Jag klarade det!

Jag sitter på balkongen i det härliga vårvädret med sin sommartouche. I en luftig ljusrosa linneskjorta/klänning med bara ben, rödmålade naglar på både fingrar och tår, brunbrända händer och en stor stråhatt huvudet som en gång tillhörde min bästa vän och nu skyddar både mitt ansikte och den tunna huden på mitt bröst från den starka solen. Naturligtvis har jag ett glas med kaffe och mjölk vid sidan om min dator.

Nyss kom jag hem från ett besök hos kvinnan som sköter min bokföring. Det följdes av en tur in i mataffären där jag som vanligt kände mig "tvungen" att köpa en blomma till min soliga lyxiga balkong.

Det är tid att deklarera och jag gör inte det själv. När jag startade mitt eget företag Själaglad för 18 år sedan var det den första tjänst jag valde att köpa in. Hon påpekade den goda ordningen bland alla mina kvitton och fakturor. Så ser det tydligen inte alltid ut.

Numera är jag både anställd och egen företagare, och jag känner att jag står stadigt på egna ben. Det är en skön känsla. Jag bor och lever alldeles själv för första gången i mitt liv trots att jag bara var 18 när jag lämnade min mammas hem. Tre män har jag bott ihop med och efter skilsmässan för snart tjugo år sedan har jag bott ihop med våra tre barn i alla möjliga konstellationer. De står mig nära, liksom mina två barnbarn, och finns i min vardag, ändå är min vardag helt olika alla andra vardagar jag haft de senaste 40 åren.

Jag arbetar både utanför och i mitt hem. Det är med min egen lön jag betalar alla mina utgifter. Det är jag själv som städar, lagar mat och tar hand om alla papper. Jag kan inte låta bli att tänka på Mose och ökenvandringen som pågick i fyrtio år. När jag lämnade mitt hem 1986 och for till Åre var det inte för att jag inte stod ut med min mammas sällskap, hon är en fin mamma. Det var allt det destruktiva i släkten, familjen och bostadsområdet jag ville frigöra mig från. Den myndiga unga kvinna jag då var ville något mer med sitt liv än att vara slav under yttre omständigheter och inre arvsanlag. Hon ville något friskare. Något bättre. Och den resa jag inledde har nu äntligen nått sitt mål. Jag klarade det!

Igår när jag körde hem från ett svettigt danspass kom jag på mig själv med att klappa mig på axeln. Jag tyckte mig höra en röst som frågade vad jag gjorde och jag berättade om mina arbeten och förstod då hur mycket jag har att vara stolt över i mitt liv. Så många strider jag överlevt och gått segrande ur. Så många gånger jag fått börja om. Vilken kämpe jag är!

Varken skam eller skuld, varken medberoende eller uppväxt, varken förluster eller sorg har besegrat mig, mer än för en kort tid. Inte ens min djupa längtan efter kärlek, omsorg och nära relationer har vunnit i slutänden. Jag är så oerhört tacksam för det! Och jag vet vem jag har att tacka. Gud!

Imorgon ska jag vara med på barnbarnens simskola, sedan kör jag hem till min mamma för att laga lite mat åt oss och putsa hennes fönster. Famijen har alltid varit viktig för mig, hur sjuk den än varit under vissa perioder så betyder dem alla mycket för mig.

Men jag står idag mig själv nämre än någon utav dem, det är friskt och gott för alla parter. Jag har med Guds hjälp lärt känna mitt eget värde och hur jag sätter gränser som gör att mitt liv blir hållbart. Det har tagit 40 år att avlära och lära om, och den vandringen har skett med miljarder små steg. Vägen har varit krokig, inte alls rak.

I Ennegrammet är jag en Tvåa. Min personlighetstyp är "Hjälparen". Jag kommer för alltid att vara en sådan människa som finns till hands för andra, med den skillnaden att jag idag inte längre utplånar mig själv för att möta behoven hos allt och alla. Jag har blivit mycket duktig på att säga nej, på att låta dem jag älskar själv ta ansvar och göra misstag som kanske kostar dem mycket.

"Stanna kvar där nöden finns. Stanna kvar i någon annans nöd." Jag lyssnade igår på Brittas vardagsrum och orden är hennes. Du kan lyssna på avsnittet HÄR.

Jag har utvecklat den goda egenskapen att stanna kvar med det som är svårt både i mig själv och i andra. Att vara kvar där nöden finns. Framförallt i de enskilda mötena med människor. Jag är inte rädd. Inte längre. För jag har mött mig själv i min egen nöd. Både det mest sårbara och förgängliga i mig och det svartaste, kletigaste och fula som ryms i en människa.

Jag vet hur avgörande det kan vara för en medmänniska att man är kvar när deras skörhet ger sig tillkänna eller deras mörker spyr ut sin galla. Jag vet också hur fruktansvärt svårt det är att vara ensam med dessa sidor av sig själv. Hur lockande den egna döden kan kännas när man ligger i tusen bitar och skälver på ett golv eller de mest föraktfulla hatiska tankar radar upp sig som en mordisk arme i ens sinne. Tänk att jag kan önska livet av en annan människa för att rädda mitt liv. Jag har mött det i mig själv. Urrädslorna, den primitiva överlevnadsinstikten och livet som hänger på en skör tråd över en okänd avgrund. Därför är jag är fri på ett sätt som många människor inte är. Men min frihet har haft sitt höga pris. Jag skulle aldrig klara av att gå igenom allt jag har uthärdat en gång till. Det har verkligen varit med livet som insats. Kanske är det så, att om en människa ska få ett nytt liv måste hon betala med sitt gamla.

Mat, meditation & möten

Mat, meditation och möten, det är vad jag idag bidrar med till vår samhälle. Det är den hjälp jag kan erbjuda de som anser sig behöva stöd. Jag lagar mat i mitt arbete som husmor i Svenska kyrkan och ser på så sätt till att alla som kommer till församlingen i någon mån får något att äta. Från de allra minsta bebisarna och deras föräldrar till de som levt i nästan 100 år.

Jag leder meditationsgrupp i mitt hem och serverar därmed både god kvällsfika, ett andrum från vardagens stress och press, samt bjuder in till ett möte med Gud och den inre människan som finns i oss alla.

Mötena sker på mitt arbete, i mitt hem, på dansen, ja där jag stöter på människor. Det är lika mycket att lyssna till när någon av barnen behöver reda ut sina funderingar eller känslor som att stå kvar med den person som uttrycker en oro för sin hälsa, en osäkerhet över att inte räcka till eller när någon har svårt att få ekonomin att gå ihop. Nöden har många olika ansikten och jag har mött många av dem personligen. Jag har lärt mig att det alltid finns en väg igenom den svåra situationen, därför kan jag stå kvar med den andre i hennes nöd. Men livet har också visat mig att vägen ofta innebär att vi behöver ge upp något av vår egen självtillräcklighet och släppa taget om den bild vi har av oss själva.

Mat, meditation och möten blir därför mitt fokus framöver här på hemsidan. Det är bara i nuet jag kan göra skillnad. Det är härifrån jag kan verka och vara till hjälp för andra. Mat, meditation och möten är sådant som sker i direkt kontakt med andra.

Jag fortsätter att skriva, teckna och måla när jag är själv. Kreativiteten är tillsammans med dansen det som tillhör min egentid, sådant jag gör för att jag mår bra av det. Det är friskvård för kropp, själ och sinne. Att jag kan bjuda på mina texter, sprida mina illustrationer och sälja min konst är en härlig bonus. Jag vet att andra också upplever att de ibland mår lite bättre i mötet med det jag skapar. Det gläder mig på djupet. Texterna, illustrationerna och konstutställningarna är lite som när jag lagar soppa och bakar kaka varje vecka. En rejäl sats räcker till 50 hungriga människor, dvs många kan få del av mitt arbete utan att egentligen möta mig ansikte mot ansikte. Det är fint.

Hortensian som jag köpte idag ska jag plantera om. Fjärilslavendeln som jag inhandlade häromdagen behöver lite mer jord noterar jag. Senare ikväll ska jag sätta upp tre hyllplan så att jag kan tömma några banankartonger och få upp mina böcker.

Jag njuter av det fina vädret på min balkong och att jag har det så bra som jag har det nu, att hälsan är ofantligt mycket bättre än på väldigt länge och ekonomin är solid.

Kanske hänger jag upp lite fotoramar med barn och barnbarn. De hade redan varit på plats om jag inte haft betongväggar i alla rum. Ikväll blir det couscoussallad till middag (se bilden ovan). En rätt jag lärt mig av min bortgångne vän Carina.

Naglarna ska få en extra omgång med röd lack. På söndag är det sista träffen på min Enneagramkurs och på kvällen åker nagellacket av igen så att jag kan stå i köket med rena händer på måndag.

Min vardag är ny för mig. Eget hem. Nya vanor. Två arbeten. Annorlunda rutiner. Nya människor. Långsamt fylls den med mitt eget liv och tillgodoser de behov som ger mig en hållbar och fridfull tillvaro. Tilliten till mig själv har fått rötter och långsamt växer jag mig starkare igen.

Framför mig ligger den första sommaren i min nya lägenhet och jag ska inte vara hundvakt på min semester i år. Jag skulle nog vilja resa bort på min ledighet. Det är över tjugo år sedan jag reste någonstans bara för att ha semester. De resor jag har gjort har alla handlat om arbete, kurser eller liknande. Visserligen kul, men ändå inte enbart för att vila och ha det trevligt, njuta och insupa nya miljöer. Vi får se vad livet dukar fram åt mig.

För kännedom: Jag har stängt ner alla mina konton och grupper på Facebook och alla profiler på Instagram permanent, alltså raderat dem. En del har undrat om jag blockat dem. Naturligtvis har jag inte det. Jag finns fortfarande på LinkedIn och på Youtube.

Kram,