Vilja och ovilja

Träden är höga som ett fyravåningshus. De står nakna, bruna och svajjande från sida till sida mot en gråmulen bakgrund. Om jag fokuserar på de allra yttersta tunna grenarna kan jag ana vårens knoppar. Tänk att vara ett träd. Att stå hela livet på en plats med rötter djupt nere i jorden, fåglar som landar på ens grenar och insekter som kryper längs barken. Jag undrar om träd är kittliga.

Någonstans i molntäcket måste där vara en liten spricka för jag ser att ljuset förändras något utanför mitt köksfönster. En reva bland molnen blir till ett ljusinsläpp för mig här nere på marken.

Jag håller på att förändras. Flytten till min egen lägenhet, att jag lever ensam, Carinas död och det faktum att jag nu har en arbetsplats utanför mitt eget hem förändrar mig. Jag har lättare för att se och förstå livet, och mig själv, när jag betraktar naturen än jag speglar mig i relation till andra människor.

Jag noterar att också min relation till Gud påverkas. Det händer något med min tro. Jag har dragit upp mitt ankare. Det ligger bredvid mig i min lilla eka. Jag känner närvaron av mitt yngre jag, men också hon har förändrats. Hon som en gång var full av längtan är det inte längre. Ingen av oss vet riktigt vad vi vill eftersom längtan saknas oss. Vi vet endast vad vi inte vill och därför är vi nu på väg, men vi vet inte vart.

Erfarenheten i mig skulle vilja leva mer koncentrerat, mindre splittrat. Men jag ser att också där är något annorlunda. Förut var riktningen nedåt och inåt, mot djupet. Nu vill erfarenheten koncentrera mitt arbete för att kunna förgrena sig som en trädkrona, riktningen vill uppåt och utåt.

Kanske väntar jag på en reva i molntäcket och det ljus som upplyser mig.

Jag vet inte vart jag är på väg. Bara det är annorlunda. Jag är närvarande med det som är. Tar dagen som den kommer. Jag söker inte efter målet, tittar inte efter tecken, kräver inga hintar från Gud.

Jag ser att jag har gröna fingrar, att jag är en vän till allt som lever. Jag vet att jag har en öppenhet för sanningen och en önskan om att kärlek ska råda på vår planet. Jag har villigheten att städa i mitt eget liv och bidra så mycket jag förmår till renhet i min omgivning. Därför är jag en värdefull resurs, om du frågar Livet. Och även om jag slutat att tala och tänka illa om mig själv, saknar jag den villkorslösa kärlekens inblick som vet hur och när och var jag ska förgrena mig.

Den unga flickan, hon som sitter bredvid mig i båten, är också kvinnan i mig. Det kan vara så att hon är det eviga i mig. Hon tycks nämligen kunna bli till ett träd, rota sig, breda ut sin trädkrona för att sedan tömmas på liv, koncentrera all sin kraft in i ett ekollon eller ett frö som sedan faller till marken eller flyger med vinden till en ny plats. Och där börjar livet om igen med samma kraft men i en ny skepnad.

Det lilla barnet i mig däremot förblir ett barn, men hon utvecklas i sitt barnaskap. Modern i mig förblir en moder, men hon utvecklas i sitt moderskap. De båda förblir sig själv men de mognar. Den unga flickan i båten hon har förmågan att förvandlas, för hon är livgiverskan i mig.

Här ser du förändringen hos barnet i mig. Hon är densamma men barnaskapet är förändrat. Den lilla Marie har återfått det mesta av barnets tillit och kärlek. Hon är älskad och beskyddad. I henne finns ingen misstro mot sina föräldrar och ingen cynisk inställning till livet. Hon är hel. Helad. Genom kärleken.

Här ser du förändringen i moderskapet. På första bilden har jag lämnat äktenskapet efter 17 år ihop med barnens pappa. Jag ville visa dem ett annat liv, ett större, där Gud hade sin givna plats. En tillvaro i kärlek snarare än i skam och skuld. Där längtan och närhet, sanning och sårbarhet rymdes.

Mitt moderskap är helt förändrat. Jag är idag den mamma jag önskade att jag kunde vara när de var små. Jag står dem alla väldigt nära och styrs inte av skuldkänslor eller överdrivet ansvarstagande. De finns för mig och jag för dem. Vår kärlek och omsorg om varandra går att räkna med. Mina gränser är tydliga. Jag tar hand om mig själv, min kropp och själ, mitt hem, min ekonomi, mitt arbete och mina relationer. Det finns ett vuxet föredöme de kan ta efter om de vill. Jag är inte självutplånande, Gud finns alltid vid min sida och jag vågar gå mina egna vägar. Det kan de se med sina egna ögon. De har bevittnat min resa som människa. Mitt helande av moderskapet är med och helar dem som människor. Och numera får modern i mig också betalt för sin omsorg om andra människor i rollen som husmor.

Det är den unga flickan/kvinnan i mig som inte bara förändras utan förvandlas. Som dör och återuppstår. Hon är den del av mig som ständigt planteras om och som ger allt hon har på varje given plats och i varje nytt sammanhang. Den helhjärtade. Den själfulla. I klassen. På arbetsplatsen. I systerskapet. I det egna företaget. I kyrkan. I hemmet. På gården. I relationen.

Hon ger allt hon har att ge, medan det finns något att ge. Livgiverskan snålar inte på sina krafter. Har hon mycket ger hon mycket, har hon lite ger hon det hon har. Och när det är slut, då är det slut. En del livsformer lever under flera årtionden, andra står sig två-tre år, medan några endast blommar en sommar. Den här sidan av mig står kvar så länge det finns liv i en planta, men när något är dött då lämnar jag platsen utan att riktigt veta vart livet för mig.

Barnet och modern i mig går dit kvinnan går. För de berikas och befruktas av hennes förvandling. De får liv och kärlek genom henne, okända sidor växer fram. Hon står för förnyelsen och blundar inte för klimatförändringarna, utan anpassar sig efter hur livet är och gör det bästa och mesta av det hon har.

Jag vet inte vad jag vill. Min längtan saknas mig och därmed en riktning. Det är okej. För jag vet vad jag inte vill och det räcker ofta för att ta ett steg i taget. Att röra sig bort från något är också att vara på väg mot något. I mitt fall i tillit till att min inre rörelse inverkar på den yttre destinationen. Alltså rör jag mig mot kärleken, sanningen och den nya ordning som livet vill och behöver utvecklas mot. Jag är inte rotlös och jag dras inte med i alla olika strömningar. Jag sitter i min eka med ankaret vid min sida och följer med i den ström som tillhör livet. När min längtan vaknar då vet jag att det är dags att hissa segel och låta Andens vind för mig dit jag ska.

Kram,