En ny jord

Sovmorgon.

Välbehövligt.

Morgonkaffet på balkongen.

Vilsamt

Omgiven av fågelkvitter.

Sällskapligt.

Sol på nakna ben.

Så skönt.

En notis i hörnet på skärmen.

Begravning Carina imorgon 10:00.

Jag kan inte minnas när jag senast var så rörig i mina tankar som de senaste veckorna. Nätternas drömmar är ett sammelsurium av dumheter och konstigheter. Vad än det är för ett tankeförråd i mig som öppnats, så är mer eller mindre allt därinne ruttet. Om det någon gång innehöll något smakligt så är det inte längre så.

En frisk bris i nacken.

Kyligt, men avsvalkande.

Röster från gården.

Ett språk jag inte förstår.

Fiskmåsar som skränar.

Minnen från Strandgatan väcks.

Myntan i krukan ser död ut.

Men nytt liv tittar fram ur jorden.

Min vän skrev en gång att hon tyckte jag var den mest känslomässigt mogna människa hon mött. Jag tror att hon menade att jag inte skydde mina känslor, att jag var villig att gå rakt in i dem och stanna kvar i obehaget för att undersöka vad de egentligen handlar om. Och genom det har jag lärt mig att urskilja många nyanser.

Gåvan jag fått att sätta ord på saker (utan att censurera och värdera) har jag använt till att beskriva känslovärldens olika landskap och väderlekar. Jag vet ju att många människor helst inte vill gå omkring där i den tillvaro som så ofta är oberäknerlig. Att möta sina känslor, både de ytliga och de allra djupaste, är som att vandra omkring och se sig själv i lustiga husets skeva speglar. Känslor av skam, skuld, sorg, ensamhet, övergivenhet och rädsla kan göra att man inte känner igen sig själv. Men också känslor av åtrå, längtan, glädje, stolthet, kärlek och förälskelse kan ruska om den självbild man har.

Igår funderade jag på om jag ska gå bortom känslornas värld. Jag vet ju att det finns ännu en verklighet. Den som tillhör Gud och trons landskap. Jag tror nog att jag matats med att den är mer sann. Mer gudalik. Heligare. Och det kanske den är. Men vem ska då skriva om känslorna? Är det inte att lämna över mitt arbete till någon annan?

Sopbilens brummande.

Töm alla sopkärl med skräp!

En efter en.

Kartong, plast, brännbart.

Miljöhus kallas det.

Där vi sorterar vår skit.

Det vore nog enklare för mig att gå till den bortre världen, ut på andra sidan mina känslor. Och det kanske jag gör omedvetet varje dag när jag bara umgås med Jesus och lägger av mig allt mitt skräp hos honom. Han kanske är min sopstation. Tankar för sig. Känslor för sig. Sådant som kan återvinnas. Och så allt det där som inte riktigt går att sortera, som bara behöver brännas upp.

Det finns en röd tråd genom hela mitt vuxna liv. Jag sätter ord på något som människor finner svårt att uttrycka. Då kan det hända att människor ställer sig vid min sida, bakom mig eller tar rygg på det jag sagt. De kan kliva ut ur upplevelsen av att vara den enda när de känner igen sig i det jag skriver. Men de kan inte själv uttrycka sina känslor och kanske än mindre dela dem offentligt.

Jag skriver om alla sorters mänskliga känslor. Om sorg och ensamhet, övergivenhet och besvikelse. Om skam och skuld, om självförakt och avund. Om längtan och åtrå, om glädje och tacksamhet. Jag gör det utan att ta hänsyn till hur jag ska uppfattas av andra. Och jag tror att just det är min styrka. En del uppfattar det som modigt och andra som idiotiskt. De senare är nog de som mest har nytta av mitt skrivande. Att upprätthålla en image, en offentlig bild av sig själv är väldigt energikrävande. En sådan människa tvivlar ständigt på om den är älskad för sin egen skull eller för den bild den uppvisar av sig själv. Den sortens ensamheten är svår att bära. Jag hoppas mina ord kan lätta på trycket en aning.

Märkligt nog tycks längtan vara en av de svåraste känslorna för människor att stå ensamma med. Kanske är det för att längtan gör oss sårbara. Väldigt sårbara. Vi är rädda för att bli missförstådda, icke mottagna eller avvisade. Skam, skuld och sorg är på något sätt enklare att mötas i. De är ytligare känslor, om än mycket obekväma. De är sådana vi tillsammans förväntas klä av oss eller kliva ur i slutänden. De gör över.

Längtan däremot är något som vill fördjupas och förgrenas. Bejakas och bära frukt. Då talar jag såklart om människans grundläggande längtan. Längtan efter att vara älskad, efter att vara sedd, mottagen, sökt, efterfrågad, hel och fri. Längtan efter gemenskap, sammanhang, mening och mål med sitt liv. Längtan efter intimitet, närhet, ömhet, sexualitet och att tillhöra någon. Längtan efter Gud, tro, hopp, tillit, förtröstan, förlåtelse, försoning och nåd i sitt liv.

Kyrkklockorna kallar.

Guds tajming är att lita på.

Stilla veckan.

Tid för eftertanke.

Död och liv möts.

Längtan och saknad.

Det ändliga och det oändliga.

Sida vid sida, men var för sig.

En svår tid för den som liksom jag lever nära sina känslor.

Ännu svårare när ens bästa vän ska begravas.

Klockorna klingar av.

Tystnad.

Sedan fågelsång.

Solen bränner på bröstkorgen.

Så skönt.

Kaffet är uppdrucket.

Magen vill ha frukost.

Kinderna färgas av vårens strålar.

Jag kommer att se lite piggare ut.

Så bra.

Det vill jag.

Jag saknar.

Jag längtar.

På samma gång.

Just nu brottas jag med tankar kring min kvinnlighet. Var tog hon vägen? Vart blev jag av? Jag har skyllt på klimakteriet. Tills igår. Plötsligt frågade jag mig om det var en ursäkt, snarare än ett förklaring. Under min ursäkt fann jag känslor av synd och död, tomhet och föruttnelse. Och frågor som saknar svar.

Svek jag kärleken? Svek jag mig själv? Är det inte den värsta sortens otrohet – att överge sig själv? Kan hon återuppstå? Jag vill det. Jag hoppas det. Jag längtar efter det.

Något saknas mig. Någon saknas mig. Mitt bästa jag. Kvinnlighet, vad är det egentligen för mig? Vad lägger jag i det ordet? Vad är det jag egentligen saknar, som tycks mig dött, försvunnet, borta?

Frågorna förökar sig. Alltså finns här liv i någon form. Bara kärleken är fruktbar. Jag får ha tillit och vila i tron. Tids nog klarnar det. Tids nog får jag svar. Vem är kvinnan i mig? Vad har hon i sina förråd? Vad vill Gud med mig?

Tvättstugan kallar.

Kulört i en maskin.

Vitt för sig.

Svart för sig.

Rena ska kläderna bli.

Och sängkläderna med.

Mina.

Och min mammas.

Jag tvättar inte bara mitt.

Utan flera generationers smutsiga byk.

Någon måste göra det.

Jag kände mig kallad redan som barn.

Ljuset är på min sida.

Rent är vilsamt och vackert.

Livet är på min sida.

Hon vill människan väl.

Gud är med mig.

Han gör grovjobbet åt oss.

Men min del är min.

Gud vill se mig växa som människa.

Det gläder Gud.

Det gläder Skapelsen.

Det gläder mig att glädja dem.

Kyrkklockorna kallar igen.

En plötslig smak av vin på min tunga.

Ett oblat som räcks mig.

Jesus.

Ögonen tåras.

Han är här.

Och han känner mig.

Min längtan och min saknad.

Han skydde aldrig känslorna.

Han levde inte bortom dem.

Han gick rakt in i dem.

För att kunna vara där med oss.

Där han är.

Där är också jag.

Kram,