I fädernas spår ser jag brist på kärlek

Solen värmer min rygg. Vinden sveper över mina bara ben. Den svenska vimpeln på granngården dansar poledance på den höga flaggstången. Måsarnas skri fyller luftrummet. Jag älskar våren.

Livets återkomst hörs, känns, doftar, smakar och är fullt synlig för ögat. Gud låter hela Skapelsen gå på catwalken i ombyte efter ombyte. Den ena dräkten lika praktfull som den andra. Vår stora Moder är Skönheten själv.

Vi känner henne inte, vi människobarn. Därför klär vi Modern i enfaldiga lappade särkar fulla av kemikalier och gör hål i hennes klänningar och kappor. Vi stjäl juvelerna ur hennes smyckeskrin och suger ur henne de inre resurser Gud skänkt henne. Vi inbillar oss att vi är hennes jämlikar, när vi i själva verket är de sämsta av kopior. Vi har glömt bort att vi kommer från henne, att vi i grund och botten är som spädbarn, totalt beroende av hennes barm att vila mot och äta från. Hon är jord, vind, vatten och eld. Och i allt detta ryms en evig komponent, ande - kärlek och liv.

Jag ser på mina nakna fötter. Nagellacket är borttaget. När jag har duschat och smort in mig lite senare ska jag måla dem igen. Likaså naglarna på händerna. Jag är ju ledig från husmorsjobbet.

Jag noterar att ena foten visar tecken på att jag burit sandaler. En del ytor är mer solbruna än andra. Ibland behöver man inte vistas så länge i ljuset för att det ska efterlämna sig märken. Detsamma gäller mörkret, men vi ser inte skuggorna i vårt inre förrän Anden tänder sitt ljus i oss. Det "lilla" vi en gång utsattes för kan etsa sig fast likt en solbränna.

Det har gått mer än femtio år sedan jag bevittnade en händelse som uppenbarligen satte spår i mig. En vuxen skulle vifta bort det hela som något obetydligt, vi gör ofta så, förminskar barnets upplevelse för att vi själva mist vår djupa sårbarhet och stora öppenhet.

Själv har jag inte förstått varför bilden aldrig suddats ut i mitt inre. Jag har utforskat händelsen i hopp om att förstå barnet, vad hon tänkte och kände i den stunden som uppenbarligen var så starkt att det bevarades i min själ som ett mycket tydligt bildminne.

Jag tror att nuet är nyckeln till dåtiden och att skavet, frustrationen och de starka känslorna vi upplever i vissa stunder är ledtrådar vi kan följa. Har vi tur leder de hela vägen fram till det som en gång etsade sig fast i barnet, och vi står där vid barnets sida och har plötsligt tillgång till de formuleringar som barnet saknade. Igår hände detta mig.

Jag är yngre än sex år när jag bevittnar en scen med min pappa och min yngste storebror. Vi bor på bottenplan på Norrbäcksgatan 6 på Kroksbäck i Malmö. Kanske har vi fått in myror i lägenheten. Kanske är det vad min pappa bekämpar när han tänder eld på myrorna där på balkongen. Själv fick jag lägga en myrdosa precis vid min balkongdörr i förrgår. En ledtråd bland många.

Men som liten flicka är denna händelse större än det går att förstå med den vuxnas förstånd. Det är genom våra ofta obegripliga och oproportionerligt stora känslor i en viss nutida situation vi kan nå de djupare skikten av oss själv. Känslan är en ledtråd, en röd tråd att ta tag i och följa. Man får lägga det vuxna rationella tänkandet åt sidan. Vad som är litet för en vuxen är ofta stort för ett barn. Alla proportioner och dimensioner är annorlunda när vi är små.

Genom att jag i nutid upplevde en händelse som väckte mycket starka känslor kunde det lilla barnet inom mig spegla sig och ge sig själv tillkänna. Jag insåg att det inte var en liten fråga jag som flicka ställde mig. Jag hade inte ordet att formulera den då. Det var en fråga jag saknat svar på men som jag ser har format mycket av mig och mitt liv.

Många gånger har jag återvänt till denna barndomsepisod utan att förstå hela bilden. Men igår landade den i mig.

Jag älskade min pappa, det är vad barn gör. Och jag såg upp till och älskade min storebror. I den stunden då jag såg dem elda upp myror uppstod en stor skreva i mitt lilla barnahjärta. En inre konflikt. Först nu kan jag formulera den fråga som då ställdes i mig.

Hur älskar man den/de som skadar livet?

Kärleken var komplicerad och förvriden i mitt barndomshem. Min pappa var aktiv alkoholist. Den här händelsen är essensen av något mycket större och mer destruktivt.

Kärleken har fortsatt att vara förvriden i hela mitt liv. Mest synlig i min relation till män. Men djupt i mitt inre har barnet ändå lyckats bevara en hemlighet. Den som säger att kärlekens uppgift är att skydda livet, att skydda sin älskade, att skydda mig. Sanningen kan inte förvridas.

Barnets obesvarade fråga är min fråga på många olika plan. Som vän, som kvinna, som kristen, som medmänniska, som jordbo.

Hur älskar man den som skadar livet?

Hur älskar jag den som skadar mig?

Hur älskar man den som tar Guds namn i sin mun och skadar andra med det?

Den rationella vuxna svarar att man inte behöver älska alla. Men frågan jag ställer rör inte alla. Frågan ställs utifrån barnet och nu också i den vuxna person jag är som redan älskar någon och bevittnar bristen på kärlek i den hon älskar.

Det handlar inte om att omfamna olikheter och det ofullkomliga i oss människor. Det här är något mycket större. Det handlar om se mörkret i den andre som den själv inte vill kännas vid. Att se de långtgående konsekvenserna av det mörkrets inverkan. Att själv vara en av de som dras in i mörkret och som får ta konsekvenserna.

Jag talar om att blicka rakt in i människans själ och se den plats där Kristus inte släppts in och där ljuset inte lyser. Där mörkrets tankar, lagar och handlingar råder. Som en svart fläck på en vit skjorta man vägrar tvätta, för när man lägger skjortan i blöt inser man att den breder ut sig ohämmat och färgar allt grått. Det är essensen av det mörker som kläs i Guds namn eller i kärlekens. Den som säger sig älska, men som skadar ändå.

Hur älskar man den som skadar andra?

Var går gränserna i kärleken?

Hur älskar man utan att själv ta skada?

Frågorna är tyvärr alltför aktuella. Bilden av min pappa och min storebror fungerar som en liknelse för vad fäder lärt sina söner i årtusenden, att härska över livet med våld. Också i kyrkan.

Bristen på kärlek är en sjukdom mer utbredd bland män än bland kvinnor. Och den går i arv för den ger så många fördelar. Den är ett falskt privilegium, att inte bry sig om andra belönas i vårt samhälle. Den utbredda oviljan till jämlikhet för alla människor är ett sätt att behålla den förtryckande makt man ärvt av sina fäder. Att som man vägra se sin egen brustenhet och det gigantiska behovet av att hela denna destruktiva maskulinitet som bygger imperier, diktaturer, gör män till kungar och religiösa överhuvuden gör att bristen på kärlek breder ut sig som en farsot i vår värld. Den enes galenskap öppnar dörren för den andres.

Jag vill inte vistas i det mörkret. Jag kunde inte rädda min pappa och jag kan inte rädda männen från sig själv. Jag ser vad jag ser. Jag vet vad jag vet. Jag behöver inte längre mannens erkännande och bekräftelse.

Jag blundar inte för min historia, inte för människans historia. Vad jag sett i min egen familj är detsamma som jag kan se i en större kontext. Orsak och verkar fungerar på samma sätt i det lilla som i det stora.

Jag har idag en far och en bror i min tro. De visar mig vägen. Deras kärlek beskyddar mig, värnar livet, vårdar Skapelsen, förkunnar jämlikhet och barmhärtighet.

Jag igenkänner min far och min bror oftare i kvinnor än i män. Jag ser dem i min syster, mamma, mormor och farmor, ja i alla kvinnor som tar hand om sina barn och barnbarn när fäderna inte gör det. Jag ser det i kvinnorna som sköter om de gamla, de unga och de sjuka i alla oavlönade situationer och i alla lågavlönade yrken. Jag ser det i alla kvinnor som sköter städning, matlagning, som lappar och lagar både kläder, hjärtan och själar åt sina familjemedlemmar. Jag ser det i alla kvinnor som fyller igen de djupa hålen männen lämnar efter sig. Jag ser och kan dra mina egna slutsatser.

Jag tackar Gud för att min yngre storebror fann en pappa i sin svärfar, en man med tre döttrar och att min bror kom att bli lik honom. Jag tackar Gud för att min äldre storebror lärde sig att se upp till oss systrar och vår mamma, och igenkänna vem det är som värnar och tar ansvar för livet.

Gud måste ha funnits i mitt barndomshem även om Gud inte omtalades. Kanske höll Jesus mig i handen den gången när jag som liten flicka bevittnade myrornas fasansfulla död. Kanske var Gud den kamera som etsade fast bilden på min näthinna. Kanske behövde jag återupptäcka den blick som Gud nedlagt i mig som barn för att Gud skulle kunna framkalla bilden och berätta en mycket större sanningen än den som bara rör mig och min familj.

Kanske är det ur lögnen som sanningen träder fram. Kanske är det hos den som påstår sig veta sanningen som lögnen funnit sitt bästa gömställe. Kanske är det ur mörkret som ljuset skrider fram. Kanske är det i tanken om den egna lyskraften som mörkret har sin boning. Kanske är det i bristen på kärlek som kärleken kan ta oss i hand och visa oss den nya vägen. Den väg som inte utsläcker liv utan beskyddar, bevarar och förökar det. Människans ursprungliga väg, den som förvaltare. Då när vi var jämlikar, lika vår Skapare.

Käre himmelske Far,

sänd din ande in i barnets hjärta.

Hon som vilar på sin Moders barm och får näring ur henne.

Hon som ser känner sin Moders namn, som är Skönheten.

Hon som igenkänner sin hemlige vän, din ande, i sin Moder.

Gör mig till en ansvarsfull vuxen.

Ge mig en röst som talar sanning, som helar och återförenar människan, som vårdar och älskar vår Moder.

Lär mig att välja mina strider

och att lyssna till barnet jag är till er båda.

Låt mig få leva i er kärlek och gestalta den med mitt liv.

Kram,