Kom ihåg att leva medan du lever!

Ett glas vitt vin, ett surdegsbröd med pepparskinka och en skiva mogen smakrik tomat, samt lite pastasallad med kyckling, fetaost, soltorkade tomater och pestosås. Det är min sena kvällsmiddag. Smakerna ligger fortfarande kvar i munnen. Klunken med vin går rakt upp i huvudet. Och så får det lov att vara. Ibland måste livet få stiga en åt huvudet.

Jag kommer från en minnesgudstjänst. Den vackraste begravning jag någonsin varit på. Mer som en bröllopsfest var den. Ännu en kvinna, en medförfattare till antologin Värdefulla Röster och en medsyster i livet har lämnat oss. Sussi blev 66 år.

Hela vägen ned till Österlen talade jag med Gud, den enda pappa jag har och någonsin haft. Jag delade med mig av min stora hunger efter livsupplevelser, min längtan efter att verkligen leva livet fullt ut. Jag for fram i min lilla nagellacksröda Toyota och njöt av böljande rapsfält, grönklädda kullar och gladorna som gled över den majblå himlen med sina spännande molnformationer. Skåne om våren är något alldeles extra. Skönhet kommer med tröst, hopp, liv, glädje och inspiration.

På lite drygt ett halvår har tre kvinnor jag kände rest vidare mot en okänd plats. Jag hoppas att de möts där de är i dans, bubblande skratt, ljuvlig mat och goda samtal till långt inpå natten. Carina Dackman, Carina Halvardsson och Susanne Wendt - ni har alla gjort djupa personliga bestående avtryck på mitt liv.

Döden är en bra väckarklocka. Den dyker upp likt en stor post-it lapp som klistrar sig fast på kylskåpsdörren: "Kom ihåg att leva medan du lever!"

Tyvärr nåddes jag av Carins bortgång (hösten 2025) för sent för att delta vid hennes begravning, men kanske var det vid hennes begravning som vid Carinas och Susannes, en fullsatt kyrka. Jag anar det.

Efter kyrkan idag färdades vi till Susannes och Holgers älskade Vindarnas hus i Hagestad. Vi hade alla med oss olika sorters "fingermat" och en gigantisk buffé dukades upp i det strålande majvädret. Det var 13 år sedan jag var där med kvinnorna i Värdefulla Röster. Ett oförglömligt minne. Några alldeles underbara dagar ihop fick vi. Susanne är kvinnan längst fram i orange klänning.

Dagen idag var också minnesvärd. Så många människor kom och bjöd på sig själv genom god medhavd mat, sånger, diktuppläsning och en trumceremoni. Det var starkt, berörande och mättat med liv. En enda sak ångrar jag, att jag inte umgick mer med Susanne medan hon fanns här i sin kropp.

Resan hem ikväll var lika vacker som ditresan. Samtalet i bilen var stundtals med Susanne och stundtals med Gud. Liv var samtalstemat. Ett liv i glädje och tacksamhet, med god mat och sällskap som får mig att skratta, med dans och sång. Jag vill leva mitt liv och beröra människor. Lämna kvar något av mig i dem jag träffar. En god känsla, en mättnad, en eftertänksamhet, en tacksamhet, en glädje, inspiration eller hopp. Det är så livet får mening, när vi delar med oss av oss själva med varandra. När vi klagar mindre och tackar mer. Livet är för kort för att fyllas av oro, av stress och av rädslor. Ut vill jag. Ut ur mig själv. Som Susannes svärdotter så vackert uttryckte i en dikt hon läste upp ör oss. Susanne hade en utanför-kroppen-upplevelse medan hon levde. Hon var inte instängd i sig själv. Hon gav av sig själv i mötet med andra. Hon var kreativ. Hon var inbjudande. Det tar jag med mig som en inspiration.

Jag vill älska mer. Inte bara fysiskt med en man, utan älska livet mer, älska människor mer. För det är kärleken som gör mig levande.

Jag vill dansa mer, skratta mer, bada naken, dricka vin i solnedgången, äta sen frukost i en fransk by och fylla magen med goda rätter. Jag vill sjunga för full hals och njuta av de få dagar ett människoliv faktist är. Jag vill måla med starkare färger, lära mig nya saker, plantera en massa träd, bredda mina vyer och ta vara på all den skönhet som livet innerst inne rymmer. Jag känner en stor aptit på livet.

Den dagen kommer när åldern tar ut sin rätt och livet per automatik krymper, men den tiden är inte nu för mig. Jag har levt så avskalat att jag börjat tro att det är vad jag vill. Men långsamt vaknar en del av mig till liv som jag känner igen från förut. Hon som söker sig ut. Hon som bjuder in. Hon som trivs bland människor. Hon som vill leva och dela livet med andra människor. Hon är visst inte död. Hon lever. Kanske är det kvinnorna som ruskat liv i henne. De som nu bor på en okänd adress men som alla vet var jag bor.

Kram,