Sovmorgon. Välbehövligt. Morgonkaffet på balkongen. Vilsamt Omgiven av fågelkvitter. Sällskapligt. Sol på nakna ben. Så skönt. En notis i hörnet på skärmen. Begravning Carina imorgon 10:00. Jag kan inte minnas när jag senast var så rörig i mina tankar som de senaste veckorna. Nätternas drömmar är ett sammelsurium av dumheter och konstigheter. Vad än det är för ett tankeförråd i mig som öppnats, så är mer eller mindre allt därinne ruttet. Om det någon gång innehöll något smakl

Kvällshimlen är blekt blå. De mörka molnen har skingrats. Jag satt en lång stund på balkongen efter att jag kom hem från jobb nu ikväll. En svindlande trötthet fick mig att bara sitta och titta på molnen som gled över himlen. Det kändes vilsamt. Rogivande. Tröstande. Att sitta ute tog udden av den värsta ensamheten. Jag lyssnade till fåglar, männniskor, bilarnas brus insvept i en filt denna kyliga kväll. Också middagen intog jag utomhus. I helgen har jag mest varit inomhus.

Jag scrollar runt på sociala medier och skrattar åt något komiskt inslag från ett engelskt program på BBC. Jag känner igen ett av ansiktena i panelen, han är programledare för Hela England bakar. De pratar om "Call a Random Swede" som var ett genialiskt och humoristiskt initiativ av svenska turistföreningen 2016. https://www.theswedishnumber.com En stund senare kommer en mysig låt upp i flödet. Min musiksmak. Jag känner inte igen sångaren. Har aldrig hört talas om hans namn.

Träden är höga som ett fyravåningshus. De står nakna, bruna och svajjande från sida till sida mot en gråmulen bakgrund. Om jag fokuserar på de allra yttersta tunna grenarna kan jag ana vårens knoppar. Tänk att vara ett träd. Att stå hela livet på en plats med rötter djupt nere i jorden, fåglar som landar på ens grenar och insekter som kryper längs barken. Jag undrar om träd är kittliga. Någonstans i molntäcket måste där vara en liten spricka för jag ser att ljuset förändras n

Det är när jag färdas i min röda lilla nyckelpiga till och från jobb som jag gråter. Inte alltid, men ofta. Så har det varit i ett och ett halvt år. Instängd i det röda rullande plåtskalet, susande fram på en motorväg bland några eller oändligt många fordon, beroende på tid på dagen, händer något. Jag samtalar med Gud. Jag är tillbaka på mitt arbete som husmor igen. Förra veckan tog jag ledigt för att min bästa vän hade dött. Min chef och mina arbetskamrater är vänliga mot m

Jag vaknar tidigt varje morgon. Koltrastens röst letar sig in genom det öppna sovrumsfönstret. Jag tassar bort till badrummet, gör vad jag behöver och tar mig yrvaket tillbaka till sängen igen, kryper in under täcket och somnar om. De nakna sängkläderna ligger nu på vädring ute på balkongen. Om ett par timmar ska jag tvätta. Tröttheten sitter kvar i kroppen långt efter att jag har stigit upp. Så har det varit ett tag nu. Det tar tid för mig att komma igång om morgonen. Ylva

Balkongdörren står öppen. Frisk luft letar sig in och kyler ner mina bara ben. Jag hör sopbilen som kör iväg efter att ha tömt återvinningskärlen i vår miljöstation. Måsarnas skri, kvittret från småfåglar och röster från barnen på skolgården en bit bort ligger som ett sorl i bakgrunden. Balkongen har torkat upp. Penséerna sträcker på sig i solskenet. Livet smeker mig försiktigt på kinden. Då börjar tårarna att bränna innanför ögonlocken. Jag har sörjt så mycket, så länge. Red

Balkongbordet vittnar om gårdagens regn. De nyplanterade små penséerna drunknar nästan. Idag lyser solen. Tack Gud för både sol och regn! Jag ser rök som stiger upp ur skorsstenen från grannhuset intill. Det är alldeles tyst och stilla i mitt hem. Mitt på hallgolvet tornar sig en stapel banankartonger upp. "Gamla minnen" står det på flera utav dem. Jag har placerat dem där mitt på golvet för att jag ska tvingas ta tag i dem. Sortera bort det som kan avvaras och bära ner reste

Natten innan min vän gick bort hände något inom mig. Jag tror att det var ett Guds ingripande. Och min själ gjorde inget motstånd, utan kapitulerade och lät det ske. Framför mig står en tavla jag håller på att måla. Jag började på den direkt efter att jag kom hem från Hospis. Det var viktigt för mig att få ta ett sista adjö till min väns kropp. Det hem som hade burit henne under nästan 65 år och som hon hade lämnat några timmar tidigare. I januari 1999 öppnade jag dörren til

Plattorna på balkongen är blöta efter gårdagens regn. De rosa plasttofflorna har samlat upp vattnet från himlen. Teven står på i mitt vardagsrum. Morgonens gudtjänst på SVT lyssnar jag på. Just nu sjunger prästen kyrkans förbön. Jag sitter uppkrupen med korslagda ben i min soffa Eden, iklädd min röda fleecemorgonrock med laptopen i knät. Vid min sida ligger Stinissen och Eggehorn, böckerna jag läst varje dag i så många år att de fallit isär mer än en gång. Ryggarna behöver te