Det är så mycket jag skulle vilja skriva, sätta ord på, summera, sammanfatta, berätta för er och dela med mig av. Jag ser en början, en mitt och ett slut. En röd tråd. Den vill jag hålla i en stund. Söka mig från den ena änden till den andra och hålla det enkelt.
Idag var jag och fick taktil massage på Nya Andrum. Det var där allt började i januari 1999, även om platsen då var Löjtnantsgatan i Malmö. Jag hade med mig en gåva till dem som arbetar på Andrum, framförallt till ägaren Violeta och hennes syster Suza, som båda var närvarande den där tisdagskvällen då jag fick tag i änden på den röda tråden.
I deras närvaro mötte jag Gud. En övernaturlig kraft fylld av frid, glädje, rörelse, oändlig kärlek och ett varmt utplånande ljus. Med det mötet förändrades min inställning till både livet och mig själv. Jag hade mött Kärleken och kunde inte återvända till tillvaron jag hade innan det. Jag ville leva i, av och med den kärleken. Därför har jag aldrig släppt taget om änden på den röda tråden som är genomsyrad av Guds liv som är kärlek.
Gåvan jag gav till Violeta och Suza bestod av tre böcker fyllda av sanna livsskildringar skrivna av kvinnor som velat delta i sitt eget helande för att så vara med och bidra till en friskare och helare värld. Med det en bättre framtid för våra barn och barnbarn.
Igår den 17 december var det tio år sedan jag stod på scen i Frälsningsarmens fantastiska salong på gamla väster i Malmö. Det är mitten på den röda tråden.
Jag var klädd i en fantastisk röd långklänning som jag hade fått låna av Linda, en av kvinnorna i bokprojektet Frigörande Röster som denna kväll hade sin Grande Finale. Ett par år tidigare hade jag sett denna magiska kväll i en syn utan att veta vad den handlade om, annat än att jag kallade upp kvinnor på scenen för att fira något stort tillsammans med mig.
Det var tre månader in i bokprojektet Frigörande Röster som Gud kallade mig till kyrkan. Närmare bestämt den 12 december 2013, dagen efter det första fantastiska bokprojektet som firades på samma scen.
Numera är kyrkan också min arbetsplats. Imorgon är det min sista arbetsdag i församlingen i Furulund innan jag går på julledighet. Med mig till några av mina arbetskamrater har jag samma gåva som den jag lämnade på Andrum idag. Nämligen värdefulla, frigörande och sensuella bokpaket som skildrar sanningen om kvinnor jag haft glädjen att leda, möta, lära av och samarbeta med.
Sedan jag mötte Gud har jag inte bara velat leva i den kärleken jag fann där. Jag har velat vara rösten för den kärleken. En röst som pekar på Gud, att det är där kärleken finns att finna. Den kärlek som ger mig mitt värde, som frigör mig från alla osunda bindningar och som inkluderar min sinnlighet. Den kärlek som lyssnar på vad jag har att säga och tar mina ord på allvar. Den kärlek som står kvar när jag visar upp allt jag är, både svärtan och ljuset, och fortsätter att älska vad den ser. Den kärlek som känner mig ännu bättre än jag själv gör och som vill mitt allra bästa. Den kärlek som aldrig tränger sig på, men alltid tar emot mig när jag kommer. Den kärlek som verkligen älskar mig villkorslöst såsom ingen människa kan. Den kärlek som vill relation och gemenskap med mig och aldrig någonsin överger. Den kärlek som är verklig trygghet, i alla livets oförutsedda situationer, i uppgång och fall, medvind och motvind, hälsa och sjukdom, överflöd och fattigdom.
Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.
Det är Jesus som säger så i Johannesevangeliet 10:16. Jag anar att om jag någon gång tar upp min stav igen och leder andra människor, då är det inte fåren i kyrkan jag kommer att vara ledare för utan de får som befinner sig utanför den fållan.
För mig är det inte viktigt längre vem jag talar till, bara vem jag talar om. Det förstår jag idag när jag håller i den andra änden av den röda tråd jag fick tag i för snart 26 år sedan.
Jag vet vem jag följer och vem som är min herde. Jag vet också att vi alla i slutänden är ämnade att vara en mänsklighet inneslutna i den kärlek jag mötte och som Jesus förkroppsligar. En kärlek jag önskar för alla människor att leva i, av, för och med.
Jag vill vara rösten för kärlek. En kärlek jag aldrig kommer att kunna förkroppsliga som människa men som jag ändå alltid kan välja att tala om och peka på. Jag kan vara ett språkrör och en herdeflicka som gör sitt bästa genom att älska sina får efter bästa ofullkomliga förmåga. För vad jag lärde mig där på mitten av den röda tråden när jag ledde kvinnorna mot helande, var att man måste älska dem man leder för att kunna bidra till helande och befrielse för dem. Det är nämligen endast kärlek som har den kraften; att läka sår, plåstra om, tvätta rent, trösta, uppmuntra och se den lilla flickan i den vuxna kvinnan utan att förminska henne eller frånta henne det personliga ledarskapet. Och endast kärleken kan släppa taget om den andre när den är redo att gå vidare, trots att hon efterlämnar ett stort tomrum. Jag fick en sådan kärlek av Gud för att kunna leda bokprojekten och fullfölja dem, när mitt eget liv började rasa samman och jag valde att falla i Guds armar.
Den röda tråden bär jag som ett armband. Jag bär det som en stola. Jag binder det runt mina paket. Jag knyter an till andra människor med det. Jag använder det i smått och i stort. På alla sätt och så ofta jag kan. Den tråden kan inte köpas, inte ärvas eller förtjänas. Den är en gåva, den betyder allt för mig och den gör mig modig också när jag är rädd.
Kram,
Comments