Vardagens välsignade frukter och kreativiteten som strömmar mot havet

Mina trampdynor är lite ömma efter den långa promenaden. Sandalerna skavde i värmen så jag valde att gå barfota. Jag har skrubbat och filat dem. Nu sitter jag i soldiset på balkongen och äldsta dottern har gått hem till sitt. Hon kom på förmiddagsfrukost och en härlig vandring i sommarvärmen. Som alltid hade vi ett fint och berikande samtal som kom med klarhet för oss båda i sådant som rör relationer. Vi hade kunnat vara vänner även om vi inte var mor och dotter. Jag trivs i henne sällskap. Det är verkligen fint. De tre och ett halvt år jag bodde hos henne fortsätter att bära välsignad frukt.

Igår kväll var jag så trött på mitt eget sällskap och alla djupa grubblerier att jag helt sonika bjöd in mig själv på middag hos min andra dotter och hennes familj. Det har börjat bli en vana.

Det är en rikedom att ha en sådan relation till sina barn, att veta att man alltid är välkommen, att inga svärbarn protesterar när jag kommer på besök.

Efter en god måltid spelade vi alla löjliga familjen med småttingarna och åt alltför för mycket sötsaker medan solen långsamt gick ned. Godnattsagan jag läste innan jag cyklade hem var Lady och Lufsen.

Det är en ynnest att ha så nära till barn, svärbarn och barnbarn. Jag önskar att jag också hade min son och hans flickvän på gång- eller cykelavstånd. De saknas mig.

Det är väldigt tydligt att det är vardagens otvungna sällskap jag saknar allra mest efter min flytt från äldsta dottern för ett halvår sedan. Frukost ihop. En promenad. Goda samtal. Olika livshändelser som vävs samman. Det är i vardagen jag är den bästa versionen av mig själv och kan dela med mig av allt jag har att ge.

I min vardag finns det utrymme för naturliga spontana möten och samtal att uppstå. Jag lever ett sådant liv. Det är vad jag vill. Det är vad jag valt. I det ges livet en chans att ta oväntade vägar och ge sig själv tillkänna i nya skepnader. Hos mig står dörren öppen för oväntade besök från både människor, djur och Anden.

Vad jag också saknar är något i min relation till kreativiteten. Jag skriver. Jag sätter ihop en meny varje vecka på jobbet i församlingen. Så visst är det så att kreativiteten lever. Den är som vatten. Den rinner i en fåra, likt en frisk flod som strömmar från höjden och söker sig ned till havet. Skrivandet framför allt. Blogginläggen banar väg, flyttar på sten och grus, tar ibland små sidospår, utforskar ny terräng, blir till små bäckar varav en del torkar ut.

Efter snart två år som husmor i Lackalänga-Stävie församling har jag grävt ut också en smal bäck så att kreativiteten kan flöda i den fåran och bli till goda matträtter.

Allt jag idag gör är något som pågår och är tänkt att fortsätta göra det tills jag inte längre kan skriva, arbeta som husmor eller leda meditationsgrupp. Det gäller även mitt tecknande av Sötnosens serie i Bunkeflo kyrkoblad eller Madame Ooh la la till On Purpose Woman Magazine. Jag erbjuder kontinuitet. Och det är jag glad för. Man kan förvänta sig saker av mig i en viss begränsad form men utan ett fastställt slutdatum.

Vad som saknas mig är känslan av att ge liv åt något. Där kreativiteten flödar in i en fysisk form med en tydlig början och ett lika tydligt slut. Något att hålla i handen. Något som har kropp. Där jag kan glädjas åt slutprodukten och fira den.

När jag skriver detta tänker jag att det är böcker som är den formen. Boken kan upprepas i all oändlighet, men innehållet kan vara skiftande. Kreativiteten kan få anta olika frukter och ha blandade smaker.

I en meditationsgrupp är det meditation jag erbjuder. Till kyrkobladet är det Sötnosen. Till OPW Magazine är det Madame Ooh la la. Till husmorsjobbet är det soppa, bröd och kakor. Till en utställning är det tavlor. Jag levererar det som efterfrågas.

En bok kan däremot handla om allt ovan. En bok med recept. En bok om Sötnosen. En bok om Madame Ooh la la. En konstbok. En bok om meditation. Eller något helt annat.

Den kan vara bara bilder, bara ord eller en kombination. På svenska, engelska, för vuxna eller barn. Så boken har en strikt form, men dess innehåll är som ett oskrivet blad. Det innebär samma frihet som med bloggandet, men i slutänden har jag en frukt i min hand.

Jag behöver det. Jag behöver få lov att hålla dessa frukter i min hand. Se dem. Ha dem i bokhyllan. Återkomma till dem. Smaka på dem. Tugga på dem. Dela med mig av dem. Annars riskerar jag kanske att trötta på allt det andra. Där förra veckans soppa faller i glömska och måste fyllas på med en ny. Där förra numret av kyrkobladet hamnar i pappersåtervinningen och ska ersättas med en ny. Där det gångna numret av magasinet drunknar på nätet och ett nytt magasin ska försöka göra sin röst hörd. Där meditationens insikter hamnar i skymundan för de nya som uppstår vid nästa meditationsträff. Och konstutställningen som behöver nya tavlor för de gamla är sålda eller för att besökarna vill se något nytt.

I det pågående arbetet måste jag ständigt förnya mig. Producera om och om igen. Fylla med nytt innehåll, nya smaker, nya intryck, nya insikter, nya upplevelser för sinne, kropp och själ. Med böckerna kan man få lov att återkomma till ett recept man redan lagat men som var så gott att man vill tillaga igen. Eller så behöver man återkomma till den där meditationen som kom med så djup avslappning för nu är stressen ohanterbart hög. Eller kanske man vill sjunka djupare in i tavla, eller en teckning av Sötnosen eller Madame Ooh la la, för något i bilden kallar på en och vill tala till oss.

I böckernas värld kan läsaren få lov att söka sig djupare in i sig själv, men också in i min värld där all denna kreativitet har sin källa.

Kram,