Sedan min bästa vän ringde och berättade att hon skulle åka in på Hospis har min kropp varit tung som bly. Jag är med henne i mitt hjärta, känner jag, i detta slutskede av hennes liv och vår tid tillsammans. I en halv dag bara grät jag. Men inte förtvivlans gråt. Inte övergivenhetens gråt. Utan den djupa tacksamhetens och saknadens gråt. I bilen till mitt arbete hade jag ett långt innerligt samtal med min vän. Inom mig. Ett som liknade alla de tusentals timmar vi samtalat i

Den är flyktig och kan inte fångas in. Själen. Den tycks på samma gång vara komplett samtidigt som den lider brist och därför är full av längtan. Ju mer avslappnad jag är i min fysiska kropp desto friare tycks själen mig vara. Där jag är spänd och full av inre knutor kan den inte flöda fritt. Själen är som frisk morgonluft som porlar fram likt en glittrande vårflod. Hon kommer med liv. Hon är liv. Essentiellt liv och sinnlighet. Besjälad är människan och Skapelsen. Jag är ti

Han kom till oss med några varningens ord, men sade också: "Var inte rädd. Jag är med dig. Luta dig mot mig!" Trots allvaret i hans ord var jag inte rädd. Det var något med honom som utstrålade frid. Han kom till mig på den plats där han visste att han skulle finna mig. Ändå var vi inte ensamma. Jag var en i mängden men han talade till oss som vore vi en enda. "Var inte rädd. Jag är med dig." Jag undrar så här i efterhand hur det var möjligt. Att jag kunde rymma hela hans f