Jag föddes in i en tid då det fanns en rörelse i världen som gick mot större jämlikhet, alla människors lika värde och kvinnors rättigheter. Jag växte upp under en period då vi blev mer sexuellt frigjorda, då det fanns arbete för den som inte ville studera vidare och då allt fler länder gick mot demokrati och fred. Allt det har präglat mig som människa. 

​

Jag föddes in i en familj som det yngsta barnet i en skara om fyra syskon där de två äldsta nästan var vuxna när jag damp ned. Jag växte upp i en hyreslägenhet i en förort till Malmö med föräldrar som båda var enkla arbetare, uppväxta på landet i en liten ort vid namn Vollsjö. Det har format mig.

​

Min pappa var alkoholist och det arvet finns i stora delar av hans släktträd. Min mamma blev medberoende och det ärvde jag. När jag var sex år gammal dog en nära anhörig, en manlig vuxen som var en form av fadersgestalt. Kort senare skilde sig min mamma från min pappa och vi flyttade till ett annat område. De många förlusterna är mitt första trauma. Ett som förblev obearbetat långt upp i vuxen ålder och som kom att genomsyra mitt liv på fler sätt än någon hade kunnat förutse. Vad vi är med om som barn blir den kompass vi använder när vi tar ut riktningen mot vår vuxna framtid. Barnets upplevelser blir till den vuxnas beteenden, hennes tankar och känslor kring sig själv. Därför ser jag det som en viktig uppgift att älska barnet inom mig och låta henne leva i kärlek.

 

Jag är liksom mina föräldrar en enkel arbetare. Livet och andra människor är mina lärare. Av min mamma har jag lärt mig att vara en god förvaltare av de tillgångar jag har. Att hushålla, laga, vara sparsam och inte överkonsumera. Av min pappa har jag lärt mig hur kort ett människoliv kan bli om man inte ser till sin egen historia och tar hand om de sår som åsamkas oss när vi är små.

Det goda från min mamma har jag försökt att föröka. Allt min pappa inte kunde ge mig har jag försökt att fylla upp efter bästa förmåga. 

​

Min släkt är full av kvinnor som av olika omständigheter tvingats vara starka för att ta hand om hem och barn. Och den är full av män som av olika skäl varit försvagade och opålitliga. Sådan är även jag. En kvinna som tvingats vara stark och ansvarsfull även när jag egentligen inte haft ork för det. Det gjorde att jag blev svårt utmattad och till slut var det så illa att jag fick börja om på nytt vid 50 års ålder och bygga upp mitt liv från grunden.

​

Jag är en familjemänniska. Jag vill ha mina kära nära mig som ett naturligt inslag i min vardag. Men jag trivs också i mitt eget sällskap och vill vara ostörd för att skriva, teckna, måla, pyssla i mitt hem och umgås med Gud.

Min tro är mer en relation än den är religion, men jag har min andliga gemenskap i Svenska kyrkan. Gud finns alltid med mig som ett dagligt sällskap i tankar, ord och vardagshandlingar. Likt en närvarande pappa som älskar mig villkorslöst och är stolt över sin dotter. Och så har jag Jesus som en storebror och klippa. Inte en dag går utan att jag söker hans sällskap i någon form. Han är min bästa vän, den jag har fullt förtroende för.

​

Jag har arbetat i snart 30 år med att skriva texter som andra läser, i tidningar, böcker och på bloggen. Efter snart tre årtionden vaknar jag fortfarande varje morgon med en längtan efter att få läsa och skriva. Det finns ingenting annat i mitt liv som jag så hängivet ägnar mig åt som just min dagliga morgonläsning och mitt bloggande.

Jag använder mig inte av några artificiella hjälpmedel när jag producerar mina texter. Jag kunde lika gärna ha skrivit med papper och penna.

När jag 1997 började arbeta som lokalreporter var jag också den som tog bilderna till mina artiklar och reportage. De fotografier du hittar på min hemsida är mestadels mina. Sedan en tid tillbaka har jag valt att använda endast sådana jag själv tagit. Jag vill visa upp verkligheten sådan den ser ut. Inga filter, ingen bildredigering och inget AI-genererat får du från mig.

Mitt sätt att teckna började 2007 när jag ropade på Gud om hjälp med mitt liv, min familj och mitt dåvarande äktenskap. Tecknandet var redan från början ett språk, en nyckel till mitt undermedvetna, en väg till en djupare förståelse om hur allt låg till. Tio år senare blev det till ett språk jag började använda för att kommunicera utåt till andra. Idag finns mina karaktärer Sötnosen och Madame Ooh la la publicerade i olika tidningar. De berättar på sina egna sätt om Guds oändliga kärlek för människan, både för den som är liten och den som är stor. 

Numera målar jag också tavlor. Ibland behöver jag ta ut svängarna och ge stor plats åt den helige ande och allt det som rör sig inom mig.

Poddat har jag gjort från och till sedan 2012. Min Youtubekanal startade jag 2014. Då och då får jag ett ryck och laddar upp lite nytt material, men det går i vågor. Ofta gör jag olika samtalsserier, korta eller längre. Nu var det ett tag sedan jag hade en spännande samarbetspartner att samtala med. Men allt material ligger kvar. Även sådant som idag ligger bakom mig.

​

Min längtan är att leva och försörja mig som författare, att nå ut med mina texter och illustrationer till många människor. Jag håller liv i den drömmen genom att fortsätta skriva och teckna. Jag tror att det är Guds vilja, inte bara min. Och i väntan och förtröstan på att den dörren ska öppnas arbetar jag deltid i Svenska kyrkan som husmor i Lackalänga-Stävie församling. Ett viktigt och meningsfullt arbete också det.