Jag föddes in i en tid då det fanns en rörelse i världen som gick mot större jämlikhet, alla människors lika värde och kvinnors rättigheter. Jag växte upp under en period då vi blev mer sexuellt frigjorda, då det fanns arbete för den som inte ville studera vidare, då allt fler länder fick demokrati och fred var ett självklart mål. Allt det har präglat mig som människa. 

​

Jag föddes in i en familj som det yngsta barnet i en skara om fyra syskon där de två äldsta nästan var vuxna när jag damp ned. Jag växte upp i en hyreslägenhet i förort i Malmö med föräldrar som båda var enkla arbetare och uppväxta på landet i en liten ort vid namn Vollsjö. Det har format mig.

​

Min pappa var alkoholist och det arvet finns i stora delar av hans släktträd. Min mamma blev medberoende och det har också jag ärvt. När jag var sex år gammal dog en manlig vuxen som var väldigt viktig för mig. Kort senare skilde sig min mamma från min pappa och vi flyttade till ett annat område. De många förlusterna är mitt första trauma. Ett som förblev obearbetat långt upp i vuxen ålder och som kom att genomsyra mitt liv på fler sätt än någon hade kunnat förutse. Vad vi är med om som barn blir den kompass vi använder när vi tar ut riktningen mot vår vuxna framtid. Barnets upplevelser blir till den vuxnas beteenden, hennes tankar och känslor kring sig själv. Därför ser jag det som min viktigaste uppgift i livet att älska barnet inom mig och låta henne växa upp i kärlek. För ju helar jag blir som människa desto friskare är jag i relation till mina barn, barnbarn, svärbarn, syskon, mamma, vänner, arbetskamrater, grannar, en livskamrat och de som kommer till mig för att få stöd och hjälp.

 

Jag är liksom mina föräldrar en enkel arbetare. Livet och andra människor är mina lärare. Av min mamma har jag lärt mig att vara en god förvaltare av de tillgångar jag har. Att hushålla, laga, vara sparsam och inte överkonsumera. Av min pappa har jag lärt mig hur kort ett människoliv kan bli om man inte ser till sin egen historia och tar hand om de sår som åsamkas oss. Allt min mamma gett mig har jag försökt att föröka. Allt min pappa inte kunde ge mig har jag försökt att fylla upp efter bästa förmåga. 

​

Jag är idag en hyfsat enkel människa att umgås med, men så har det nog inte alltid varit, det av begripliga skäl. Min släkt är full av kvinnor som av omständigheter tvingats vara starka för att ta hand om hem och barn. Och den är full av män som av olika skäl varit svaga och opålitliga. Sådan är även jag. En kvinna som tvingats vara stark och ansvarsfull även när jag egentligen inte haft ork för det. Men jag längtar efter en man med samma mognad, någon som bryter mönstret och skänker mig en helt ny erfarenhet av män. 

​

Jag är en familjemänniska. Jag vill ha mina kära nära mig, som ett naturligt inslag i min vardag. Men jag älskar också att vara ensam med mig själv så att jag ostört kan få lov att skriva, teckna, måla, pyssla i mitt hem och umgås med Gud.

Min tro är mer relation än den religion, det har jag upptäckt efter alla mina aktiva år i Svenska kyrkan. Gud finns alltid med mig i min vardag. Det är inte en högtidlig relation, inte en söndagsmiddag, utan ett dagligt sällskap i tankar, ord och vardagshandlingar. Som en närvarande pappa, en brorsa jag inte alltid förstår mig på eller en andlig erfarenhet jag inte kan förklara.

 

Jag har lätt för att lära, om du bara visar mig hur jag ska göra. Men be mig inte att lära ut allt det jag kan. Se istället på hur jag gör och lär av det om du så önskar.

Jag kan måla, men vet inget om konstens alla mästare och tekniker. Jag kan skriva, men har aldrig läst de stora författarna. Jag kan teckna, men inte så att det ser ut som i verkligheten. Jag kan laga mat, men be mig inte sätta samman en egen rätt. Vad jag gör, det gör jag för att jag inte har något motstånd. Det är därför det fungerar för mig. För ingenting behöver vara perfekt och fulländat. Det räcker att det är personligt så är jag nöjd. Att det är jag som gjort det och att det är gjort med kärlek. Mer än så vill jag inte begära av mig själv. Och det ger mig ett utrymme att vara svag när jag faktiskt inte är stark och vila när orken tryter. Det är nämligen inte hållbart att fylla upp de tomrum andra lämnar efter sig. Det får räcka med att jag fyller upp den plats som är min.