Terapi i bilen

Det är när jag färdas i min röda lilla nyckelpiga till och från jobb som jag gråter. Inte alltid, men ofta. Så har det varit i ett och ett halvt år. Instängd i det röda rullande plåtskalet, susande fram på en motorväg bland några eller oändligt många fordon, beroende på tid på dagen, händer något. Jag samtalar med Gud.

Jag är tillbaka på mitt arbete som husmor igen. Förra veckan tog jag ledigt för att min bästa vän hade dött. Min chef och mina arbetskamrater är vänliga mot mig, hänsynsfulla. Det är fint. En av dem sade något vackert som han hade läst, om att när man mister en förälder eller en vän är det som om man förlorar ett väderstreck på sin kompass. Den som har hjälpt en ta ut riktningen finns inte mer. Så är det. Precis så.

Jag kom åt något i mig själv igår på resan till jobb. En grundsmärta. Till slut kunde jag summera det på följande sätt. Och detta gäller mig, men kanske inte alla er andra.

För att jag ska känna mig buren i livet måste jag vara prioriterad.

Jag bär med mig en djup erfarenhet av att inte vara prioriterad, att stå långt bak i kön i andra människors liv. Kanske är roten så djup som till berättelsen min mamma nyligen delade med mig. Hon mindes den än med smärta.

Jag var i fyraårsåldern och hon skulle gå iväg till sitt jobb på sjukhuset. Hon arbetade natt. Jag var helt förtvivlad och ville att hon skulle stanna hemma. Hon försökte förklara för mig att hon måste gå för att vi behövde pengar.

Efter att hon hade gått försökte jag spola ner nallen vi hade vunnit på ett tivoli, i toaletten. Och jag tog alla mina dockkläder, tvättade dem i badkaret och tömde Surf-paketet (dåtidens tvättmedel).

Om jag som vuxen tittar på denna reaktion ser jag både den flicka som är arg och vill såra tillbaka. Hon visar det genom att försöka spola ner nallen de vunnit. Och jag ser flickan som försöker hjälpa sin mamma med arbetsuppgifter, kanske med ett hopp om att mamma då ska kunna stanna hemma.

Den som funnits i mitt liv en längre tid har sett båda dessa sidor av mig. Hur jag fortfarande än idag kan reagera och agera på dessa sätt. Så djupt sitter det i mig, att det ibland tar kontrollen över mitt vuxna jag.

Min pappa var alkoholist och söp upp familjens pengar. Han har aldrig burit mig. Min mamma gjorde allt hon kunde för att se till att vi hade tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. Hon hade nog med att ta hand om sig själv och allt det praktiska och kunde därför inte bära mig. Det krävs tid och ork att prioritera en annan människa och intressera sig för hennes liv och person.

Jag hade tre äldre syskon, men vi var en dysfunktionell familj. Jag lärde mig därför att bära mig själv och att bära andra, att ge till andra människor det jag själv behövde allra mest, att vara sedd och värdesatt.

Erfarenheten av att stå långt ner på listan har fördjupats genom mitt liv. Kanske har jag omedvetet dragits till människor som satt sig själv, sina intressen, sitt arbete, sina vänner, ja allt man kan tänka sig före relationen till mig. Och eftersom jag lärde mig som väldigt liten att stå kvar i alla fall, har relationerna fungerat någorlunda tills jag stupat av utmattning och först då sagt tack och adjö. Jag har burit den nära relationen, hela mitt eget liv och samtidigt varit ett stöd åt den andres liv. Det går inte i längden. Det är helt ohållbart för varje människa. Men det har varit mitt sätt att visa kärlek för den andre och att i handling säga att ingenting är viktigare än relationen. Det är både ett medberoende och min djupaste kärlek. Att urskilja är en omöjlighet.

Med min bästa vän Carina fick jag uppleva hur det var att möta någon som kände likadant. Hennes erfarenhet kom ur att vara mobbad, att inte ha en vän under större delan av sin skoltid. Vi behövde alltså båda två få lov att känna oss prioriterade, sökta, efterlängtade och uppskattade. Vi behövde få känna hur det kändes att stå överst på listan i en annan människas liv. Vi hade lärt oss tidigt att inte överge, att stå kvar med oss själva och andra, samt att bära våra egna tankar och känslor. Plötsligt hade vi mött en annan människa som kunde möta oss i det svåra, som stod kvar, som förstod. Med det började en djup läkning ta form i oss båda två. Vi investerade massor av tid, kärlek och omsorg på varandra. Resultaten lät inte vänta på sig. Vi fick båda en ny referensram för hur relationer kan vara. En ny kompass. Ett egenvärde, en självkänsla, en sund självbild och med det ett växande självförtroende.

Med min väns sjukdom och bortgång har kompassen fått sig en törn. Jag behöver sjunka tillbaka till den period innan sjukdomen blev alltför svår för att hitta tillbaka till den referenspunkt hon gav mig och utifrån den ta ut min nya riktning. Jag behöver återvända till våra underbara samtal, minnas kärleken i dem, återerövra den gåva hon kom med till mig – att vara prioriterad, att känna mig buren, så att jag kan avstå de relationer och sammanhang där min närvaro varken är efterlängtad eller saknad. För de platserna är inte fruktbara för en kvinna med min bakgrund och min livserfarenhet. De tömmer mig på liv, gör mig sjuk och binder mig till min dysfunktionella historia.

Kram,