En kärlek kanske inte alla förstår

Det är gråmulet ute idag. Snön har smällt bort. Jag känner en stigande längtan efter vårens ljus, värme, alla hennes färger och ljud. Fastetiden är en tid för passion. Passion innefattar både lidande och lidelse. Jag saknar lidelsens sötma. Det finns en obalans i mitt hjärta och min själ. Mycket salt och lite socker.

Jag vaknar denna morgon och njuter av att vara ledig, att få ägna mig åt att göra sådant jag vill för att jag tycker så mycket om det. Läsa böcker, skriva här på bloggen, såsa runt i min morgonrock, dricka kaffe och kanske faktiskt börja förbereda en tavla eller två.

När jag tittar på min hortensia i köksfönstret tänker jag på hur mycket jag älskar de tre färgerna. De gröna bladen, de vita blommorna och den beige, nästan hudfärgade krukan. Lite jordbrunt på det skadar heller inte. Jag skulle nog vilja måla en tavla i de stillsamma färgerna. Det är så galet vackert. Mina ögon finner verkligen vila när jag ser på min blomma.

Jag tänker på Jesus idag. När jag satte på kaffe kom jag plötsligt på mig själv med att sjunga en sång i tankarna. "Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart..." Märkligt, tyckte jag först, sedan insåg jag att jag någon minut tidigare hade passerat förbi en tidning som ligger på sovrumsbyrån. På den står det "Lysa klart". Jag blev påmind om hur mycket vi tar in omedvetet från vår omgivning och faktiskt spelar upp om och om igen i våra egna tankar. Melodin kom inte från ingenstans. Den kom utifrån. Vi behöver alltså ibland avskärma oss från yttre intryck för att ha en chans att lyssna till de sånger och ord som kommer inifrån. Därför avskyr jag stora reklamskyltar längs med vägarna och reklam i radion. Mina ögon och öron påtvingas sådant jag inte alls är intresserad av.

Sängen är renbäddad, jag har satt upp en tid i tvättstugan till i eftermiddag, sorterat smutstvätt och fått i mig lite frukost. Jag har också funderat hela förmiddagen på en anonym kvinna i Bibeln. Är det möjligtvis Maria från Betania som smörjer Jesu huvud hemma hos den spetälske Simon? Det skulle kunna vara det. Maria tycks ha en benägenhet att göra sådant som både män och kvinnor anser vara fel. Jesus försvarar hennes handlingar och tillrättavisar de som beklagar sig. Han vet att det är kärleken till honom som driver Maria. Hon tycks förstå och känna honom på ett djupare plan. Ett som tar sig uttryck med hela hennes kropp. Hon griper tag i de tillfällen som ges att visa sin kärlek, oberoende om det är "passande" eller ej. Maria från Betania känns som en bundsförvant. Någon för mig att luta mig mot. En syster i tro. En Guds kvinna.

“Mary, Lazarus’ sister anoints Jesus” by Harold Copping (Public Domain)

Jag har suttit en stund och läst en del predikningar och texter om kvinnan som smörjer Jesu huvud med sin dyrbara nardusbalsam (en hel årslön kostade en flaska). Det är bra att få i sig lite olika perspektiv och en dos teologi. Jag gör ju som alla andra bibelläsare, projicerar mina egna övertygelser på människorna jag möter i texterna. Lite torra fakta kan vara en bra grund om man vill tända en värmande eld.

Det är framförallt fyra kvinnor i Evangeliet jag skulle vilja sätta mig ned för att höra vad de har att säga om Jesus. Moder Maria, Maria från Betania, hennes syster Marta och Maria från Magdala. Tänk om de fyra hade fått skriva varsitt evangelium. Vilken rikedom de hade varit för den kristna tron. Vilken skatt!

Nu finns det något som faktiskt heter "Mariaevangeliet". De flesta sidor saknas i den gamla texten. Du kan läsa det på wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Magdalenas_evangelium

Jag har inte längre ett behov av att se på Maria från Magdala genom några rosaskimrande glasögon. Faktum är att jag blir lite smått irriterad när kvinnor vill göra henne till Jesu hustru/flickvän. Det är till att reducerade deras speciella relation och förminska henne. Det är att romantisera en relation som har en mycket djupare innebörd. Det är att förytliga deras kontakt och innebörden av deras möten. Den största utvaldheten för en kvinna ligger inte i att vara någons hustru, inte ens Jesus. Inte heller att föda ett barn åt Jesus. Den största utvaldheten finns i att vara älskad, känd och tagen i anspråk.

När jag läser Maria Magdalenas evangelium tänker jag på två saker. För det första på det som står i Bibeln. Både Lukas och Markus skriver i sina evangelium att Jesus drev ut sju demoner ur Maria från Magdala. I hennes evangelium talar hon om "Den fjärde maktens sju skepnader". Är det inte så att vår egen livserfarenhet ger en fördjupad insikt om vad det är att vara människa som ofta också är allmängiltig? De sju demoner som Jesus drev ut ur Maria, ligger de till grund för vad hon beskriver som de sju skepnaderna?

För det andra tänker jag på min bästa väns dödsprocess när jag läser dessa ord i Mariaevangeliet: "Allt, alla skapade ting, alla levande varelser, existerar i och med varandra och kommer att upplösas i sina rötter, ty materiens innersta väsen upplöses i sitt eget väsens [rötter]. Må den höra som har öron att höra med."

Dessa ord är precis det jag tänkte när jag senast mötte min vän och hade min hand på hennes ben, "materiens innersta väsen upplöses i sitt eget väsens [rötter]". Det är som när en larv blivit en puppa och sedan äter upp sig själv för att förvandlas till en fjäril. Jag tror att det vi kan läsa i den gamla texten vi kallar Mariaevangeliet handlar om vad som sker när vi dör. Det är människans himlafärd. En förvandling som kan påbörjas redan medan vi lever när allt det destruktiva förlorar sin makt över oss.

Varför skulle Maria vara den som kan berätta för de andra lärjungarna om detta? För att Jesus helade henne på djupet, från allt det som binder människan. Ett helande som måste ha medfört att hon var öppen för att ta emot mer kärlek från honom än de andra förmådde göra. Han älskade inte Maria mer än andra såsom vi människor tänker. Hon var öppen för att ta emot mer av den kärlek han har att ge varje människa. Hon var inte mer älskad än någon annan, men hon var nog mer villig att erkänna hur mycket kärlek hon behövde. Den som levt i ett mörker, förstår hur värdefullt ljuset är.

Maria var också närvarande vid återuppståndelsen. Hon såg honom först och Jesus sade till henne att berätta för de andra lärjungarna att han uppstått. Alltså är det inget speciellt överraskande i att läsa Mariaevangeliet. Och jag noterar hos mig själv att när jag inte längre känner ett behov av att hävda mitt värde som kvinna i en patriarkal kontext är det lättare att för mig att inte upphöja den ene över den andre. Jag tycker mig se och förstå lite mer objektivt. Jag hoppas att det är sant och inte bara en portion högmod i snygg förpackning.

En annan dag ska jag titta på de där sju skepnaderna i den fjärde makten. De kräver en djupare lyhördhet än jag har tillgång till i mig själv idag. Maria från Magdala har jag som en ikon. Hon hänger här i köket och är handskriven (det heter så) av min vän ikonmålaren Anne-Marie Valton i Danmark. En värdefull gåva är både ikonen och vännen.

Moder Maria hänger i vardagsrummet. Hon har jag fått av min vän, Tove. Den är vacker. Hon är porträtterad som en kvinna. Ensam, utan Jesus. Jag gillar det. Jesus var hennes älskade son. Moderskapet var en del av hennes kallelse. Men efter hans död var hon fortfarande Maria, fortfarande kvinna, fortfarande utvald och med en kallelse. Varje människa är någon med eller utan Jesus. Men varje människa blir mer av sig själv ihop med Jesus.

Jag skulle vilja ha en ikon eller en målning av Maria från Betania tillsammans med Jesus. Jag gillar hennes attityd i relation till honom. Hon är uppfriskande och livgivande i mina ögon.

Det skulle vara gott att känna lite mer lidelse, smaka den sidan av passionen. Men en lidelse för något annat än en man (bortsett från Jesus då). En lidelse i arbetet, i skapandet, för livet, för något som går att bygga en framtid på, för något som bär frukt. En lidelse som tänder en eld inom mig utan att bränna ut mig. Som får mig att känna mig levande. Som ger livet en djup känsla av mening och mål. Ett helhjärtat liv helt enkelt.

Kram,