Var inte rädd

Han kom till oss med några varningens ord, men sade också: "Var inte rädd. Jag är med dig. Luta dig mot mig!"

Trots allvaret i hans ord var jag inte rädd. Det var något med honom som utstrålade frid. Han kom till mig på den plats där han visste att han skulle finna mig. Ändå var vi inte ensamma. Jag var en i mängden men han talade till oss som vore vi en enda. "Var inte rädd. Jag är med dig."

Jag undrar så här i efterhand hur det var möjligt. Att jag kunde rymma hela hans följe. Att vi var många, men ändå en människa i hans ögon.

Några välmenande råd delade han med sig av. "Tillkalla mig. Låt mig vägleda dig. Be. Lyssna. Vänd dig bort från yttre brus. Vänd dig inåt. Sök dig till de sammanhang där man går bort från mörkret. Tänd ljus. Använd symboler för tro, hopp och kärlek. Tro på mig! Jag är ljusets herre. Den som kan bär dig genom denna tid av mörker."

Underförstått bad han mig att lita på honom. Och trots mina djupa livslånga tillitsproblem till vuxenvärlden visste jag att jag kunde lita på honom. Att hans ord inte var tomma ord och löften. Om jag ropade på hjälp skulle han komma. Att vilseleda mig var inte hans grej. Om jag bad skulle han lyssna på mina böner. Om jag tystnade skulle jag höra honom. När jag valde bort allt yttre brus och vände om inåt skulle jag finna honom där. Ett tänt stearinljus med sin lågas varma sken skulle påminna mig om honom. Ett litet kors runt halsen, en tavla med ett hjärta, att ha något symboliskt att fästa min blick på kunde vara en hjälp för mig. Att tro. Tro på att han kommit till mig och levde inom mig. Hur otroligt det än lät. Hur svårt det än var för sinnet att greppa. Och att vara buren genom livets svårigheter, var det inte vad jag önskade allra mest? Att äntligen få vila från att bära allting själv. Hur kunde han veta det om mig? Hur var det ens möjligt att han visste allt det jag aldrig hade berättat för någon?

"Varje morgon när du vaknar kommer jag att möta dig och tala till dig med kärlek och vägledning. Jag kommer att vänta på dig."

Ingen har någonsin funnits där för mig på ett sådant sätt. Sökt upp mig där jag är. Vakat vid min sida medan jag sov. Väntat på att få möta mig. Bara för att tala till mig med sin kärlek och hjälpa mig genom min dag. Ingen. Aldrig. Inte ens när jag var barn vaknade jag upp till det.

Hur är det möjligt att han kan älska mig med en sådan kärlek? Utan att kräva något tillbaka från mig.

---

Jag har återvänt till våra tidigaste möten, de mellan Jesus och mig, för att lyssna till vad han sade och återberätta en del av det för er. Fotot som är taget av min äldsta dotter kommer från denna period i mitt liv. Bilden är passande. Jesus stod ofta i mina inre syner på en minimal liten ö ute i vattnet och talade till oss som befann oss på stranden. Jag vill dela med mig från samma plats, Hans plats och fästa hans ord i tid och rum.

Vid denna tidpunkt i mitt liv fanns Gud som ett naturligt inslag men jag kallade mig inte för kristen, läste inte Bibeln och gick inte i kyrkan. Ändå kan jag se att den Jesus som uppenbarar sig för mig är densamma som jag flera år senare funnit i Evangeliet, berättelsen om hans liv.

När Jesus kommer till mig inleder han med att ställa frågor kring vad som rör sig i mina tankar och i min kropp. Han ser hur jag mår. Jag är sedd. Sedan berättar han att jag inte behöver vara rädd. Det är typiskt för honom, för Gud. Flera hundra gånger upprepas en liknande fras i Bibeln. Att vi inte behöver vara rädda, oavsett hur livet ser ut, för vi är inte ensamma om det svåra. Gud är med oss. Det finns hjälp och stöd att få om vi bara öppnar oss för den möjligheten att ta emot Guds kärlek och vägledning. Det gäller alla människor, inte endast några utvalda. Men jag har utvalts att också berätta om detta för att jag har en vana och lång erfarenhet av att skriva i tidningar och böcker om andras liv och mitt eget. Kärleken är för oss alla att ta emot, men vi kallas att dela med oss av den på olika sätt. Detta är mitt. Det ser du på min logga nedan.

Kram,