Skönheten är Vishetens dotter

Jag kommer ofta på mig själv med att behöva andra människors utsagor om sådant jag själv varit med om. När jag tar emot deras berättelser klarnar min egen upplevelse. Jag ser vad jag varit med om för vad det faktiskt är.

"Skönheten är Vishetens dotter", de orden kom till mig som en insikt för några år sedan. Igår när jag körde hem från mitt arbete var det som om jag kunde ana det fröet i mig hade börjat gro. En första förnimmelse av ordens egentliga mening började ta form.

Min relation till naturen började anta en ny form när jag bodde på gården. Att vara omgiven av åkrar i alla väderstreck och bo vägg i vägg med ett stall gav mig tillgång till en ny dimension av mig själv. En relation inleddes. Ett utbyte. En ny kärlekshistoria började gro.

Jag läser denna morgon i Ylva Eggehorns bok Natt och Dag: "Aha. Det är alltså i skogen Björn Berglund träffar på sig själv. Han hämtar sitt bortslarvade jag i naturens stillhet. Och han kan försvinna med en fågel bort över skogen. Det är som om han inte vet var han börjar eller slutar."

Jag har mött den djupa dimensionen av mig själv där gränserna mellan mig och naturen lösts upp. Där jag slutat vara en människa på besök och blivit en del av Skapelsen. I dessa stunder har min blick förändrats. Jag har känt mig mer som ett väsen än en person. Livet i Skapelsen har framträtt på ett nytt sätt.

När jag bodde på gården insåg jag hur mycket kunskap och livsvisdom som ligger nedlagd i naturen. I växter och djur. Det är som om de ständigt talar till en en. Inte i ord, utan i handling. Genom att betrakta naturen kunde jag lära mig saker som var användbara i mitt eget liv som människa. Det har ett namn, biomimik. Vi härmar naturens lösningar.

Jag knöt an till naturen unde de åtta år jag bodde på gården. Med egna ögon fick jag se hur liten insats som krävdes av mig för att naturen skulle återgälda mig tusenfallt. Det är något jag saknar, vårt stora utbyte. Vilken fantastisk förälder hon är, Moder Jord. För mig är hon Visheten. En fantastisk text skriven av Salomo i Gamla Testamentet infogar jag lite längre ned i detta inlägg.

Igår morse när jag körde till mitt arbete som husmor i Lackalänga-Stävie församling i Furulund tappade jag andan och grät så berörd jag blev av den skönhet som Skapelsen klätt sig i. Det blev till ett så djupt möte med min Moderliga Jord och min HImmelska Far att jag inte vill dela det med alla, utan endast med några få. Men det är som det står i texten jag inledde med, att jag finner mitt bortslarvade jag i mötet med den storslagna naturen. Det är där jag träffar på mig själv.

Skönheten är Vishetens dotter. Det framstår allt tydligare att det är så. Skönhet är en livsfrukt av Vishetens ledarskap. Verklig skönhet. Den som får oss att tappa andan och förundras över hur vackert något eller någon kan vara.

Salomo finner visheten

Också jag är dödlig, en människa som alla andra,

en ättling till den förste, han som formades av jord.

Min kropp tog form i en moders liv

under tio månaders tid; jag bildades i hennes blod

genom en mans säd under nattlig kärleksnjutning.

Och när jag föddes drog jag in samma luft som andra

och lades på samma jord som bär oss alla,

under samma gråt som är varje människas första ljud.

Jag måste lindas och skötas med omsorg,

ty inte ens en konung börjar sin tillvaro på annat sätt:

för alla finns en enda väg in i livet, och en enda väg ut.

Därför bad jag till Gud, och han gav mig klokhet.

Jag åkallade honom, och vishetens ande kom till mig.

Jag valde visheten framför spiror och troner

och höll rikedom för intet i jämförelse med henne.

Inte ens den dyrbaraste ädelsten satte jag lika högt,

ty bredvid henne blir allt guld till värdelös sand

och silver räknas som smuts på marken.

Jag älskade henne mer än hälsa och skönhet

och ville hellre äga henne än dagens ljus,

ty skenet från henne slocknar aldrig.

Men med henne kom också allt annat gott till mig;

det låg omätlig rikedom i hennes händer.

Jag gladdes åt alla dessa ting,

ty visheten härskar över dem,

men jag visste ännu inte att hon också är deras moder.

Det jag lärde mig utan baktankar

lär jag ut utan missunnsamhet.

Jag behåller inte hennes rikedom för mig själv,

ty den är en outtömlig skattkammare för människorna.

De som utnyttjar den vinner Guds vänskap,

fostrans gåvor öppnar vägen till honom.

(Salomos vishet 7:1-14)

Kram,