Den är flyktig och kan inte fångas in. Själen. Den tycks på samma gång vara komplett samtidigt som den lider brist och därför är full av längtan. Ju mer avslappnad jag är i min fysiska kropp desto friare tycks själen mig vara. Där jag är spänd och full av inre knutor kan den inte flöda fritt. Själen är som frisk morgonluft som porlar fram likt en glittrande vårflod. Hon kommer med liv. Hon är liv. Essentiellt liv och sinnlighet. Besjälad är människan och Skapelsen. Jag är ti

Han kom till oss med några varningens ord, men sade också: "Var inte rädd. Jag är med dig. Luta dig mot mig!" Trots allvaret i hans ord var jag inte rädd. Det var något med honom som utstrålade frid. Han kom till mig på den plats där han visste att han skulle finna mig. Ändå var vi inte ensamma. Jag var en i mängden men han talade till oss som vore vi en enda. "Var inte rädd. Jag är med dig." Jag undrar så här i efterhand hur det var möjligt. Att jag kunde rymma hela hans f

Jag kommer ofta på mig själv med att behöva andra människors utsagor om sådant jag själv varit med om. När jag tar emot deras berättelser klarnar min egen upplevelse. Jag ser vad jag varit med om för vad det faktiskt är. "Skönheten är Vishetens dotter", de orden kom till mig som en insikt för några år sedan. Igår när jag körde hem från mitt arbete var det som om jag kunde ana det fröet i mig hade börjat gro. En första förnimmelse av ordens egentliga mening började ta form. Mi

"Det var så längesedan jag träffade på mig själv i full frihet." Jag känner hur allting stannar upp denna morgon när jag läser meningen i boken av Ylva Eggehorn. Upplevelsen av att vara instängd delar jag med henne. Längtan efter full frihet likaså. Men vad är det egentligen som binder och fängslar mig? Vad handlar ofriheten om? I söndags dog Susanne W, en av kvinnorna som deltog i Heal My Voice Swedens bokprojekt jag ledde för många år sedan. Förra året dog Carin D, en annan

Lediga morgnar älskar jag allra mest. Jag vill gärna vara själv, men känner mig inte alls ensam när jag sitter omgiven av mina böcker som jag alltid läser. Författarna är mig nära och Gud likaså. Stillheten i mitt hem håller om mig. Jag känner mig samlad och fridfull inombords. Det finns en förväntan om att läsningen ska leda till insikter och att jag med det ska känna mig inspirerad att skriva här på bloggen. Det vilar något otvunget över tillvaron. Till slut ska allt bli k

Det är gråmulet ute idag. Snön har smällt bort. Jag känner en stigande längtan efter vårens ljus, värme, alla hennes färger och ljud. Fastetiden är en tid för passion. Passion innefattar både lidande och lidelse. Jag saknar lidelsens sötma. Det finns en obalans i mitt hjärta och min själ. Mycket salt och lite socker. Jag vaknar denna morgon och njuter av att vara ledig, att få ägna mig åt att göra sådant jag vill för att jag tycker så mycket om det. Läsa böcker, skriva här på

För några årtionden sedan läste jag en bok som hette Tisdagarna med Morris och jag minns att jag älskade den. Denna morgon kände jag att jag ångrar att jag inte skrivit mer om mina onsdagar med Carina. Idag känner jag mig lite sorgsen och det är precis så det är. Det finns lite av ett mönster har jag upptäckt. Dagen då jag träffar henne känner jag mig djupt tacksam för varje minut med henne. Vi delar en närvaro som är unik. Vi är med varandra. I nuet. Så har det varit i må

Vi människor förändras. Ibland till det sämre, men oftast till det bättre. Jag tog en dag för mig själv idag, körde ner till Söderslätt i hopp om att köpa ett par nya jeans. Det är en bra förändring, att jag handlar kläder till mig själv. Jag har alltid varit ganska dålig på det. Prioriterat bort mig själv och istället lagt pengarna på hemmet eller barnen. Att handla kläder är i mitt fall ett steg i rätt riktning, att se till mina egna behov. Det blev två par byxor faktiskt.

Det är hennes ord: "Jag är redo." Jag känner både en lättnad och en sorg när jag tar emot orden. En sorg över att hon snart inte kommer att finnas kvar här på jorden. En lättnad över att hon känner att hon är redo, att ingenting tynger och håller henne kvar längre. Det blir ett vackert samtal jag har med min bästa vän också idag när jag kört upp för att besöka henne. Jag frågar hur hon vet att hon är redo och hon svarar att hon känner det i sin kropp. Det är som alltid henn

Snön smälter sakta bort på min balkong. Det var länge sedan jag såg golvet därute. Vi har haft en vit och kall vinter i år. Det har jag uppskattat. Snöblandat regn faller i sidled från himmelen denna morgon. Marken färgas inte vit, den blir bara blöt. Skånsk vinter brukar se ut så. Jag pratade några meningar med min bästa vän igår. Jag blev chockad när jag hörde hur svag hennes röst var, trots att det är vad jag kan förvänta mig. Livskraften tynar ofrånkomligen bort. Människa

Det var fortfarande för tidigt att gå och lägga mig. Långfilmen jag hade sett var slut. OS-finalen i 1500 meter short track för kvinnor var avgjord. Ishockeymatchen lockade inte. Det är fastetid och jag har bestämt mig för att dra ner på sockermängden så att gå ut i skafferiet och rota efter något att stoppa i munnen var heller inget alternativ. Jag slog av teven, satte på lite skön instrumental musik och slöt ögonen för att meditera en stund i min soffa. Min inre värld välk

När jag gick till sängs igår slog jag upp en sida i evangeliet på måfå i en önskan om att Jesus skulle tala till mig. Jag hade varit på jobb några timmar under dagen. Mot bättre vetande. Efteråt kände jag mig som en sådan där en liten dosa med låtsassnöflingor som man skakar om för att det ska se ut som det snöar i det lilla landskapet. Jag blev rejält snorig och hostade hela kvällen. Inom mig yrde allting omkring. Tvivel och uppgivenhet fyllde mig. Jag kände en djup inre spl

Luft strömmar in genom den ena näsborren, i den andra är det stopp. Något står på min bröstkorg med sin tyngd. Jag sätter mig vid den lilla vävstol min laptop är. Förbinder själens djupa trådar med kroppens största organ, huden. Synliggör det inre livets stora mysterium. Barnröster letar sig in genom den öppna balkongdörren. När de passerat förbi börjar kyrkklockorna slå i klockstapeln ett stenkast härifrån. Jag lyssnar. Det är askonsdag. Den stora fastan inleds. Vad kallar d

Den gångna natten inleddes med en mardröm. Jag minns inte vad drömmen innehöll, bara att jag var rädd och ensam. Det var jag både i drömmen och när jag vaknade. Jag kämpade med att hålla ögonen öppna en stund för att få distans till den hemska drömmen med sina skrämmande scener. Jag ville låta vakenheten sudda ut bilderna i mitt inre. Och där i sömndruckenhetens gränsland steg en känsla upp ur mitt djup. Ett minne gav sig tillkänna. Denna stund påminde mig om något jag varit

Det var en väldig aktivitet inuti min kropp igår när jag skulle försöka sova. Jag låg alldeles stilla under täcket och fokuserade på det som pågick inom mig. Det strömmade av en porlande värme i mitt vänstra ben. En liknande känsla brukar jag erfara när en nära vän ber för mig, men då rinner bönens värme från hjässan och ner i min överkropp. Och eftersom det var samma fysiska upplevelse talade jag i mitt inre till Gud: "Är det du?" Jag fick inget svar på min fråga, men jag i