Längtan efter att vara unik

Det är gott att sitta och skriva igen. Låta funderingarna ha sin plats. Ge mig själv till känna i den värld vi alla delar på.

Idag samsas solen med molnen på himmelen. Vinden drar fram genom balkongen så pass att jag har valt att sitta inne vid mitt köksbord.

Jag bär på en längtan efter att vara unik/speciell/utvald och jag skäms inte längre för den. Nu kan jag se att den längtan för mig mot Jesus och mot en djupare relation med mig själv. Förut har min längtan sökt sig utåt. Som barn mot mina föräldrar och äldre syskon. Därefter mot klasskamrater och lärare, arbetskamrater och chefer, vänner, kunder, i församlingen och till män.

I grunden handlar den längtan om att vara sedd, mottagen, bekräftad, älskad och icke ersättningsbar. En normal längtan med andra ord. Varje barns längtan.

Jag återkommer ständigt till Sötnosen som den del i mig som först erkände och fick sin längtan efter att vara unik/speciell/utvald uppfylld. Hon som är det lilla barnet som bor inom mig och alltid kommer att göra det. Gränslös på sitt goda sätt. Med tankar om att allt är möjligt. Utan den vuxnas alla begränsningar. Med hela livet framför sig och en möjlighet att bli vad som helst. Hon är nyfiken, modig och redo att prova olika tankar och vägar att gå. För att hon vet att hon är älskad och värdefull, att Gud skulle gå i döden för att rädda henne och att Gud skulle gå under av sorg om något hände henne för hon är hans älskling och ingen kan ta hennes plats i hans hjärta. I henne har Gud sin glädje.

Någonstans inom mig vet jag att det är så, att det är sanningen om Gud och mig. Ibland har jag ynnesten att få vila i den vissheten. Jag är unik. Mina fingertoppar vittnar om det och mina tandavtryck likaså. Jag är älskad. Ingen annan är som jag och ingen kan därför ersätta mig. Jag är värdefull. Mer än jag någonsin kan begripa och andra inser det först när jag är borta. Samtidigt är jag en av 8,3 miljarder människor på vår vackra planet. En minimal invånare i en gigantisk myrstack. Det är inte så svårt att med jämna mellanrum känna sig helt obetydlig och maktlös.

Jag tror man måste växa in i vissheten om att vara älskad och värdefull. Om det inte sker när man är barn i mötet med sina föräldrar eller andra vuxna, behöver det ske när vi själva är vuxna om vi ska kunna ge den kärleken och vissheten vidare till våra barn och barnbarn.

Längtan är en god vägvisare. Jag är övertygad om att längtan efter allt det som är gott är nedlagt av Gud i människan. Längtan efter frid och fred, jämlikhet och glädje, harmoni och rättvisa, allas lika värde, solidaritet, en framtid för allas barn, god hälsa, en frisk planet, efter att älska och älskas, närhet och ömhet, intimitet och öppenhet, sanning, kunskap, visdom, vänner, gemenskap, mening och mål, efter hem och arbete, näringsrik mat och dryck, ett sammanhang där man får att ge och ta emot, att lämna efter sig något gott, att göra skillnad, att vara unik/speciell/utvald och en betydelsefull människa för andra, ihågkommen också efter sin död. Längtan är en god vän och borde bemötas så. Längtan är en medvandrare.

Den längtan jag talar om är aldrig på bekostnad av någon annan, men den visar sig ofta just i relation till andra. Vågar man vara kvar med det som skaver och söka bortom det ytliga och kanske mest uppenbara finner man ofta den essentiella längtan under de olika lager av tankar och känslor som bubblar upp inom oss.

Det är inte alls ovanligt att det finns en djup och god längtan under en människas avund och misunnsamhet. Konstigt nog är just längtan något som många människor stänger av och inte vill kännas vid. Kanske är det så att längtan ofta blir skammad och skuldbelagd av omgivningen, redan från det att vi är små.

Längtan efter att göra skillnad - Vem tror du att du är?

Längtan efter att vara unik - Varför kan du inte bara vara som alla andra?

Längtan efter att vara älskad - Sluta upp med dina romantiska griller!

Längtan efter sanningen - Asch, det finns inget sådant som en sanning, du lever i en lögn, allt är en illusion.

Längtan efter fred - Vilken drömmare du är!

Längtan efter rättvisa, jämlikhet, allas lika värde - Jaha, gäller det också terrorister och mördare och annat pack?

Längtan efter tro och tillit - Du är naiv och kommer att bli överkörd.

Längtan efter en frisk Skapelse - Det är inte lönt att sopsortera, det är ändå försent.

Det är inte enkelt att värna den goda längtan i en värld full av så mycket cynism, där alltför många människor förlorat hoppet om det mesta som vi fått av Gud. Att vara som ett barn i relation till en sådan vuxenvärld tar på krafterna. Skammen och skulden haglar ofta över en. Uppgivenhet är de vuxnas gift. Vi föds alla med ett hopp.

Mötet med den goda längtan är ett möte med Gud. Jag längtar efter att vara unik, för att jag är unik. Jag längtar efter att vara älskad, för att jag är älskad. Jag längtar alltså efter det som är för att jag befinner mig en bit bort i det som inte är, men som jag i stunden tänker, känner och upplever är det sanna.

Jag är lyckligt lottad som har Sötnosen, någon att fästa blicken på, någon att teckna mig fram till, någon som bär sanningen om den jag är utan att förneka min historia. Det är ju det som saknades mig som barn som jag längtar efter som vuxen. Hur ska jag inte vilja omfamna den flickan? Gud uppmuntrar min längtan, för att han vill besvara den. Gud har format våra grundläggande mänskliga behov.

Att teckna Sötnosen är att låta flickan i mig rita fram sin längtan efter kärlek och den utvaldas plats i Guds hjärta. Det är att låta mig älskas genom teckningarna, de Gud sedan hänger upp på väggarna i sitt hjärterum. Ibland är den enklaste vägen till kärleken att tänka som ett barn och göra som ett barn skulle ha gjort, att lägga av sig allt det vuxna som begränsar de vägar som bär oss hem till Gud.

Kram,