En trygg plats

Som en fluga fångad på ett klistrigt flugpapper, så känner jag mig idag. Ju mer jag försöker ta mig loss desto mer fastnar jag. Det blir likt en brottningsmatch som sliter av mig mina lemmar.

Andlig klarsyn är temat idag enligt kyrkoårets ordning. Jag får nog erkänna att det pågår en andlig kamp inom mig och jag kommer på mig själv med att sakna mina meditationsgrupper. I dem verkade jag som en andlig vägledare och det kom ofta med vägledning också för mitt eget liv.

Jag blev aldrig uttråkad när jag satt och lyssnade på deltagarnas delningar. Eftersom jag ville lära känna dem alla på djupet bestod grupperna aldrig av mer än sex deltagare och som mest hade jag två stycken grupper igång samtidigt.

Jag saknar de människorna idag. Jag hade behövt meditera ihop med dem.

Jag saknar också att ha dem i min vardag, att få följa dem på deras resa med Gud och i livet. Vi delade så mycket skratt, men också tårar. Glädjeämnen, tvivel, vilsenhet, ilska, ja allt fick de komma med.

När alla hade gått hem och jag stod med disken kände jag mig mätt och belåten till kropp, själ och ande. Aldrig upplevde jag mig förvirrad efteråt eller kletig. Tvärtom, alltid nöjd, stillsam, tacksam och med större klarhet.

Jag vill inte berätta vad det är som känns som ett flugpapper i mitt liv för jag försöker just nu att urskilja mellan andar. Vad är mitt och vad är andras? Vad tillhör nuet och vad hör till det förgångna? Vad kommer från Gud och vad härstammar från människor? Vad jag vet är att jag inte känner mig trygg som kvinna och att den kletiga känslan gör mig sorgsen, för jag önskar att det fanns sådant som var annorlunda, mer som mina meditationsgrupper. En trygg plats för alla människor.

Min längtan efter att tillhöra en gemenskap är mycket stor. Vare sig det handlar om att ingå i en familj, en grupp, ett sammanhang, ett lag, en klass, ett arbetslag eller en församling. Längtan efter samhörighet är så stor att jag kan göra avkall på delar av mig själv för att slippa stå ensam och utanför. Jag tror det är en djupt mänsklig längtan som jag delar med de allra flesta människor. En längtan som i grunden är frisk och god, men som enkelt kan utnyttjas till att forma människor för att de ska passa in eller i värsta fall förtrycka dem.

Jag vill vara en trygg plats för män, kvinnor och alla de människor som identifierar sig som något annat än de gamla könsidentiteterna. Jag vill vara det både som människa i ett enskilt möte och i de sammanhang där jag leder en grupp.

Förutsättningen för att en människa ska känna sig trygg är att den tillåts att vara sig själv med allt vad det innebär. För att kunna vara en sådan människa och en sådan plats tänker jag att man måste börja med sig själv. Det jag vingklipper hos mig själv, det jag fördömer trots att det är min sanna natur eller det jag av olika skäl skadar i mig som människa, allt det tror jag hindrar mig från att vara en trygg plats för andra.

Jag anar nog åt vilket håll jag är på väg. Kanske behöver jag tid att vänja mig vid tanken. Av erfarenhet vet jag att det ibland kan ta flera år. Vi människor är vanedjur. Jag är inget undantag.

Världen går på många sätt bakåt. Både samhälle och kyrka om jag tittar globalt. Det slår hårdast mot alla oss som inte identifierar oss som män. Det gör ont att se och det är en oroväckande utveckling. Därför blir det extra viktigt framöver att samla krafterna och använda dem klokt. Liksom jag behöver välja de platser där det är tryggt att vara jag, att vara kvinna och där Gud inte används till att förtrycka någon enda.

Dessa tankar och känslor går jag med idag.

Kram,