Varje morgon inleder jag tillsammans med Wilfrid Stinissen, Ylva Eggehorn och Bibeln. Böcker är älskade vänner för mig. Jag söker stöd, tröst och vägledning i dem. Jag söker kunskap och visdom. Jag söker igenkänning och helt nya tankar jag aldrig tänkt förut.
Stinissen lever inte längre här bland oss på jorden ändå har han under många år varit min främste andlige vägledare. Med honom vid min sida har jag vandrat genom de allra svåraste tiderna i mitt eget liv. Ibland behöver jag minnas dem för att se var jag är idag. Minnas hur livet hängde på en skör tråd, hur allt jag hade byggt upp hade gått i kras, hur jag hade 300 000 kr i skuld till staten, hur jag var så fysiskt nedbruten att jag inte kunde vara bland människor mer än korta stunder, hur jag grät i timmar varje dag och var tvungen att vila flera gånger under dagen, hur jag levde med daglig ångest och svår dödslängtan under flera år, och hur jag låg och skälvde på golvet nedför korset likt en fågelunge som fallit ur sitt bo. Det var inte svåra tider. De var outhärdliga. Om inte Gud hade funnits där för mig. Och om jag inte hade bett människor om hjälp och visat dem hela sanningen om mig och mitt liv.
Idag är jag frisk. Jag kan umgås med familj och vänner utan att gå sönder och behöva vila i flera dagar. Dödslängtan är utbytt mot en stor livslängtan. Ångesten väldigt sällsynt. Jag dansar bugg varje vecka sedan ett år tillbaka och cyklar gärna till havet och badar.
Jag lever med min dotter och trivs verkligen med tvåsamheten. Jag är fri från skuld och förra året hade jag en faktisk inkomst att deklarera. Visserligen inte mer än en låg månadslön, intjänad i Svenska kyrkan, men ett viktigt steg i rätt riktning. I år fick jag tillbaka den lilla skatt jag hade betalt.
Jag ligger inte längre på golvet som en naken fågelunge utan fjäderskrud och med brutna vingar efter fallet. Jag putsar dagligen Andens fjädrar jag får bära och inväntar Andens vind som ska lyfta vårt gemensamma liv till nya höjder. Jag säger idag ja till uppdrag jag förut inte förmådde ta. Och jag tar väl hand om mig varje dag, utifrån den vetskap jag nu har om hur skört livet är.
Stinissen har varit mig trogen på ett sätt endast en bok jag äger kan vara. Alltid där för mig. Inte längre bort än jag kan lyfta upp honom, vandra in i hans värld för att omslutas av hans ord och djupa närvaro med Gud.
Jag fann en trygghet hos Stinissen som jag inte riktigt funnit hos någon annan författare. Jag insåg med tiden att jag kunde vara i hans närhet utan att behöva skydda mig från honom. Eller snarare allt det han bär med sig in i mötet.
Stinissen äger sig själv och sitt liv. Han känner djupet av Gud och sitt eget väsen. Hans tankar är inte giftiga. Obearbetade eller förtryckta känslor läcker inte ut ur honom. Jag upplever ingen förnekelse utan endast öppenhet för sanningen. Också när den är obekväm och svårsmält.
Stinissen är villig att kliva ut ur sig själv för att dela med sig av det liv Gud nedlagt i honom. Det gör han genom sina böcker nu när han inte längre kan förmedla sig med sin kropp.
Det är vilsamt att vara i hans närvaro även när vi inte är överens, för Stinissen är en fri människa.
I de allra flesta fall lever människan både långt ifrån Gud och från sig själv. Det vittnar hela Skapelsen om och sociala medier förkunnar det högljutt.
Människan är inte riktigt närvarande i och med livet. Kanske än mindre i djupet av sig själv och med hela den sanning som väntar där. Många människor är på flykt från någonting inom dem själva som de inte vill kännas vid, hantera och förändra. Flyktvägarna är många. Självmedicineringen utbredd. Förskjutningen av skuld och skam påtaglig.
Jag har kommit att förstå om mig själv att jag är en person som tänjer på gränser, ifrågasätter dem, går över dem ibland och forcerar om nöden kräver det. Men inte för att jag ser det som en sport eller gillar att äventyra mitt liv och mina relationer. Jag gör det för att jag ser att gränser oftare är satta av rädsla än av kärlek. För att jag ser att de gränser som en gång uppkommit för att skydda något med tiden har formats till ett fängelse. För att gränser som funnits länge ofta ges mycket auktoritet och bestämmande i en människas liv. Hur destruktiva och förslavande de gränserna än är för personen och dens relationer.
Jag tycker om tydliga gränser, de som avgränsar och ger stöd åt Gud, kärleken och livet. Sådana som är flexibla och kan öka och minska vid behov. Gränser och gränsövergångar som är öppna och inbjudande så att den växande sanningen och kärleken har en mötesplats den kan utvecklas och breda ut sig på.
Jag är inte glad för de gränser som hotfullt markerar "Hit, men inte längre!" De talar om att personen ser på mig som en fiende som kommit för att inkräkta. Och även om jag vet att det inte handlar om mig utan om en tidigare erfarenhet hos den andre, väljer jag idag att gå därifrån. Jag behöver leva och samverka med de som redan är öppna och välkomnande.
Jag har idag en självklar gräns till andra människor och mig själv, min hud. Den är mjuk, sensitiv och följsam. Jag tycker om att beröra och att bli berörd. Huden är en naturlig övergång mellan mig och andra levande varelser, mellan livet som existerar inom mig och livet jag möter utanför mig.
Allt som finns inom mig passerar genom min hud. Min inre sanna människa går till det stora ordförrådet i hjärtat och hämtar allt hon behöver. Vad jag finner kommer till uttryck antingen via mina läppar som ljud eller genom fingertopparna som söker och finner rätt tangenter. Jag visar mig naken för dig som läser genom att sätta ord på det som rör sig inom mig. Jag delar mitt och Guds liv med dig. Sådant du inte kan se och upptäcka med dina egna ögon och därför aldrig hade fått tillgång till om jag inte själv stigit fram för att möta upp dig som tagit dig hit till min blogg.
Allt av mig ryms inte i denna begränsade form som bloggen är eller mina illustrationer och tavlor, men en del av livet och Gud gör.
Ju mer av min fysiska kropp jag delar med en människa, desto mer av allt det jag rymmer får den människan del av. När jag nu bor hos min dotter innebär det att jag kan ge henne vad inga andra människor får. Guds liv och kärlek tar form på olika sätt. Och jag i min tur får ta del av allt det liv som hon rymmer.
I en intim relation med en man, när en stor del av min nakna hudyta möter hans nakna hudyta då luckras de redan tunna gränserna upp i mig. När vi båda är trygga i det nakna mötet där hud möter hud, när all skam är avklädd och ingen skuld utan endast nåd är närvarande, då händer något fantastiskt. Djup öppnar sig för djup. Jag kan stiga in i honom och han i mig. Inte bara fysiskt förenas vi, utan till ande och själ. Vi kan vandra i varandras inre landskap. Och det djupa mötet lever kvar också på distans om det kontinuerliga ges näring genom att kropp möter kropp. Det är ett mysterium jag inte tänker försöka förklara. Men något fundamentalt mänskligt och gudomligt förvandlas i grunden när detta möte sker i en människas liv. Jag vet detta av erfarenhet.
Den där djupa inre ensamheten vi trodde att vi aldrig kunde bli fria från, den upphör att existera när ett sådant möte uppstår. Den ensamheten lever nämligen av tanken att det är farligt att visa sig sårbar och naken, att blotta vem vi innerst inne verkligen är. Den tanken springer ur rädsla för att vårt sanna jag ska mötas med skammande och skuldbeläggande av den andre. Adam och Eva, ni vet.
Det finns något bortom den gränsen som det första människoparet drog. Det finns bortom de gamla gränserna förening och uppgående i både Gud och varandra.
Många blottar inte sig för någon. Inte ens för Gud. En del vågar efter årtionden av avklädande av alla rädslor, sorg, skam och skuld äntligen blotta sig för Gud. Få tar steget att bryta den djupa självvalda ensamheten och isoleringen och blotta sig för en annan människa.
Men jag vill verkligen berätta för er att ingenting i mitt liv har varit så berikande och fruktbart som just mitt blottande av den jag är. Inför Gud. Inför vänner. Till viss del inför er läsare. Och slutligen helt naken och hudlös inför en man.
Jag vet nu att jag är älskad för den jag är. Inte endast av Gud utan av människan. Är det inte målet och meningen med vårt mänskliga liv? Att återupptäcka och återuppleva den sanningen. Men för att älskas för den jag är måste jag visa vem jag innerst inne är.
Jag vet idag att relationer kan bära med sig värdefulla och livsomvälvande gåvor. Jag vet också att jag inte vill tvinga andra människor att förändra sina gränser för att vi båda ska få uppleva djupen av oss själva i mötet med varandra. Jag vet också att jag fortsätter att gå min väg och att alla inte vill gå dit jag går, för jag stöter ständigt på nya gränser som måste undersökas och utvärderas. Det kan tyckas besvärligt, men faktum är att det blir allt enklare ju längre jag går.
Jag vet att jag vill ha gränser som vårdar och inte begränsar det heliga som nedlagts i mig.
Det finns de som inte tror att Gud existerar. De som inte tror att Gud har ett personligt intresse för mig som människa. De som inte tror att man kan uppgå i Gud. Jag har inga skäl att övertyga eller omvända de som tror så om Gud och livet. Jag är inte satt att tjäna eller betjäna människor.
Som coach fick jag lära mig "to serve, not save", att tjäna människor och inte försöka rädda dem. I rollen som coach stämmer det förhållningssättet. Men mitt heliga, av Gud givna uppdrag, är att rädda människor. Det är vad Gud format mig för. Det är den jag är i Kristus. Det är vad Moder Maria sade till mig med orden: "Rädda så många du kan!"
Jag lyssnar på henne liksom den 12-årige Jesus gjorde.
Sedan följde Jesus med Maria och Josef ner till Nasaret, och han var alltid lydig mot dem. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor. (Luk 2:51-52)
När hela min tillvaro rämnade och mitt liv var i fara behövde jag inte att andra tjänade mig eller hjälpte mig. Jag behövde bli räddad. Av Gud och med människors hjälp. Det är för de människor som behöver räddas jag skriver nästan dagligen här på min blogg. Det är för de som behöver räddas jag tecknar och delar med mig av Sötnosen varje fredag. De som behöver räddningen är de som kommit till insikt om att de av egen kraft inte förmår leva det liv de innerst inne vet väntar på dem i sitt hjärtas djup, avbildens liv, det Gud nedlagt i dem.
I egenskap av livräddare åt Gud har jag fått en eka, en livboj och ett nät till min hjälp. Moder Maria var en ark. Unik i sitt slag. I mitt tidigare andliga högmod trodde jag att jag kunde vara lika stor. Idag vet jag bättre och förstår att endast efterlikna henne i tro och handling. Om jag liksom henne är öppenhet för Gud, litar helt på Guds kärlek och löften, samt låter Anden fylla mig och leda mig, då blir jag som en liten eka och mina två armar blir mina åror.
I ekan kan jag ro ut på öppet hav och på djupt vatten också när det stormar i vår värld. I ekan är det stilla.
Jag beger mig ut i världshaven för att kasta ut frälsarkransen till de som är i nöd. Frälsarkransen är naturligtvis Jesus och den som låter sig omslutas av honom kan jag hjälpa till att dra i land. Men den som vägrar lägga sig i livbojen kan jag inte rädda, för Jesus är själva räddningen från självtillräckligheten och den värld som människan lämnat i sitt försök att återvända hem till Gud.
Återvändandet till Gud och avbilden i oss kan inte ske på egen hand. Återvändandet är ju att ge upp och låta Gud ta över ledningen av våra liv.
Nätet lägger jag ut för de som sjunkit till botten under sina försök att komma hem till Gud.
Om jag varje dag fortsätter att ge mig ut för att arbeta för Gud kan jag bara hoppas att jag drar i land någon varje kväll när jag återvänder hem till Jesusbukten. Men eftersom jag inte räddar de nödställda människorna hem till mig utan hem till Gud, ser jag aldrig vem eller hur många jag räddat. Om de inte själv ger sig till känna för mig.
Jag måste inte ha bekräftelse för att utföra mitt gudsarbete. Lönen är de människor jag räddar. Om jag skulle kräva ekonomisk ersättning för mitt arbete skulle jag kanske vara hiskeligt rik, men världen skulle vara fattigare.
Mitt djupaste behov är att få leva och arbeta med Gud. Det är min stora glädje. Jag själv har räddats både till evigt liv och tillbaka till livet som människa. De liven vill jag använda till att rädda de människor som anser att de behöver och vill det.
Med hjälp av Ordet, hjärtats ordförråd och Sötnosen får jag göra det jag älskar allra mest. Ha kärleken som mitt arbete, målet och meningen med mitt liv.
Varje fredag möter du Sötnosen på Sötbloggen inne på hennes sida www.sotnosen.se, samt på hennes Facebook och Instagram. Hon och Anden läser Psaltaren. Ett klokt val eftersom den böneboken rymmer alla de djupt mänskliga tankarna och känslorna, även de vi helst inte vill visa upp för någon eftersom de är nattsvarta. Sötnosen och Anden klär psaltarpsalmerna i illustrationer. Bilderna förenklar visserligen, men de är inte ytliga utan i dem anar vi ändå ett djup och Guds andemening.
Så ofta Anden faller över mig skriver jag här på bloggen. Jag tänker att inläggen är som brev till en osynlig församling jag inte kan se och därför inte känner till ansikte och namn, men som mitt hjärta ser och känner närvaron av. En församlingen människor som kanske ännu inte ens är född. De oföddas gemenskap.
Jag vet att behovet av att räddas är stort och växande, men också att det sällan uttrycks. Hjälplöshet är inte något som ses som vackert i samhällets ögon, men för Gud är hjälplösheten vägen in till människan med räddningen.
Imorgon hänger jag upp sex tavlor i mitt konstprojekt Guds kvinnor. Ännu en gång öppnar sig Strandkyrkan för mig. Inne i Birgittasalen kommer de att hänga på obestämd tid. Målet är att vara klar med detta konstprojekt innan jag fyllt 60 år. Det innebär att jag har fem år på mig att skapa detta enorma konstverk över Guds kvinnor. En tavla i taget, tack och lov.
Min 60-årsfest vill jag fira med en vernissage där alla 100+ tavlor hänger tillsammans som ett konstverk. Så skriv in den 22 oktober 2028 i era kalendrar redan nu. Och kom ihåg, ensam klarar jag det inte. Jag är en eka, inte en ark. Jag behöver mångas hjälp. För er som längtar efter att få bistå, inom kort berättar jag mer om vilken hjälp jag behöver. Detta i ett annat inlägg.
Ha en fin torsdag,
Comentários