Ett Guds hus - är jag det?

Jag vill vara det, ett Guds hus, ett hem åt kärleken. Jag önskar inget hellre än att vara en öppen och varm famn för honom som älskar mig bortom all rim och reson. Ett hjärta som han kan vila sig trötta huvud på. En själ han kan ströva omkring i och insupa hennes skönhet. Det är min djupaste, om än något udda längtan, denna förening med Gud. För jag har kommit att inse att när min djupaste längtan går i uppfyllelse, de korta stunder då det sker, då fylls min själ av glädje och mitt hjärta kommer äntligen till ro.

Jag vill leva i denna förening, för när jag inte gör det, är jag olycklig.

Det är livet, den tillvaro vi människor byggt upp, som mer än något annat drar mig ur händerna på Gud. Farandet och flängandet. Strävan som inte leder någonvart. Pressen och stressen. Kraven på prestation och effektivitet. Jag dukar under av allt det. Jag klarar inte av att hålla det måttet. Jag hinner inte med. Det är för mycket av allt.

Jag minns när Sötnosen kom till liv. Hur teckningarna strömmade fram. Utan krav på konstnärlig höjd eller mening. Som ett barn var jag. Jag satt vid min Faders sida och tecknade ur hjärtats lust.

Tusentals teckningar. Inte en enda undslapp hans blick. Inga ord behövdes. Varken till bilderna eller från honom. Hans blick sade allt. Den var varm och uppmuntrande. Hans tålamod var oändligt. Inte för en sekund tog han paus. Jag kunde sitta timmar i streck vid hans sida och rita, utan att någonsin veta eller bry mig om vad som skulle komma fram ur min penna. Det var som ett äventyr.

Jag fick uppleva en andlig barndom som pågick under flera års tid. Jag som ända sedan barnsben hade varit den omhändertagande, var nu den som var i behov av omsorg. Det blev så uppenbart hur viktigt det är att vara mottagaren av kärlek, inte bara utgivaren.

Det var i min sårbarhet som Gud kunde ta större plats i mig. Det var i min hjälplöshet som Gud kunde komma med hjälp. Det var under de ovälkomna omständigheterna jag fick syn på det barn i mig jag kommit att älska och skatta så högt, för hon är Guds förtrogna.

Det barnet behöver omsorg, hon behöver kärlek, hon behöver närhet och närvaro. Jag vill inte att hon ska växa upp och bli vuxen. Det barnet kan ingenting av sig själv, men klarar nästan allt med Gud vid sin sida.

Jag tror att världen är i stort behov av en sådan inställning. Jag tror att ett sådant barn skulle komma med mycket gott. Men jag vet inte hur hon ska kliva fram, för vad världen efterfrågar är den hjälpsamma i mig, inte den hjälplösa. Trots att det är den hjälplösa som kommer med Gud.

Jag önskar att Jesus kunde städa upp i mitt inre, i det som faktiskt är hans hem. Jag önskar att Jesus tog kontroll över den obalans jag levt med i hela mitt liv, att han pensionerade min inre Marta och lät min inre Maria* få ett eget hushåll att råda över istället. Jag önskar inget hellre än att alla mina handlingar, alla beslut, alla val jag gör utgår ifrån ett djupt inre lyssnande till Jesu röst. Till kärlekens röst. Till livets goda vilja.

Jag är så trött på de beteenden jag lagt till med och de inlärda mönster jag lever mitt liv utifrån. De står på så många sätt i vägen för min egen lycka, den djupa glädjen över Gud och mitt liv.

Jag står i vägen för mig själv. Den jag alltid varit, hon tycks inte veta hur hon ska släppa fram den jag innerst inne är, den person jag är med Gud vid min sida. Jag så medveten om denna inre kamp och så oförmögen att på egen hand bryta mig loss ur denna märkliga persona.

Jag föraktar inte mig själv. Det finns ingen elak domare inom mig som slår ned på den jag är. Men den kärlek jag vet finns inom barnet i mig, den kärleken stoppas upp av allt det jag lagt till med som vuxen, men som jag inte längre kan påstå är mitt sanna jag.

Jesus,

Upplös allt det falska jag kommit att identifiera mig med.

Lösgör de bojor som binder mig till den jag en gång var.

Kom med nåd till de delar i mig som bär hat, skam och skuld.

Kom med ljus där det råder mörker, lögn och rädsla.

Lär mig sann ödmjukhet utan att jag ska behöva lida mer.

Skänk mig vishet och värme som jag kan leva och ledas av.

Kom med vitalitet och klarsyn, så att jag förmår vandra din väg.

Skänk mig gott sällskap och sann vänskap på den resa som livet är.

Amen.

*Marta och Maria är två systrar som är vänner med Jesus. Berättelsen jag syftar på finns i Lukasevangeliet 10:38-42.

Kram,