Kärleken

Sedan min bästa vän ringde och berättade att hon skulle åka in på Hospis har min kropp varit tung som bly. Jag är med henne i mitt hjärta, känner jag, i detta slutskede av hennes liv och vår tid tillsammans.

I en halv dag bara grät jag. Men inte förtvivlans gråt. Inte övergivenhetens gråt. Utan den djupa tacksamhetens och saknadens gråt. I bilen till mitt arbete hade jag ett långt innerligt samtal med min vän. Inom mig. Ett som liknade alla de tusentals timmar vi samtalat i telefon. Jag satte ord på hur mycket hon betyder för mig. För att ännu en gång berätta hur värdefullt hennes liv varit, hur mycket gott det skänkt mig, och många andra.

Jag tackade för att jag fick så många år på mig att vänja mig vid tanken att inte längre ha henne i mitt liv så att jag också kunde förbereda min kropp på denna separation. För vi vävdes samman på djupet när vi delade vårt innersta med varandra. Om hon lämnat tidigare hade jag rasat ihop i en hög.

Och jag tackade för att hon väntat till våren, så att döden som väntar kan stödja sig mot livet som återvänt och breder ut sig.

Jag planerar mina dagar så att jag håller mig sysselsatt. Annars blir det för tungt. Jag har meddelat mina barn, min mamma, mina vänner och arbetskamrater för att kunna söka stöd hos en del av dem när det behövs. Jag känner ju till mitt eget barndomstrauma, att mista någon jag älskar och stå ensam med min sorg. Därför säkrar jag upp mig själv, för jag vet inte hur jag kommer att reagera när döden väl inträffar. Jag vet inte hur mycket jag faktiskt bär av mitt gamla sår och hur mycket jag bär denna vackra djupa vänskap. Men jag vet att min väns liv har varit en gåva till mig och hennes död kommer också att vara det. Den kommer att vara med och hela en del av den övergivenhet jag brottats med i större delen av mitt liv. Det kanske låter makabert för en del av er, obegripligt, att se på hennes död på detta sätt. Men den som vet något om vår vänskap förstår att allt är en gåva mellan oss, också det allra svåraste och mest smärtsamma.

Jag håller mig nästintill helt borta från sociala medier och har noterat att det är tystare i mitt sinne nu. Mindre intryck och galenskap att förhålla mig till och sedan redan ut och processa. Tystnaden breder ut sig i mig.

Jag går inte kyrkan heller. Firar enbart mässa på min arbetsplats. Jag behöver distans till alla former av gemenskap just nu. Istället läser jag mina böcker av Stinissen, Eggehorn, Spalde, Frycklund och Bernéli. Tillbringar tid med Jesus genom dessa människors texter. Det är kärlek jag just nu allra mest behöver. Guds nåd och barmhärtighet. Guds ömhet och vänlighet. Varsamma ord. Livgivande ord. Vägledande och tröstande ord.

Allt som riskerar att komma förpackat som hårt, hamrande, splittrande, fördömande och ovarsamt väljs bort. Oavsett var jag upplever det. Sorgen gör mig trött och sårbar. Jag har nästan inga filter. Är ibland helt hudlös. Det skrämmer inte mig. För i sällskap med Gud och rätt människor är det just detta tillstånd som låter mig ana något av den djupare verklighet som finns. Den där vi är ett med varandra. Det är en plats att vörda och vårda när man väl är där.

Jag hade inte någon tanke om att skriva här på bloggen idag, men så kände jag en dragning till min gamla bok "tid att lyssna" och den ledde mig hit, in på bloggen och er.

När jag slog upp min bok idag tänkte jag på hur knasigt jag sett på mig själv och mitt arbete tidigare. Jag har i åratal velat skriva en bra bok om Gud. En som kommer med tröst och hjälp. En som hjälper människor att se att Gud kommer för att älska var och en av oss. Och att Jesus kommer med en vänskap som håller livet ut. Jag har visst redan skrivit den bok jag velat skriva i alla dessa år. I all sin enkelhet ligger den där på bordet. Vit och ren.

När jag läser "tid att lyssna" alla dessa år senare får jag syn på hur barnslig jag var då. Jag var ung i min tro och mitt språk speglar det. Texterna är lite naiva. Men om jag inte stirrar mig blind på den omogna frukten utan ser till kärnan så är den väldigt vacker. Jag är oskuldsfull i min tro. Nu när jag mognat har jag tyvärr mist något av barnets oskuldsfullhet. Det smärtar en del. Men insikten gör att jag ser på min bok med större glädje och tacksamhet. Den visar min barnsliga iver att dela med mig av mina möten med Jesus. Den vittnar om en total tillit till honom trots att jag just klivit in på helt okänd mark. Det är stort!

Boken berättar om när jag blir kallad till att följa honom. Och jag gör det helt utan någon tanke på vad det kan komma att innebär. Jag gör det trots att jag tycker det är lite läskigt att prata om honom med andra (jag delar texterna på en blogg). Jag gör det utan att censurera honom. Jag är verkligen som ett barn som väljer att lita på den vuxna man jag inte känner. Men som utstrålar något som gör mig trygg. Han väcker min nyfikenhet och jag ser i texterna att jag oftast är betraktaren som berättar vad han säger och gör. Vi är till en början inte ensam, han har hela sitt följe med sig till mig.

"Vänner", kallar han oss i dagens text. Redan vid vårt tredje möte talar alltså Jesus om vänskap, att vi är vänner. Han och jag. Han och de som följer honom. Igår var vi lärjungar. Idag är vi vänner.

Då tänkte jag inte så mycket på det, nu slår det mig med häpnad. Vilket förtroende han har för oss. Vänner väljer man. Jesus vill ha mig som vän. Precis som Carina valde det. Jag var till en början hennes ledare. Projektledaren för bokprojekten. Den som visade henne vägen i hur man gör sin röst hörd i en bok och delar med sig av sitt liv och de erfarenheter man gjort. För att andra människor kan finna stöd och tröst i det hon varit med om.

Jesus var först min ledare. Den som kallade mig att följa honom och berätta om hans liv och om Gud. Men redan från början hade Jesus avsikten att leda vår relation till en vänskap där vi två älskar och låter oss älskas, där vi blir till i mötet med varandra. Det var Jesu avsikt med honom och mig. Det var hans avsikt med Carina och mig. Jag har blivit till i mötet med Jesus. Jag har blivit till i mötet med Carina.

I texten Jesus inleder med "vänner" talar han om kärleken, att den behöver en avsändare och en mottagare. Den är som vinden, säger han. Du hör vinden när den rasslar i trädkronorna om hösten. Du känner vinden när den biter i kinderna om vintern. Du njuter av dess milda smekningar en het sommardag. Du ser den när fåglarna bärs fram av den på himmelen. Kärleken är som vinden, den blir synlig och kännbar först när den når mottagaren.

Kärleken har många ansikten. Ett leende. Ett vänligt ord. En kram. Och en livsuppgift vi människor har är att lära oss känna kärlek till oss själv. Det låter enkelt men är svårt, för egentligen innebär det att vi måste lära oss att ta emot kärlek, att låta oss älskas, att öppna oss för kärleken. Av oss själva förmår vi det inte för kärleken är en gåva, något som ges oss. Liksom vänskapen är en gåva, en inbjudan till något djupt personligt.

Jesus är tydlig med att kärleken kommer från Gud. Hos Gud finns källan till den villkorslösa kärleken, den kärleke som aldrig överger och som inte ens döden rår på. Det är hos Gud vi ska söka den kärlek vi sedan ska vandra ut i världen med.

Jesus talar om att väcka liv i kärleken. Vi behöver vakna. Vakna upp till kärleken och söka den där den finns. Lämna alla substitut.

Vi människor ingår i Guds plan som är upprättelse för hela Skapelsen och mänskligheten. Vi är kallade till att älskas och att sprida den kärlek vi tagit emot.

Vill du läsa fler inlägg där jag reflekterar kring min bok "tid att lyssna" finns de under katergorin med samma namn.

Kram,