Besjälad

Den är flyktig och kan inte fångas in. Själen. Den tycks på samma gång vara komplett samtidigt som den lider brist och därför är full av längtan. Ju mer avslappnad jag är i min fysiska kropp desto friare tycks själen mig vara. Där jag är spänd och full av inre knutor kan den inte flöda fritt.

Själen är som frisk morgonluft som porlar fram likt en glittrande vårflod. Hon kommer med liv. Hon är liv. Essentiellt liv och sinnlighet. Besjälad är människan och Skapelsen.

Jag är tillbaka i mina tidigaste möten med Jesus för att utforska om där finns något mer och eventuellt upptäcka sådant som förut gått mig förbi. Allt finns nedskrivet i min bok "tid att lyssna".

Texterna är också ett möte med mig själv och den jag var då. Alla ord bär i något mått mina kläder, dvs mina erfarenheter, tankar och känslor. Jag tror det är så med alla texter, även Bibelns. De är färgade av författaren. Som människa är vi både den som möjliggör att Gud kan få en röst och den som begränsar och förminskar Gud genom våra egna brister.

Det är för mig viktigt att ha i åtanke när vi läser all form av andlig litteratur att vi människor är som tepåsar. Guds vatten tar smak av oss när det passerar genom oss. Alltid. Kanske är mina texter som det te jag själv tycker om att dricka, lakritsörtte. Jag tror att mina ord ofta tar upp smakerna av både den sorg och den glädje jag har inom mig. Både närvaron av döden med den något beska smaken av allt det skapades förgänglighet, och den honungslena eftersmaken från det fullkomliga och eviga jag också bär inom mig.

Själen är som en tepåse med blad från både kunskapens och livets träd. De bladen kommer som en mix och kan inte skiljas åt i oss människor. Att inte ha det i åtanke när vi läser Bibeln och andra religiösa eller andliga böcker är farligt om du frågar mig.

Vad jag också kommer att tänka på när jag läser den andra texten i min gamla bok, är att när vi har som avsikt att nedteckna Guds ord kan en del av samtalet handla enbart om mig och andra delar vara allmängiltiga. Det kan vara svårt att urskilja detta eftersom vi också alltid är i vår egen process av andlig utveckling när vi umgås med Gud. Det är därför intressant att gå tillbaka till de andliga dagböcker man fört. Med distans är det enklare att urskilja vad som skulle läggas på min egen tallrik och vad som skulle serveras till andra.

När jag tittar på texten som ligger uppslagen vid min sida på köksbordet känns orden mindre viktiga. Det är vad som sker i berättelsen och inte så mycket vad som sägs som är viktigt.

Rubriken är "Lärjungar" och det är relationen mellan Gud och Jesus som framträder som väsentlig för mig. De är Far och son. Förälder och barn. De har en relation som är nära, familjär. Jesus visar att vi kan samtala med Gud som vore han också vår pappa. Han säger "Gud, du är vår Fader."

Jesus visar också att det är till Gud vi ska vända oss för att få hjälp när livet är mörkt och svårt. Det är hos Gud vi kan fylla på den tro som sinar. Det är hos Gud vi kan finna ett motgift mot vår hopplöshet och håglöshet. Det är som om Jesus ger oss en direktlinje till Gud. Vi behöver inte ha en mellanhand, en tolk, en lärd eller en vigd. Vi kan lyfta luren och svara när Gud ringer till oss.

Samtalet mellan Fader och son i texten visar på ett ömsesidigt förtroende. De litar på varandra. De kan ge röst åt varandra. Fadern kan komma till tals genom sitt barn och sonen kan göra rösten hörd genom sin pappa. Det tål att tänkas på. Vad det faktiskt innebär om också du och jag kan ha en sådan relation till Gud. Att vi kan ge röst åt Gud, men också att Gud kan föra vår talan. Vad menas egentligen med det?

Min själ kanske har sitt hem i mitt hjärta, men jag inser idag att själen inte vill vara begränsad till det lilla utrymmet i min kropp. Det vore som om jag aldrig klev utanför min egen ytterdörr.

Själen vill ha hela min kropp att röra sig i. Den är ju likt ett landskap som rymmer både berg och dalar, hav och bäckar, skog och öken. Och som om det inte vore nog kan en del av själen även röra sig obegränsat ute i naturen, i Skapelsen vidsträckta marker.

I sällsynta fall har själen till och med den mystiska förmågan att vandra runt i en annan människas marker. Om hon släpps in. Då känner hon sig verkligt fri. Ett hjärta där dörren står öppen och en röst innanför ropar med en varm röst: "Välkommen in! Du är väntad", är det som fyller själen med en glädje större än någon annan. Föreningens salighet. När två blir en i Gud.

Så kan det vara för mig ibland när jag läser en riktigt bra bok, när jag har ett verkligt möte med en annan människa, när mötet med ett vilt djur uppstår, när jag får lyssna till delningarna i meditationsgruppen eller när jag älskar med en man. Gränserna suddas ut. Det tillsynes omöjliga blir plötsligt möjligt. Djup möter djup och det är lika magiskt varje gång. Essens möter essens. Själens längtan mättas. Allt är precis som livet var ämnat att vara. Naken möter naken. Vi berikar och befruktar varandra. Goda fröer hamnar i bördig jord. Kärleken vinner mark. Det goda börjar gro i oss och får ännu ett fäste i världen.

Kram,