Luft strömmar in genom den ena näsborren, i den andra är det stopp. Något står på min bröstkorg med sin tyngd. Jag sätter mig vid den lilla vävstol min laptop är. Förbinder själens djupa trådar med kroppens största organ, huden. Synliggör det inre livets stora mysterium. Barnröster letar sig in genom den öppna balkongdörren. När de passerat förbi börjar kyrkklockorna slå i klockstapeln ett stenkast härifrån. Jag lyssnar. Det är askonsdag. Den stora fastan inleds. Vad kallar d

Den gångna natten inleddes med en mardröm. Jag minns inte vad drömmen innehöll, bara att jag var rädd och ensam. Det var jag både i drömmen och när jag vaknade. Jag kämpade med att hålla ögonen öppna en stund för att få distans till den hemska drömmen med sina skrämmande scener. Jag ville låta vakenheten sudda ut bilderna i mitt inre. Och där i sömndruckenhetens gränsland steg en känsla upp ur mitt djup. Ett minne gav sig tillkänna. Denna stund påminde mig om något jag varit

Det var en väldig aktivitet inuti min kropp igår när jag skulle försöka sova. Jag låg alldeles stilla under täcket och fokuserade på det som pågick inom mig. Det strömmade av en porlande värme i mitt vänstra ben. En liknande känsla brukar jag erfara när en nära vän ber för mig, men då rinner bönens värme från hjässan och ner i min överkropp. Och eftersom det var samma fysiska upplevelse talade jag i mitt inre till Gud: "Är det du?" Jag fick inget svar på min fråga, men jag i

När jag vaknar känner mig tjock i halsen och febrig i huvudet. Allra helst vill jag bara ligga kvar under täcket, men det är söndag och min vän ska firas under högmässan i kyrkan. Jag vill vara där. Det blir ingen andlig kurs i eftermiddag, tänker jag när jag äter min knäckemacka och skickar iväg ett mejl till kursledaren. Det blir ingen dans på tisdag heller, inser jag. Frågan är om jag kommer att kunna jobba imorgon. Jag måste lyssna på min kropp. När jag kommer hem från m

Jag sitter uppkrupen i soffan, inbäddad i en mjuk lurvig pläd. Vilsam musik att svepas med av kommer ur högtalaren från min dator. Det susar i mina öron när den intensiva mentala närvaron jag varit i under många timmar släpper taget och sjunker tillbaka ned i min kropp tillsammans med min själ. Jag får syn på något intressant, hur min själ varit inkopplad under hela mötet, men hur själens sinnlighet ändå inte använts. Det kommer med en sorg, men jag är tacksam att hon visar

»Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.« (Lukas 2:22-40) Det är den gamla mannen Symeon som säger så till Maria. Hon är en ung nybliven mamma som kommit till templet i Jerusalem tillsammans med sin man och sin lille son för att renas. Enligt Mose lag är hon oren i 40 dagar när hon fött en son och i 80 da

Jag har slagit mig ned vid datorn. Det är nästan en månad sedan jag senast bloggade. Från mitt köksfönster ser jag en kvinna som trycker fast äppelhalvor på några trädgrenar nere på gården. I de två andra nakna fruktträden hänger fågelmatare med frön. Snö täcker marken och termometern visar runt nollstrecket. SMHI har utfärdat både orange och gul vädervarning. Igår på väg hem från jobbet startade snökaoset här i Skåne. Två olyckor hann ske på den relativt korta sträcka jag fä

"Ett skrivbord ska vi ha!" Rösten i mitt inre låter som från en Disneyfilm. Kanske är det någon av mössen i Askungen eller en karaktär ur Skönheten och Odjuret som lånat ut sin röst till något inom mig. "Ett skrivbord ska vi ha!" Jag kan se framför mig hur jag bär fram det till balkongdörrarna för att få mesta möjliga dagsljus. När våren gjort entré står dörrarna öppna och fåglarnas ivriga kvittrande omger mig. Jag slår mig ned på den gamla pinnstolen jag också burit dit och

Utan någon yttre press eller förväntan uppstår i mig en naturlig rytm som allra tydligast är synlig under dagens första timmar. Jag stiger upp när jag vaknar, halv tio, dricker en kopp kaffe och tillbringar en stund med mina vänner - böckerna. När något av det jag läst har sjunkit in i mig uppstår lika naturligt en rörelse att vilja ge ut, att dela med mig av det till er andra, så jag sätter mig för att blogga. Under mina år som projektledare för bokprojekten i Heal My Voice

Tre veckor har det tagit. Tre veckor har gått sedan jag senast var på mitt arbete som husmor. Tre veckor av sjukdom, följt av tillfrisknande och sedan ledighet. Tre veckor innan jag slutligen landade i den tomhet där allting har sin början. Där jag har en möjlighet att möta Gud och emellanåt känna vår förening med hela mitt väsen. Den plats där Gud rör vid mig med en varsamhet som dearmorerar mig. Jag är ganska säker på att det hade tagit mer än tre veckor att ta mig hela v

Avund, det brottas jag ofta med. Jag tror att det egentligen handlar om tvivel på att det vilar en alldeles egen välsignelse över mitt liv. Jag är inte missunnsam. Allt gott önskar jag varje människa. Men avunden finns där, och längtan efter vad den andre har som jag saknar. Inte det ytliga, men det väsentliga. Trivsel i en relation. Trygghet i sig själv. Ödmjukhet. Vishet. Ett inre lugn. Äkta kärlek. Ett tydligt mål. Sann vänskap. Det goda sällskapet. Närhet och intimitet.

Det är inte likheten som skapar enhet, vilket många tror, utan kärleken. Jag har slagit mig ned vid köksbordet i mitt nya hem. På bordet som skänktes bort på Blocket ligger min vackra duk. Jag tror det är en damastduk i linne. En gåva från en vän vill jag minnas. Himlen ovanför de låga grannhusen är vinterblå. Solen sveper över taken. Vinden drar sig längs med husknutarna. Adventsstakarna och stjärnorna är släckta i alla fönstren. Vi närmar oss årets slut. Jag ser fåglar som

Jag har inte skrivit något på bloggen på över en månad. Men något i mig vill sitta ned en stund och utforska vägen framåt med hjälp av ord härinne. En del av mig tänker att det är helt onödigt, att jag istället "borde" sätta igång med dagens alla uppgifter jag har att göra. Men så minns jag texten av Ylva Eggehorn som jag skrev om för ett par dagar sedan i vänbrevet "Tro och tvivel i adventstid" och jag tänker på barnet som bygger snölyktor och sjunger sånger för honom . At

Det hugger till i hjärtat när jag drar isär gardinerna och ser hur två kära talgoxar sitter på fröhuset på uteplatsen i tron att de ska hitta mat. Jag känner mig som en svikare. Vem har ett fågelhus hängande utan att se till att det finns i mat i det? Hur ofta gör vi människor så, lovar mer än vi håller? Erbjuder ett hus, ett hem, ett rum, en kropp utan ett innehåll? Det är så skönt att vara ledig och att ha få ha sovit ut. Jag ställde aldrig klockan utan vaknade av mig själv