Kvällshimmel

Kvällshimlen är blekt blå. De mörka molnen har skingrats.

Jag satt en lång stund på balkongen efter att jag kom hem från jobb nu ikväll. En svindlande trötthet fick mig att bara sitta och titta på molnen som gled över himlen. Det kändes vilsamt. Rogivande. Tröstande. Att sitta ute tog udden av den värsta ensamheten. Jag lyssnade till fåglar, männniskor, bilarnas brus insvept i en filt denna kyliga kväll. Också middagen intog jag utomhus.

I helgen har jag mest varit inomhus. Suttit på ett inplastat golv och målat. Tre tavlor är påbörjade.

När jag igårkväll kände att jag måste komma ut och röra på mig insåg jag hur stor obalans jag just nu har i kroppen. Det var som om jag hela tiden lutade åt vänster. Med jämna mellanrum var jag tvungen att korrigera min vandring längs Bubnkeflovillagator genom att medvetet gå åt höger. En mycket märklig känsla. Och de djupa känslorna av ensamhet som jag upplever nu är tuffa att hantera. Det är riktigt plågsamt. Jag gråter när jag är ute och går. Jag gråter när jag kör bil. Det är som om gråten strömmar fram så fort jag är i rörelse.

Jag längtar efter en partner, en livskamrat i vardagen. Någon som går bredvid och håller mig i handen när jag är ledsen och som så enkelt tar udden av den svåra ensamheten. Någon som finns där när jag kommer hem från jobbet, som har lagat mat och ser att jag behöver en kropp att luta mig mot en stund för att reglera obalansen i min egen kropp. Någon som frågar hur natten var, så att jag kan få säga som det är. Den var hemsk. Jag drömde några groteska drömmar. Någon som känner mig så väl att han är medveten om att påskveckan aldrig är enkel för mig. Men än svårare detta år med en stundande begravning av min bästa vän. En partner som kan fylla upp en del av den tomma plats hon lämnat efter sig. En partner som också är en god och trofast vän. Det längtar jag efter. För den här sortens ensamhet är plågsam.

Jag söker mig mest till mina barn och barnbarns sällskap. Där finns ett mått av vila, av trygghet, av gott stöd, av den vardag jag längtar efter. Jag känner hur mycket jag älskar dem och hur mycket deras närvaro betyder för mig. Kärleken till dem har blivit djupare, den har förstärks. När mina tankar är mörka tänker jag på dem, då ljusnar det. När jag känner mig ensam visualiserar jag att jag står mitt i en gruppkram av dem alla. När jag längtar efter att vara älskad, tänker jag på deras kärlek för mig. De är dem som ställer upp som stöd när jag ber om det. Barnen är det finaste jag har.

Jag ska släpa mig in i duschen och tvätta av mig matosen. Det ringer i mina öron. Jag andas tungt. Sedan ska jag slå mig ner framför teven och prissätta lite saker jag inhandlat till bokbordet i församlingen så att de kommer upp imorgon innan sopplunchen. Kanske någon vill köpa någon liten present att lägga i påskäggen.

Kram,