexton dagar tidigare än den med barnet och den svarta ballongen. Inte heller dessa har jag visat förut. Också de skulle jag vilja påstå försöker skapa något ur kaos, ur rörelsen och oredan som finns inuti mig. Något vackert mitt i det obegripliga jag inte kan kontrollera. Och jag har mina tankar på namnet Jesus så att jag inte ska förgås i det som sker.
Om jag skulle ha alla fyra tavlor i en konstutställning skulle jag nog kalla den för "Ont – det gör ont!" Jag tror att jag har varit rädd för att visa upp smärtan i denna form, inser jag nu. Varför skulle jag annars ha undanhållit dessa tavlor för er? En rädsla för att ni ska tro att jag är galen? Nu orkar jag inte ens bry mig ifall någon uppfattar mig som galen eller konstig eller kanske rent av ett geni. Jag är jag, med alla mina änglar och demoner, mitt ljus och mitt mörker, min frid och mitt kaos. Och kanske står jag liksom barnet precis vid den dörren där jag öppnar och lyfter ut också det i ljuset som vi människor oftast lär oss att dölja. Hur det uppfattas och tas emot av andra är inte min ensak eller mitt ansvar. Vad ni ser är varken det allra värsta eller det allra mest underbara, för i båda dessa situationer då är jag uppslukad av det som sker, närvarande hur ljuvligt eller svårt det än är. Vad ni ser är bara fjädrarna från änglarnas besök eller svansspåren efter demonernas angrepp. Vad ni ser är det jag lyckas fånga med mina ord, teckningar eller tavlor. Avtrycken som lämnas kvar i mig. Själva mötena kan ni aldrig uppleva, bara höra talas om dem genom mig.
Också Sötnosen har det svårt. Jag har massor av bilder där hon har ont, väldigt väldigt ont. Också hon tappar ibland andan och kippar efter luft. Också hon måste befrias och lyftas upp ur djupa kolsvarta hål. Tro inget annat. Ingen kan undgå livet, varken smekningarna eller örfilarna det kommer med. Allra minst ett litet barn med ett stort och öppet hjärta.
Det är skapandet som håller mig mentalt frisk och stark. Det är när jag har tid att processa livet sådant det ter sig för mig och skapa utifrån det som jag håller mig frisk. Jag måste städa varje dag i mitt inre, det är det enda sättet att hålla ordning och rent. Det är sådan Gud skapat mig och det är ingenting jag kan ändra på. Jag kan inte bara köra på och lägga alla intryck från en dag i en låda som jag sedan glömmer bort. Jag har inte den sortens pausknapp att trycka på eller den formen av filter gentemot livet och människor. Om jag hade det vore det omöjligt för mig att skriva ur mitt hjärta utan att ens tänka på vad som vill bli sagt. Om jag hade filter skulle jag inte kunna teckna för jag skulle filtrera bort också Gud. Om jag vore något annat än den jag är då hade jag inte målat tavlor heller för jag har inga utbildningar eller kurser utöver grundskolans lektioner i bild och svenska. Jag kan skriva, teckna och måla trots bristen på examensbetyg för att Gud format mig sådan, till en konstnärligt lagd och mycket kreativ människa. Så jag är tillbaka där jag var för några dagar sedan då jag insåg att jag måste göra som Ylva Eggehorn säger:
Älska det liv som blev ditt, eller gå under.
Kram,

Comments