Kroppen, ett hem att älska och lyssna till

Solen tecknar vackra mönster på mina fötter. Jag skulle nästan vilja färglägga dem med henna. Låta mig pyntas av Gud.

Såret på mitt finger fortsätter att växa samman. Endast en tunn liten glipa är färgad röd. När jag kom åt den för en stund sedan blev där ett rött streck på mitt finger.

Ögonen är svullna från gårdagens gråt. Jag tror tårarna svepte med mig in i sömnen. De ligger ännu i underkanten av mina ögon, som en stilla havskant mot en sandstrand.

Huden är brun efter en solig sommar. Kroppen mer mättad än den vanligtvis är av värme från både strålar, bad, vila och dans.

Foten är lite svullen och stel, öm av allt snurrande och svepande över Malmös utedansbanor.

Mina händer är mjuka och vackra efter många veckors ledighet från allt slit och all disk som de annars utsätts för.

Håret är rufsigt efter en natt med tung sömn och har solblekta slingor som gränsar till vita strimmor efter denna sommar.

Jag har under min ledighet fått se hur mina livlösa ögon återfått sin djupa varma bruna nyans. Den blick jag förut mötte kändes gammal och trött. Den jag möter nu är åter levande.

Det har varit skönt att denna sommar kunna vara vuxen och slippa bekymra mig för och ta hand om andra människor. Jag har haft mycket tid ensam med mig själv, utan några planer för dagen, där vädret fått lov att vara med och bestämma vad jag ska göra.

Jag har lyssnat mycket mer än vanligt till kroppens behov och provat enkel Qigong i St Mikaels församling, cyklat, badat och dansat en hel del. Vad andra behövt eller önskat sig från mig har jag inte brytt mig om så mycket som jag vanligtvis gör.

Jag har fikat med familj och vänner. Pratat med Andrea i USA på zoom och barnen i Makedonien, Grekland och Kroatien via FaceTime och WhatsAapp. Jag har åkt till Carinas gravplats i Höör och suttit där under träden och tänkt på våra år tillsammans. Jag har haft modet att öppna mig på glänt för en man och fått uppleva hur skönt det är att ha någon att hålla i handen och hur ledsamt det är att inse att jag ännu inte är redo för ett förhållande.

Jag har levt ensam så länge. Somnat och vaknat själv med både ett leende på läpparna och rödgråtna ögon. Jag har vårdat min längtan efter kärleken, att älskas och att älska, trots att det funnits omständigheter som utmanat mig på värsta tänkbara sätt.

Jag har aldrig sagt åt min kropp att den ska hålla tyst, att den inte får ha sitt djupa medfödda behov av närhet, beröring och ömhet. Också det har varit brutalt emellanåt. Jag har försökt att stilla kroppens hunger med vänliga strykningar över min skälvande hud. Tröstat kroppen när den gråtit, såsom den nu gråter stillsamt medan jag skriver och den tillåts släppa ut det jag bär.

Kärleken till kroppen som en levande organism delade jag med min bästa vän Carina. Vi visste båda att kroppen är intelligent. Vis på sitt alldeles unika sätt. Att kroppar talar till andra kroppar utan ord. När vi vågar sjunka in i tystnaden, öppnar oss och låter oss hållas av den andre. Då händer något mystiskt och märkvärdigt. Den andre människans kropp kryper ut ur sitt skal och börjar berätta sådant som inte ens det egna skalet känner till eller vill kännas vid.

Carina hade en sådan kropp som kunde ta emot min kropps ogråtna gråt och sorg som hade begravt sig under sten och stock. Det jag själv aldrig riktigt hade haft kapacitet att på egen hand ta hand om och som jag därför hade tvingats lägga undan för att överleva. Det förlöstes i hennes närvaro.

Min kropp är en kropp som kan ta emot förträngd längtan och all den kärlek som kapslats in, som inte haft en mottagare för kärleken den känt, och den kärlek som inte fått lov att användas till att älska den man vill.

Kanske var det därför vår relation var så berikande och frigörande för oss båda. Jag fick äntligen sörja allt jag hade förlorat och hon kunde äntligen längta sig ut ur sitt gömställe.

Denna sommar har jag blivit medveten om konsten att leva i nuet och vara närvarande med det som är, också kan vara en flykt undan den längtan man har. Närvaron i nuet är en form av överlevnadsinstinkt som kickar in när livet är för svårt att bära, då man bara klarar av att leva en timme i taget eller ett andetag åt gången. Att leva i nuet är ett ypperligt verktyg att bemästra när man är sjuk eller när man blivit gammal och det egentligen inte finns en framtid att räkna med. Men om man som jag har en sannolik, men inte garanterad, framtid som rymmer några årtionden till då behöver jag kunna växla mellan närvaron i nuet och den framtid jag önskar för mig själv.

Detta gäller i synnerhet ekonomi och relationer för min del. Det är på just dessa två plan jag lärde mig tidigt att leva en dag i taget, som om det inte riktigt fanns en framtid för mig att räkna med. Och denna på många sätt fina förankring i nuet har också gjort att jag ignorerat vad mina val kan leda till längre fram i livet.

Många människor kanske lever i omvänd ordning, på flykt undan nuet och den närvaro som ständigt finns tillgänglig, som om de hade hela livet på sig. De skjuter på sin längtan tills den är omöjlig att uppfylla. De skjuter på sin sorg tills det enda som finns kvar är att sörja alla förluster. De lever i sin tankevärld, men känner inte riktigt sin egen kropp och vet därför inte hur mycket de går miste om. De är aldrig riktigt här och nu. Inte med sig själv och inte med andra.

Jag har denna sommar blivit medveten om att det är just kroppen som är stor och rymlig nog att hålla plats för hela min person. Hjärnan är för liten. Hjärtat likaså. Men båda behövs för att kroppen ska fungera. De hör alltså samman. De kan inte separeras.

Det är lite som att ha ett hem med flera rum. Vill man så kan man såklart bosätta sig i arbetsrummet och tillbringa all tid med att fundera och tänka på vad livet är. Man kan också bosätta sig i köket och ständigt duka fram måltider och vara omgiven av rösterna från nära och kära för att dela livet med dem. Man kommer att möta olika sidor av sig själv där i arbetsrummet och i köket, och uppehåller man sig för länge på en plats är det lätt att tro att man är den person man är i det rummet, trots att det bara utgör en liten del av ens människa.

Det är klokt att med jämna mellanrum gå ner i källaren, tända ljuset, vädra och se vad som faktiskt hamnar på hyllorna i ens undermedvetna. Det är klokt att rensa och sortera därnere, och ta upp det man finner värdefullt så det kan komma till nytta och användning i de andra rummen.

Det är klokt att med jämna mellanrum kliva upp på ovanvåningen och få en större överblick över ens liv. Att ligga ensam i sängen och känna efter vad man har och vad man saknar. Vilka som är ens mänskliga och personliga behov. Och vad som är verkligt värdefullt och därför värt att ge tid och omsorg. För att sedan gå ner och rensa ut också i köket och i arbetsrummet för att kunna ha plats för de nya värdefulla insikterna.

Det är klokt att ta tid i badrummet, att se till sin inre och yttre hygien. Att stå framför badrumsspegeln och blicka in i sina ögon för att se vem man möter där. Att ställa sig frågan: Vem är jag? Vem har jag blivit?

Och att stå naken framför en helkroppsspegel och titta på hela kroppen med frågan: Älskar jag det jag ser? Detta mitt enda hem. Vad livet gjort med den. Vad tiden gjort med den. Och har jag någon gång verkligen tagit mig tid att se på alla kroppsdelar och lyssnat till hur de mår? Hur mår jag egentligen, om jag är helt ärlig med mig själv? Behandlar jag mig själv med kärlek, omsorg och respekt?

Ibland liknar hon sig vid ett träd, min kropp. Ibland talar hon om sig själv som en blomma, som en fågel eller som en fjäril. Sällan som en byggnad eftersom det är en mänsklig konstruktion som är alltför begränsande för att rymma allt liv. Men ofta väljer hon just huset som en liknelse för att andra förstår det språket bättre och kan relatera till det.

Min kropp kan gråta som ett stilla sommarregn där dropparna torkar så snabbt i solskenet att endast saltet lämnar spår på mina kinder.

Min kropp kan gråta som ett vattenfall som sköljer bort allt som kommer i hennes väg och trots att kraften då är så överväldigande är de just de tårarna som bildar nya bäckar och rännilar, ja till och med floder om de pågår under en längre period.

Min kropp kan svaja som ett träd i orkanvindar och känna hur stora grenar bryts av utan att hon kan göra någonting alls åt den saken, mer än att se förödelsen på marken och begråta den när stormen väl har lagt sig.

Min kropp kan svaja som en gräsvippa en lugn sommardag och njuta av den lilla rörelsen som påminner om att Gud ibland roar sig med att kittla sin människa för att locka fram hennes porlande skratt.

Min kropp kan rymma stora högljudda sällskap där någon gråter medan en annan skrattar högt, samtidigt. Och hon kan dansa på någons bröllop och yla vid en annans begravning. Hon kan ropa i sin förtvivlan till Gud och viska "jag älskar dig" i örat på den hon har kär. Hon kan sjunga till Guds ära och nynna en vaggvisa för ett barn. Hon kan bära andras bördor och be andra hjälpa henne bära de som är hennes. Hon kan gå upp för berg och simma över hav, fara fram på breda vägar och trampa upp nya stigar för att bereda väg åt andra. Hon kan känna doften av lavendel, smaken av kaffebönor som rostats, höra vinden som leker med löven, se livet i växter, djur och människor, beröras och beröra, och ana något av heligheten som är dold för den som ännu inte hittat hem i sin egen kropp.

Kram,