Döden kommer med bud om livet

"Det var så längesedan jag träffade på mig själv i full frihet." Jag känner hur allting stannar upp denna morgon när jag läser meningen i boken av Ylva Eggehorn. Upplevelsen av att vara instängd delar jag med henne. Längtan efter full frihet likaså. Men vad är det egentligen som binder och fängslar mig? Vad handlar ofriheten om?

I söndags dog Susanne W, en av kvinnorna som deltog i Heal My Voice Swedens bokprojekt jag ledde för många år sedan. Förra året dog Carin D, en annan av dessa kära medsystrar. Min bästa vän Carina H, som jag också mötte genom dessa projekt är döende. De senaste dagarna har jag därför tänkt mycket på livet. Hur försvinnande kort det är. Åren verkar rinna genom fingrarna på mig. Hur vill jag ta tillvara den gåva som livet är? Vad vill jag fylla mina dagar med? Jag vet faktiskt inte svaren på mina frågor om jag ska vara ärlig.

Vem är jag i full frihet?

En del av den där friheten jag söker tror jag handlar om att bli fri de begränsningar som kom med barndomen. Fri från självbilden av den vingklippta Marie. Fri från det inom mig som håller mig tillbaka. Fri från den del av mig som alltid försökt anpassa sig till sin omvärld av rädsla för att inte bli älskad för den jag faktiskt är.

En annan del av den fulla friheten anar jag handlar om att förflytta tryggheten från sin nuvarande plats utanför mig och ge den en ny hemvist inom mig. Den tanken dök upp igår när jag körde till jobbet. Och den kom med mycket tårar. För jag förstod plötsligt att det inte är de galna makthavarna och biljonärerna i vår värld som skapar den djupaste upplevelsen av otrygghet i mig. Det är de vanliga män och kvinnor som hatar, oavsett vad de hatar. De som i ord eller handling sätter sig över andra människor. De som talar nedsättande om andra folkslag, människor med annan religiös övertygelse, sexualitet, livsstil eller könstillhörighet än de själv. De som vill begränsa andra människors frihet vare sig det gäller deras kärleksliv, deras yrkesliv eller deras kallelse och andliga liv. De människorna är jag inte trygg med, insåg jag plötsligt. För den som tillåter dessa tankar i sig själv att bli till ord eller handling kommer inte att stå upp för min frihet om den hotas.

Jag insåg också att min förmåga att visa mig sårbar inte alls behöver handla om att den andra människan är speciellt förtroendeingivande. Det handlar mest om att jag är trygg nog i mig själv att visa upp min sårbarhet, fastän att jag vet att jag kan bli sårad. Och jag väljer sårbarheten för att jag ser den som en styrka, en väg att vandra som öppnar upp för sanning och försoning. Med det en framtid jag vill leva i där friheten växt för alla.

Frihet handlar alltså bland annat om att vara trygg i mig själv. Att lita på att jag vet vad som är bra för mig. Att lyssna till min egen kropp och min inre röst. Att lita på mina egna gränser. Att kunna se till mina egna behov och tillgodose dem. Att vara trygg nog att gå min egen väg när det behövs och slå följe med andra när den möjligheten ges. Trygg nog att be om hjälp och ta emot den om jag behöver. Trygg nog att inte dras med i de krafter som styr, för aldrig någonsin i mänsklighetens historia har de som suttit på makten haft någon kärlek för kvinnor och bidragit till vår fulla frihet. Tvärtom.

Det finns goda krafter i vår värld. Det finns människor som vill bidra till alla människors fulla frihet på alla plan i den mänskliga tillvaron. De som har som mål att se människan bortom hennes etnicitet, kön, sexualitet och religion. Så att varje människa kan tas i anspråk av livet efter sina säregna förutsättningar och inte begränsas av normer och den gamla förlegade rådande människosynen som blåser upp sig just nu. Den har ingen bärighet. Den saknar den grund som är kärlek och sanning. Just hur sjuk den människosynen är blev tydligt igår när jag såg en dokumentär på teve om bebisar som föds som intersexuella. Fullt friska små spädbarn stympas för att de ska passa in i vår sjuka värld. Och jag kan inte låta bli att dra en parallelll till alla de barn med bokstavskombinationer som medicineras för att ha en möjlighet att fungera i vår galna värld. De är inte problemet. Hela samhället är sjukt. Se gärna dokumentären:

https://www.svtplay.se/video/KRo247r/hemligheten-om-mig

En bättre värld hänger delvis på oss misfits, vi som försökt anpassa oss men som insett att det faktiskt är omöjligt eftersom vi inte är problemet. Vi är en del av lösningen. Inte genom att vi anpassar oss, utan genom att vi bryter oss loss och går mot friheten. Vi får strunta i de tysta överenskommelserna som håller oss bundna och bryta mot de regler som tillkommit för att kontrollera och förminska människor. Vi får helt enkelt gå vår egen väg och vara ett stöd för varandra på den vägen.

Att arbeta för att göra kvinnors röster banar också väg för att göra andra utsatta människors röster hörda. Jag måste alltså inte arbeta på bred front. Det är gott nog att ta ett spår och gå i det. I spåren bredvid mig ser jag alla de som kämpar för jämlikhet där de är och utifrån sina förutsättningar. Den som föddes som intersexuell kan driva på i den frågan och se till att inte fler spädbarn stympas. Jag som kvinna kan verka för kvinnors frihet. Som jag nyligen sade till en familjemedlem där vår syn på människor inte stämmer överens. "Jag delar hans människosyn", och pekade upp på krucifixet på väggen i vardagsrummet.

Kram,