Livets melodi

På flaggstången utanför mitt köksfönster vajjar en blågul vimpel. På den vackra linneduken som klär in köksbordet står en liten vas i pressglas med blommorna jag råkat dra av när jag pysslat om mina balkongväxter. Jag lyssnar på Heather Rigdon på Spotify och har nyss tagit en värktablett i hopp om att smärtan i min vänstra arm och axel ska släppa.

Jag är här, närvarande med den något vemodiga musiken som fyller mina öron, i det lite kyliga vårvädret som inte kan måla varken ljusstrimmor eller spännande skuggor i rummet och med en arm som är lika påträngande som funderingarna i mitt huvud. En djup instinkt i mig vill att jag reser mig upp och går ut en sväng för att rensa i både kropp och knopp. En annan vill boxa till smärtan mitt i nyllet, svepa undan alla grubblerier och byta till mer uppmuntrande musik. Men trots att dessa överlevnadsinstinker, fröken fly och herr fäkta, är starka i mig så finns en annan kraft som håller mig kvar på stolen och förankrar mig vid datorn och skriver trots att det inte gör värken i armen något gott. En kraft som säger "var kvar, var kvar hos mig", och jag känner inom mig hur orden provocerar så att fäktaren vill fäktas än mer och den som flyr vill skapa än större distans till det som är här och nu. Mina inre armar far runt som en elvisp. Och hon som är på flykt vill hellre kasta sig ut från stup än hållas fast. Vem är egentligen jag? Han som fäktar? Hon som flyr? Den som talar? Eller hon som skriver? Vad är egentligen på riktigt? Allt känns ju lika verkligt?

Jag byter musik. Sätter på det mitt inre förknippar med meditation och vila. För hon som vill fly är rädd för att såras och han som vill slåss försöker försvara något. Jag kan visa dem båda hänsyn. Visa att jag lyssnar och vill förstå vad de reagerar så starkt på.

Det har en längre tid varit rörigt i mitt inre. Själen kommer inte riktigt till ro. Jag upplever att hjärtats oskuldsfullhet har gått förlorad i relation till en man som jag inte längre har kontakt med. Min bästa vän dog för ett par månaders sedan. Jag flyttade för mindre än ett halvår sedan och har därmed inte längre dagligt sällskap av min dotter och hennes hundar. Tre människor och två djur som varit centrala pelare i min vardag är det inte längre. Min historia minns att förluster av sådan dignitet innebär ett hot mot själva livet. Inte konstigt att instinkterna vill fly och fäkta. Jag är bara människa.

Barnet som först upplevde något liknande minns detta tillstånd med fasa, att ensam bära upp sin egen vardag, att vara pelaren i sin egen tillvaro och inte ha någon enda människa att dela grubblerierna och känslorna med när alla nära anknytningar brister och jag på egen hand ska navigera i denna nya vardag. Hela jag minns. Det lilla barnet, tonåringen, den nyss myndiga, den unga kvinnan och den mogna modern. Jag har detta inristat i så många av stammens årsringar att man skulle kunna tro att det är mitt livsöde, den melodi jag måste lyssna till för resten av mitt liv. Och även om jag alltid haft ord att plocka ur mitt förråd så har jag aldrig haft Ordet som samlar ihop krafterna som finns i överlevnadsinstinkterna och kraften i den djupa närvaron i nuet, så att jag kan använda dem som en bärande pelare när jag bara har mig själv att förlita mig på. Nu har jag det. Ordet.

Solen har dragit ner molntäcket så att hennes ansikte blottas. Hon får gärna sparka av sig täcket helt så jag kan njuta av ljuset från hela hennes kropp. Kanske kan jag i det ljuset få syn på mina egna konturer och en tydlig bild av vem jag är nu. För jag anar russin på marken nedanför rankan där det förut växte vinddruvor. Vad har tömts på livets vätska och antagit denna förtorkade gestalt? Vart tog min längtan efter förening och försoning vägen, och ett uppgående i enheten och helheten? När började han fäkta och hon fly från det svärd som svepte genom luften? När blev Ordet hårt och förlorade sin milda tongivande kärlek? När tvingades jag värja mig för min egen längtan och det som livet dukade fram?

Med skygga tårfyllda ögon ser jag numera på honom som talar till mig. Han har färgats på ett oklädsamt sätt i mötet med de som sade sig känna honom. Tilliten är skadad. Förtroendet inte längre intakt. Förväntningarna låga. Det är vad som sker när hjärtat mister sin oskuld. Därför har själen svårt att komma till ro.

Så jag försöker minnas och leta upp de årsringar som har spelar en annan melodi. Där han kom direkt till mig och jag visste instinktivt vem han var och hur han var. Fridfull, kärleksfull och varsam. De spåren som inte färgats av andra människors beskrivningar av honom behöver jag lyssna till, så att jag kan knyta an till honom igen på det sätt som vi alltid var ämnade att höra samman. För när vi möttes ville jag inte fly och behövde inte fäkta, han var inte ett hot och väckte inte liv i överlevnadsinstinkterna. Också de igenkände honom. Hon lade sin livlina i hans händer. Han överlät sitt svärd åt honom. Och jag skrev om denna förening. Ingen av oss ställde sig i vägen. Alla visste vi vem han var innan han ens sade sitt namn. Vi möttes av en blick som såg och kände till allt. Varenda årsring på vår stam hade han rört med sina fingrar som vore han stiftet på en skivspelare och vi dess LP-skiva. Varenda musikslinga hade han lyssnat till innan han sökte upp oss. För att ingen av oss skulle bli rädd. En befogad rädsla hos den som farit illa och fått lita till sig själv när livet varit som allra svårast.

"Stanna kvar. Stanna kvar hos mig." Han säger inte i. Han säger hos, när han talar till mig. Hos, som i en relation där han är han och jag är jag. För han känner mig. Han känner min historia. Han känner den längtan som är nedlagd i mig. Han känner till varenda gång jag förlorat mig i en annan människas liv, i en gemenskap, i ett projekt. Det är inte den sortens enhet och helhet jag behöver. Inte den sortens vi där jag går förlorad och den andre växer när den får mitt liv. Han vet att jag inte kan vara den som bara ger. Jag behöver vara den som också tar emot. Jag kan inte ensam vara den som försöker älska så som han älskar oss. Jag behöver älskas så som han älskar mig. Den kärleken längtar jag efter. Den gemenskapen söker jag. Det livet vill jag ska ristas in i mina återstående årsringar. Den melodin vill jag lyssna till. Då anar jag att grenarna på mitt träd kan digna av välsmakande vindruvsklasar ännu en gång.

Molntäcket tycks glida undan allt mer. Med ljuset söker också jag mig ut. Värmen låter mig klä av mig. Jag möter min egen kropp. Livet i henne och livet omkring henne. Med himlen ovanför mitt huvud och marken under mina fötter behöver jag ingen pelare. Småfåglarna skrämmer mig inte. Från blommorna vill jag ej fly. Vinden kan jag inte slåss mot. Det är när taken är för låga som de kröker min rygg. Det är när väggarna är mättade av husets alla hemligheter som jag tvingas gömma mig i mig själv. Det är när hjärtat måste lyssna till lögner som oskuldsfullheten går itu. Jag är ett barn, en han och en hon, en människa, en person. Jag är en kvinna med en historia, ett pågående nu och en oskriven framtid jag önskar ska genomsyras av den kärlek, värme och frihet bara han tycks vilja för mig.

Livet ryms inte i en bok. Livet ryms inte i en kropp. För livet existerar lika mycket i mellanrummet mellan raderna, i mötena människor emellan och i luften som vi andas. Därför kan inga byggnader någonsin rymma sanningen om livet, inte ens en historiskt bråkdel av den. För livet låter sig inte förminskas till det vi människor tror oss veta och känna till. Livet sover aldrig, inte ens när täcket har dragits upp över hennes ansikte och vi endast kan skymta konturerna av den lilla kroppsdel vi kallar vårt hem.

Växterna i fönsterkarmen sträcker sig mot ljuset. Lika osannolik som humlans luftfärd är, tycks mig den tunna slingerväxtens osynliga kraft att sträcka sig i alla väderstreck. Vad är det som bär oss när vi själva egentligen inte kan? Vem tillhör den styrka som väcker liv i fröet som slumrar under fjorårets förmultnade löv? Hur kan vinden böja de stora träden, ja till och med välta omkull dem om den vill? Vem säger åt grenarna att skjuta skott och blommorna att blomma? Varför lyssnar hela naturen, men inte människan till livets tilltal?

Vem är livet? Varifrån kommer hon? Vart är han på väg? Vad vill de med oss människor? Vem är jag för dem? Vad säger de till mig?

"Stanna kvar. Lyssna. Skriv. Lev ditt liv. Byt musik när det behövs."

Janet Seidel får det bli. Till There Was You.

Kram,