Onsdagarna med Carina

För några årtionden sedan läste jag en bok som hette Tisdagarna med Morris och jag minns att jag älskade den. Denna morgon kände jag att jag ångrar att jag inte skrivit mer om mina onsdagar med Carina.

Idag känner jag mig lite sorgsen och det är precis så det är. Det finns lite av ett mönster har jag upptäckt. Dagen då jag träffar henne känner jag mig djupt tacksam för varje minut med henne. Vi delar en närvaro som är unik. Vi är med varandra. I nuet. Så har det varit i många år. I det varandet får allting plats.

Dagen efter ett möte med Carina vill jag ta vara på livet jag fått. För livet är verkligen en gåva. Jag går omkring och tackar för allt möjligt. För min älskade kropp, för familj och vänner, för mitt hem, mitt arbete, blommorna i mina fönster, fåglarna i träden utanför, ja hela Skapelsen känner jag mig nära. Och jag är så tacksam för den svettiga dansen igår.

Ett par dagar efter ett möte med henne blir jag påmind om sorgen och saknaden, allt det helt fantastiska jag fått och fortfarande får erfara i mötet med min bästa vän. Hur oerhört lyckligt lottad jag är som får uppleva en vänskap som denna. Det går inte att förklara. Den är så vacker. Så storsint. Så Kristuslik.

Vi har båda investerat mycket tid, omsorg, kärlek och närvaro i denna vänskap och det är anledningen till att den burit så mycket frukt. Och utan att andra har förstått det, har vi båda delat dessa vänskapens frukter med andra människor vi mött. Jag har gett vidare mycket av det goda jag tagit emot från henne och hon har gjort likadant, Carina har gett vidare sådant hon tagit emot från mig.

Under många år samtalade vi varje dag i flera timmar. Det var inga ytliga samtal, tvärtom, vi skärskådade livet. Ibland sade vi att vi borde spela in samtalen och dela med oss av dem för det fanns så mycket matnyttigt som kanske andra också kunde haft glädje av.

Vi förstod att vi berikade varandra med våra olika personligheter och de liv vi levt som skilde sig mycket åt. Men vi insåg också att vi delade vissa erfarenheter som det var svårt för andra att förstå. En del saker måste man uppleva för att inse vidden av vad de gör med en människa. Vår vänskap djupnade av de delade erfarenheterna.

Jag såg och hon kände. Jag sökte efter orden och hon saknade ofta dem. Vi lärde oss att uppskatta dessa skillnader och att använda dem. Vi var imponerade över varandras välutvecklade förmågor och bejakade dem. Det sägs att man blir som man umgås. Så kan det vara. Jag har kommit att likna henne i en djupare närvaro och ett större mottagande. Hon har fått ett vidare seende och funnit orden som förklarar det ofta obegripliga. Vi har förlöst mycket gott i varandra och aldrig försökt förändra den andra för att likna oss själva. Det har inte funnits någon konkurrens mellan oss. Vi har inte jämfört oss med varandra. Vi har velat varandra väl. Det är stort!

Carina är en av de få som funnit en plats i Sötnosens värld. Där heter hon Rut. För att Carina alltid sade att hon som barn var en Rut Rättrådig.

Vi kunde och kan mötas i vår sårbarhet. I det skälvande barnets upplevelser. Jag stod upp för hennes inre barn och hon stod upp för mitt. Det är vad äkta vänskap handlar om. Att stå upp för den andres värde och värdighet, att hjälpa till att sätta upp de sunda gränser som i barndomen rivits ner. Jag tror att vi kunde göra detta för varandra för att vi båda två också utvecklat en djup och varm moderlighet. I vår vänskap har vi kunnat ta tillvara våra kvaliteter. Vi har inte begränsat kärleken till en viss roll.

Det var denna dag vi möttes första gången. På ett FB-mingel på Rådhuskällaren i Malmö. Jag har tyvärr inte en bild ihop med henne. Det måste ha varit 2011. Jag var där för att presentera Heal My Voice Sweden och det första bokprojektet jag skulle leda, Värdefulla Röster. Jag visste inte att jag den dagen stod framför den kvinna som skulle bli min bästa vän och HMVS:s största fan. Carina såg tidigt vad jag såg, att HMVS handlade om något större, ja om något riktigt stort och värdefullt. En rörelse. En frigörelse av kvinnors liv och röster.

Det kom att bli ett oerhört viktigt och avgörande stöd för mig under dessa fantastiska men utmanande bokprojekt, att ha någon som förstod och kunde känna vidden av vad som pågick under ytan. För det var så klart hennes kropp som visste, som kunde erfara det jag förstod och upplevde.

Det var en massiv energi jag försökte förvalta efter bästa förmåga och med hjälp av några andra helt underbara kvinnor som Andrea, Charlotte, Lisbeth och Rinella. De var med och bar denna förlossning som skulle ske. Om jag någonsin varit beredd att dö för något så var det under denna period. Att få lov att ha känt en sådan kärlek för andra kvinnor är stort. Jag förlorade allt, men vann det som inte kan förtjänas eller förskanskas av egen kraft.

Carina talade sig så varm om dessa bokprojekt att hennes syster Suzanne, som då bodde i Italien, tog saken i egna händer och genomförde ett Heal My Voice Sweden-inspirerat bokprojekt. Den vind som hade startat i Amerika med Andrea Hylen och tagit sig till mig i Sverige hade nu fortsatt till Italien. Wow! Vi surfade på Andens vind. Jag visste det. Carina visste det. Detta var en gåva från Gud.

När det var dags för bokrelease i Italien av deras bok såg Carina till att jag kom ner och kunde delta. Utan hennes generositet och kärlek hade jag aldrig fått uppleva denna magiska kväll. Det är en av de finaste minnen jag har. Att bok-stavligen få se och uppleva kraften i Guds kärlek för sina döttrar, och erfara styrkan som frigörs när kvinnor går samman för att stötta och uppmuntra varandra. Att få känna Andens vind svepa över världen.

Om Carina inte trott på dessa bokprojekt och talat så gott om det till sin syster hade världen varit en italiensk bok fattigare. Vilken förlust!

Se och njut av dessa bilder. De vittnar om systerskap, kärlek, mod, villighet och vänskap. Jag älskar dessa foton. I dessa ser jag Carinas feminintet lysa igenom med full styrka. Hon är så vacker, så stolt och så mjuk! Så mycket vi varit med om tillsammans och så mycket vi varit med om var för sig som vi delat med varandra i våra samtal. Vänskap är en av livets allra största gåvor. Helt ovärderlig är den!

Ta vara på den vänskap ni har och investera i den. Låt den ta tid och kraft. Att komma varandra nära sker under en lång tidsperiod, när vi möts under livets olika situationer. Det går inte att vara bästa vän med många, djup vänskap kan man enbart ha med ett fåtal. Satsa på vänskapen, för den bär dig när ingenting annat i livet gör det. Vänskapen är en relation som saknar blodsband, men den förmår binda obevekliga band bortom släktskapet, i sann kärlek till varandra för dem vi faktiskt är med alla våra talanger och brister.

Kram,