Den nakna kärleken

Jag älskar dig, står det på lappen från honom. Den sitter uppe på kylskåpets ena sida. Kärlek - jag är en av de där människorna som aldrig kan ge upp tankarna på kärlek, som ständigt längtar efter att älskas och att älska. Det bara är så det är. Lönlöst att försöka bekämpa. Meningen med livet för mig är kärlek. Kärlek i alla former.

Jag tänkte åka till mamma efter jobb idag, men jag var för trött för att umgås. Sedan tänkte jag istället att jag skulle köra in om biltvätten, men det var så många bilar i kö för att ta av på Svågertorp. Och så längtade jag efter vovvarna, Zumo och Lilly, så istället körde jag in om äldsta dottern istället. Jag har ju nycklar.

Två pälsklingar mötte mig i dörröppningen, ivriga att hälsa och bli gosade med. Ibland kan jag sakna dem jättemycket. Den kärlek som hundar ger. Den kärlek jag har för djur. Trots allt så levde jag med dem varje dag i 3,5 år.

Kanske längtade jag lite extra idag efter vovvarna eftersom jag såg en fullvuxen räv och en liten räv överkörda på väg till jobb imorse. Jag började gråta. De låg där precis samtidigt som jag satt försjunken i tankarna på val. Inte det politiska valet, utan de val vi människor gör som får konsekvenser för andra.

Alla djur som blir överkörda längs med våra vägar är resultatet av våra mänskliga val. Mitt val. Ditt val. Skulle vi fråga djuren om de ville ha en väg skulle de svara nej. Om de hade ett val och fick välja, skulle hela vår tillvaro se annorlunda ut.

Egentligen är det alldeles förfärligt hur stor makt vi människor har över djur och natur och över varandra. Mina barn hade ingenting att säga till om när jag skilde mig från deras pappa. Det var mitt val, som han och dem fick acceptera.

Långt senare mötte jag en man jag kom att älska djupt och innerligt. Hans val gjorde att vi inte fick ett liv ihop och mitt val att acceptera den utgången var en direkt konsekvens av hans val. Karma, skulle de som tror på "what goes around, comes around" säga.

Den klotformade trädkronan alldeles utanför min balkong är nu lummig och grön. Alla mina blommor trivs på min söderbalkong. Just nu sitter jag här i kvällssolen med en kopp kaffe och datorn. Ljudet av fågelkvitter är det bästa som finns. Lyssnar jag noga hör jag både kuttrande duvor och en koltrast på avstånd.

Gårdagskvällen tillbringade jag med äldsta dottern på kallbadhuset. Så skönt det är att bada bastu och ta ett dopp i havet. Naken. De annars något stela lederna blir alldeles som nya inne i bastun. Mjuka och följsamma. Det svala havsvattnet mot den redan solbruna huden sätter igång cirkulationen. Att sitta ute med henne på träbänkarna i kvällssolen och samtala om livet, relationer, ekonomi, arbete, hem, familj, kärlek, längtan ... det gör mig så gott. Jag behöver de samtalen som är öppenhjärtliga, fulla av förtroende och tillit, av sårbarhet och nakenhet. Det är som om en stor tyngd lyfts av mitt bröst då. Känslan av ensamhet (med mig själv) lättar och försvinner.

Kanske är det inte så för alla människor, men för mig är dessa samtal livsnödvändiga. Jag blir sjuk, mentalt och känslomässigt, utan dem. Märkliga tankar om mig själv tar form när jag håller inne allt. Tankar som säger att jag är en börda, att mina tankar och känslor är en belastning för andra.

Just nu är det ont om människor och sammanhang där jag kan vara allt jag är och dela med mig av det. Det känns i hela mig. Ibland är det hemskt tungt.

Därför ska det bli skönt att prata med Andrea Hylen i USA imorgon. Det var ihop med henne som jag kanske för allra första gången kände att jag hade en plats där jag inte upplevde att jag var "för mycket". När hon frågade mig om jag ville vara med i bokprojektet Empowered Voices 2011 kom det som en skänk från ovan. Jag visste det inte då, även om jag utan tvekan sade ja på hennes fråga, men jag förstod det några månader in i det nio månader långa projektet.

Det var för att det betydde så oerhört mycket för mig att ha det rummet hon erbjöd, som jag själv valde att starta igång och leda likadana bokprojekt här i Sverige (med hennes medgivande). Och jag vet att de bokprojekten kom att betyda lika mycket för en del andra kvinnor som de hade betytt för mig.

Igår pratade jag med Charlotte Cronqvist som jag en gång bjöd in att vara medledare i de svenska bokprojekten. Hon bor numera i Stockholm och vi ska ses i början av juni här hos mig. Jag hoppas då få möta fler av de kvinnor som var med i Heal My Voicw Sweden bokprojekten eftersom vi ska hedra de tre medförfattare som tyvärr lämnat oss under 2025 och 2026.

Det fanns oerhört mycket kärlek, omsorg och omtanke mellan kvinnorna i bokprojekten. Ett genuint intresse för varandras liv och en sann välvilja. Vi brydde oss om varandra, stöttade och uppmuntrade. Jag saknar det. Jag saknar vad vi hade i det systerskapet. Jag saknar den sortens kärlek oss kvinnor emellan lika mycket som jag saknar kärleken och omsorgen som en gång fanns mellan mig och mannen.

Den nakna kärleken behöver inte vara sexuell. Den nakna kärleken finns mellan mig och min äldsta dotter. Den fanns ihop med kvinnorna och den fanns med mannen. Den nakna kärleken låter oss vara dem vi är, nakna inför varandra med både vad vi tänker och känner. Den nakna kärleken är fri från skam och skuld, den värderar inte, den delar med sig av sig själv, den utforskar och vill att den andres frihet att vara allt den förmår.

Jag behöver ha in mer av den kärleken i mitt liv igen. Både ihop med kvinnor och ihop med en man. Det faktum att jag kan sätta ord på min längtan och något som för mig är ett djupt personligt behov underlättar. Det gör det enklare för mig att känna igen kärleken när den väl anländer. Jag kan nämligen inte vara mig själv på egen hand. Jag behöver dela med mig av både mitt inre liv och det yttre i relation till andra som vill detsamma.

I söndags gästbloggade jag hos författaren Sabine Mickelsson. Gå gärna in och besök hennes hemsida och titta runt. Här har du en direktlänk till mitt gästinlägg:

https://www.sabinemickelsson.com/blogg/gastbloggare-jag-skriver-i-livets-bok

Kram,