Food à la Marie

Klockan hann bli 10:00 innan jag orkade masa mig ur sängen denna onsdag. Nu sitter jag i dörröppningen ut till balkongen och lyssnar till när en hantverkare trasar sönder tystnaden med ett verktyg som lämnar efter sig en metalliskt klang. Solen har letat sig fram genom det tunna förmiddagsdiset. Jag är fortfarande, eller på grund av, seg och dåsig efter elva timmars sömn. Det går bra att arbeta, att fira valborg, gå på femårskalas och dansa bugg, så länge som jag får all den återhämtning jag behöver. Livet efter två utmattningar, den sista med en på gränsen dödlig utgång, är ett ständigt lärande om mig själv.

Jag skriver inte det sista för att vara dramatisk eller för att få sympati, utan för att det är så det var och är. Utåt och på ytan är jag en väl fungerande människa, liksom alla de andra som lyckats bygga upp sin tillvaro igen efter en utmattning eller någon annan sjukdom. Men under ytan är det inte fullt så fungerande som det kan se ut. Där pågår en ständig förändring. Jag måste utveckla förståelsen av mina behov och avveckla allt som bryter ned mig. Jag måste testa mina gränser och oavbrutet justera dem.

För mig är det en realitet att jag aldrig kommer att kunna arbeta heltid igen. Men det är också en stor seger att kunna jobba 65% som husmor i Lackalänga-Stävie församling. Jag trodde att jag skulle tvingas nöja mig med 50%, att arbeta halvtid. Egentligen borde jag ha sjukpension för de resterande 35%-en. Men jag skulle inte klara av att leva med den begränsning som den etiketten medför. Det går mig fullständigt emot att identifiera mig som sjuk och sjukpensionär. Det handlar inte om falsk stolthet, dålig självinsikt eller ett förnekande av de utmattningar jag gått igenom och efterdyningarna av dem. Det handlar om frihet. Om vem jag är bortom det sjuka, under det sega tillståndet, utan mina utmattningar. Mitt behov av frihet är större än mitt behov av trygghet, så har det nog alltid varit, och jag anar att just min frihetslängtan kan vara det som är mitt mest personliga drag. En längtan som kanske både grävde min egen grav och underminderade all den trygghet jag en gång hade byggt upp. Samtidigt den längtan som fick mig att ta en smal, trång och många gånger helt vidrig väg ut ur rasmassorna från mitt gamla liv. En väg som krävde en total transformation för att inte leda till döden och där kreativiteten var den mest verkningsfulla medicinen mot smärtorna.

Jag tillbringar tre dagar och i genomsnitt 80% av min arbetstid på plats i församlingshemmet i Furulund. Resterande 20% går till administration i hemmet och friskvård. Den rörelsefriheten behöver jag för att klara av min 65%-iga tjänst. Jag kan planera soppmenyn en söndagkväll om jag vill, beställa varor en lördagförmiddag, kontera och attestera när min hjärna känner sig pigg. Det finns alltså en stor frihet inom mitt arbete där jag sköter mig själv och har kyrkoherdens förtroende. Detta är helt avgörande för att det ska vara hållbart på sikt. Jag är pålitlig och jag gör ett gott arbete, det vet jag. Med frihet och ansvar blir jag en bättre version av mig själv. Det är win-win för båda parter.

Till hösten har jag varit där i två år. Tiden flyger verkligen iväg. I början var pendlandet alldeles för jävligt. Jag reste med tåg och buss och mådde fruktansvärt dåligt av det. Innan jag hade sparat ihop pengar och kunde köpa en bil fick jag därför låna min äldsta dotters bil för att ens klara av att arbeta. Det var utmanade under en lång tid att köra i rusningstrafiken på E6:an. Panikångesten slog till med jämna mellanrum. Min hjärna hade svårt att fokusera så länge, jag var rädd för att bilen skulle gå sönder och att jag skulle bli stående, men numera kan jag slappna av. Mitt nervsystem går inte på högvarv längre. Det har med tiden långsamt återgått alltmer till ett normalt fungerande sådant. Jag är fortfarande sensitiv, men inte hyperkänslig hela tiden.

När jag står i köket är jag inte den mest sociala människan. Jag måste vara varsam med min energi. Om jag ska lyckas med konsten att servera hemlagad och god soppa åt mer än 40 hungriga äldre människor och därtill en hembakad kaka, på utsatt tid, då kan jag inte samtidigt konversera och lyssna till andra människor. Jag är extremt fokuserad och det enda jag vill höra är musik i bakgrunden. Oftast lite jazzig och fransk så att jag kan låtsas att jag står i ett kök i Frankrike och lagar mat.

Att välja tystnaden medan jag arbetar är något nytt för mig och helt nödvändigt. Liksom det är nytt att inte ta hänsyn till vad den tystnaden kan väcka i den som ibland hjälper mig i köket. Jag är inte otrevlig, jag svarar gärna på frågor och visar henne hur hon ska göra när hon undrar över något. Jag gör inga efterkontroller på det jag delegerat till henne. Jag utgår ifrån att hon sköter sig. När vi sätter oss och äter soppa efter att alla andra fått sitt, då kan jag vara social och höra mig för hur hon har det. Mina gränser är allt tydligare för mig själv och jag grubblar inte lika mycket över hur andra ska uppfatta mig. Det har jag helt enkelt inte råd med längre.

Basilikasås till tomatsoppan

Tomatsoppa på gång

Beröm sporrar mig. Det är också en sida av mig som jag accepterat. Jag presterar bättre när jag får uppskattning. Klagan har motsatt effekt. Mat är för det mesta en smaksak och det har jag också tvingats att acceptera. Alla kan inte tycka om allt jag gör. Men när någon säger att hen inte tycker om tomatsoppa och sedan berömmer tomatsoppan jag lagat, då värmer det lite extra i hjärtat. Bilderna ovan är från denna veckas sopplunch där jag serverade tomatsoppa med basilikakräm och matvetetopping innehållande fetaost och basilika. Till det en hallonkaka med kokosglasyr som jag bakat. Alltsammans var mycket gott och uppskattat. Ibland är jag själv nöjd.

I början var jag väldigt osäker i min roll som husmor. Det var ju något helt nytt för mig. Det är en sak att sköta ett hem och en helt annan sak att ta hand om ett församlingshem. Skalan av allting är mycket större där fyra portioner är fyrtio portioner, och diverse allergier och alternativ kosthållning är en realitet. Men jag valde tillit. Tillit till att frågan om jobbet kom för att det var det jobbet jag behövde. Tillit till kocken bakom alla recept jag sökte upp och lagade för allra första gången. Tillit till mina arbetskamraters välvilja och stöd. Tillit till min kyrkoherdes tilltro till mig. Tillit till min äldsta dotters stöd. Tillit till mig själv - min grundtrygghet, min förmåga att läsa och följa ett recept, till ordning och reda och renlighet, och min långa erfarenhet av att sköta allt i ett hem.

När jag var ny ville jag mer än jag klarade av. Kanske för att bevisa både för mig själv och mitt arbetslag att jag skulle klara detta. Jag pressar inte mig själv längre på det sätt jag gjorde i början. Bakar jag bröd, då köper jag en kaka till sopplunchen. Bakar jag kaka, då köper jag bröd. Tidspressen blir annars helt orimlig. Jag har funnit en rytm i min arbetsvecka som är hållbar. Där finns utrymme att avlasta mig själv om jag har en utmanande vecka. Jag kan ta igen några timmar hit och dit en annan vecka. Också detta utrymme av rörelsefrihet är en förutsättning för att jag ska kunna utföra mitt arbeta med goda resultat.

Jag har en heltidstjänst som referens, inte ett krav, för mitt arbetsliv. De 35% jag inte arbetar i församlingen finns därför som ett utrymme i min själ jag kan välja att använda hur och när jag vill. 10% av den potten används för att pendla till och från mitt arbete varje vecka. 6% går till att varannan vecka förbereda och hålla meditationsgrupp i mitt hem. 19%, ca 7,5 timme i veckan har jag fritt att förfoga över om jag vill.

Till arbete räknar jag utöver min anställning att teckna, måla, blogga, sköta företagspapper och hemsida, gå kurser och utbildningar, samt finnas till för andra som behöver mig. Det är viktigt för en människa som mig att definiera arbete eftersom jag sällan satt gränser mellan arbete och fritid, i synnerhet som egen företagare för jag brann för det jag gjorde. Inte heller har jag gjort skillnad mellan att umgås med människor och att ta hand om människor, för jag har hela mitt liv byggt min identitet och självkänsla på relationer och att försöka vara omtyckt i dem.

Att blogga är ett arbete, inte en hobby. Det tar hela mig i anspråk. Min tid, mitt liv, min erfarenhet och min tillit. Jag skriver av samma anledning som jag lagar mat, för att människor är hungriga och behöver något att äta. Bloggen är andlig spis. Alla kan inte tycka om det jag dukar fram, men texterna är tillagade med de bästa råvaror jag har till hands och efter erfaren husmorsförmåga. Och i likhet med de flesta andra husmödrar i historien saknar jag diplom på väggen och betyg som säger att jag kan vad jag kan. Livet är min lärare. Det har hon alltid varit. Och jag inspireras av mina medmänniskor, av de som visar att de kan vad de kan, oavsett hur de lärt sig.

Hantverkaren har ännu inte gett upp sitt arbete. Det är borta vid biblioteket intill skolan de arbetar. Gräver upp asfalten eller något sådant. Då och då tystnar oväsendet en stund. Småfåglarnas mysiga kvitter letar sig in i mina känsliga små öron. Stackars skolbarn som inte får någon vila på sina skolraster. Oväsen både inne och ute. I skolsalar och på skolgården. Det är inte hållbart. Vi behöver tystnaden och lugnet för att återhämta oss från arbete och skola, från alla intryck och all press vi utsätts för. Annars går vi sönder, en del förr och andra lite senare. Men i slutänden faller vi alla om vilan tas ifrån oss eller vi ignorerar våra behov av lugn och ro. Människan är sårbar. Skör faktiskt. Men vuxenvärlden tycks helt förbise detta. För inte är det barnen som raserat alla gränser. De är de vuxna som inte längre har några.

Tyst igen. En liten insekt sitter på balkongräcket och tvättar sina antenner. Stackars barn som aldrig får se något så gulligt, utom möjligen på en skärm, trots att livet inte finns där i mobilen utan mitt framför ögonen på dem, om de bara lyfte på huvudet och såg allt som fanns att se. Om bara de vuxna lyfte sina huvuden från skärmen och såg sina barn.

Vinden är stilla idag. Min mynta ser glad ut nu när den står i ny jord. Tystnaden omkring mig i detta ögonblick är som ett täcke som omfamnar mig med sin fridfulla kärlek. Jag hör stegen från någon som går nedanför. Fismåsarnas skri fyller luften under några fåglars andetag. På gården intill huserar en duva som kuttrar. Insekten sitter kvar på det gröna räcket och putsar nu sina vingar. Jag kisar lite lätt i soldiset. Mina tår är lite småkalla, men inte mer än jag klarar av. Det är alldeles kavlugnt omkring mig. Ett flygplan rör sig högt uppe på himlen. En motorcykel startar och kör iväg. Ännu ett par fotsteg som går på stigen nedanför. Emellanåt drar personen fötterna efter sig. Tänk så mycket det finns att "se" i tystnaden. Så mycket av livet som visar sig för mig om jag lyssnar. Det ögonen missar kan öronen berätta om. Fantastiskt är det. Om bara de vuxna låter bli att väsnas så mycket.

Snart har jag arbetat framför datorn med att skriva till dig i 3 timmar. Det är som med soppan, det som tar timmar att laga tar endast några minuter att äta upp. För hemlagad mat och hemlagade texter kräver en människas hela närvaro. Hennes kropp, hennes tid, hennes livserfarenhet och hennes själ. Allt kryddat med lite salt (kärlek) och lite peppar (krasst konstaterande). Det är vad som skiljer snabbfabrikat samt AI-genererade texter från det hemlagade, att det finns en levande människa bakom och inte en programmerad maskin. Därför tar det sin tid och eftersmaken är därefter. Food à la Marie, det är äkta vara, vare sig ni tycker det är gott eller ej.

Kram,