Jag såg det komma

Lediga morgnar älskar jag allra mest. Jag vill gärna vara själv, men känner mig inte alls ensam när jag sitter omgiven av mina böcker som jag alltid läser. Författarna är mig nära och Gud likaså. Stillheten i mitt hem håller om mig. Jag känner mig samlad och fridfull inombords. Det finns en förväntan om att läsningen ska leda till insikter och att jag med det ska känna mig inspirerad att skriva här på bloggen. Det vilar något otvunget över tillvaron.

Till slut ska allt bli kärlek. Det är titeln på en bok jag läser just nu och en rad kliver fram denna söndagmorgon som en spegel jag ser mig själv i. Den talar om att känna ansvar för att förmedla vidare vad Gud uppenbarat. Jag har inte tänkt på det så förut, men jag känner ett ansvar att dela med mig av den kärlek och den ömhet jag möter hos Gud. Jag känner ett ansvar att visa upp den Gud som jag lärt känna. Och jag vet när den ansvarskänslan vaknade till liv i mig. Jag såg det komma. Den tid vi nu lever i.

Det 22 januari 2009 börjar jag skriva ner samtal jag har med Gud i denna svarta olinjerade skrivbok. Jag har haft en uppenbarelse som skakat om mig i grunden. Den har kommit att förändra allt. Jag avslutar den första dagens text med orden: "Det kommer en dag då vi måste välja sida. Och om vi ska ha en framtid, då måste vi också kunna särskilja det goda från det onda".

Den aktuella dagen är jag på kurs i kvinnligt entreprenörskap. Jag har druckit kaffe ihop med Ulrika, en annan deltagare, och vi har pratat om ett samarbete. Sedan kliver jag upp till en av ledarna på kursen för att bli coachad i mitt företagande, men det blir ingen coaching. När jag sluter ögonen i en övning startar en film som sedan pågår i nästan en timme. "Jag kan inte riktigt stänga ner", säger jag till Liselotte. "Det är som om det inte vill ta slut."

"Det har pågått i 45 minuter nu", svarar hon.

Vad jag får bevittna den dagen var en kamp mellan ont och gott, och en Skapelse i stor nöd. En av de bilder som etsar sig fast i mitt sinne är mörkret som omger den man som kommer att efterträda den då nya presidenten i USA. En massuggestion är vad som väntar oss. Man måste kliva ut ur de stora massorna för att kunna se och tänka klart. Och när man gör det finner man de andra som också brutit sig loss. Så bildas små friska kluster i en tid av vansinne.

Jag ser i denna skrämmande syn hur familjer splittras för att människor har svårt att urskilja vad som är gott och vad som är ont. Jag ser många människoliv gå förlorade och jag ser många av Skapelsens varelser dö. Det är med andra ord en fruktansvärd uppenbarelse om vad som kommer att drabba oss. Och det som var min inre syn är nu vår realitet.

Trots ondskan och döden jag bevittnade den dagen kom jag inte ut ur synen med uppgivenhet, utan med beslutsamhet. Jag kände att det inte fanns någon som helst tid att förlora, att Gud omedelbart måste upp i topp på prioriteringslistan. Jag förstod att jag hade fått se vad jag såg för att kunna undkomma galenskapen och vara med och bilda de små friska klustren där vi inte hemföll åt mörkret. Grupper där vi samlas kring Gud för att vara i Guds ljus och kärlek.

Med den svarta boken och nedtecknandet av mina funderingar och samtal med Gud börjar Gud sin resa med mig, att hela och rena mig så att jag bättre kan urskilja sanning från lögn och gott från ont. Det arbetet pågår än.

Den 19 februari, en månad efter uppenbarelsen känner jag mig tom. Jag undrar var Gud är och var han hållit hus. Jag har känt mig ensam och övergiven av Gud en tid, men hör nu åter honom och det första Gud gör är att tillrättavisa mig för att jag säger att jag är tokig nog att tro att man kan samtala med Gud.

"Sluta säga att du är tokig", säger Gud.

Då undrar jag vad jag ska kalla det för och radar upp en massa förslag, "inbillningssjuk, knäpp, skvatt galen?" Och Gud svarar att jag är ingetdera. Sedan berättar han vem jag är.

"Du är mitt barn. Min dotter. Ett barn som lyssnar på sin förälder och förstår att den vet mer, för att jag varit med något längre än du."

"Något längre?" kontrar jag och Gud skrattar. Så inleds en kommunikation som fortsatt att vara innerlig, alldaglig, allvarlig, bråddjup och helt självklar.

Jag säger till Gud en stund senare att jag varit besviken på honom den sista tiden. Gud frågar vad det beror på. Jag undrar varför Gud inte hjälpt mig när han sett att jag behövt honom. Varför han låtit det jobbiga fortgå.

"Har jag?" svarar han då och sedan fortsätter samtalet tills jag kommer till insikt om att det inte alls handlat om att Gud inte varit vid min sida eller att han varit ovillig att hjälpa mig. Det är mina tankar som levt rövare så att jag som varit helt stängd i hjärtat. Alla möjliga tankar och känslor har stått i vägen för att känna och höra Gud. Sådana som stolthet, skam, otillräcklighet och självförakt.

Den bild jag har av mig själv blir väldigt tydlig i våra samtal. Lika klart blir det att min bild av mig själv och Guds bild av mig sällan stämmer överens vid denna tidpunkt i mitt liv. Idag är min självbild mycket mer lik den bild Gud har av mig. Men det har också tagit oss 17 år i tid, hundratals skrivböcker, tusentals blogginlägg och tusentals teckningar för att nå till den plats där Gud och jag befinner oss idag. På rätt väg är vi, även om jag gjort en hel del avstickare under årens gång. Men också på de har Gud följt med mig. Så gör nämligen en god förälder. Deltar i sitt barns liv även när det går sina egna vägar.

Jag önskar att jag kunde förmedla till dig som läser hur trygg du kan vara tillsammans med Gud. Hur du av Gud kan förvänta dig kärlek, förståelse, ömhet och goda skratt. Att Gud är generös med tröst och hjälp. Att Gud bär dig när livet blir alltför brutalt. Det enda du behöver göra är att ha Gud överst på din att-göra-lista. Låt där stå: 1. Umgås med Gud i den form som känns mest naturlig för mig.

Jag gjorde mitt val den 22 januari 2009 och jag har stått fast vid det. Det är ingenting jag ångrat. Det har inte bara räddat min själ från att vältra mig i allt det destruktiva och onda som breder ut sig i vår värld. Det har också räddat mitt liv när döden stod för dörren och kallade på mig. Och när jag för en tid sedan pratade politik med min son pekade jag upp på krucifixet som hänger på min vardagsrumsvägg och sade: "Jag delar hans människosyn". Mer än så behöver jag inte säga. Hans far är min far, vår Gud. Och vi har delat känslan av att vara övergiven av Gud och insett hur mörkt det då blir i vår själ.

Nu är nog högmässan slut borta i Strandkyrkan. Jag hörde kyrkklockorna kalla till gudstjänst precis när jag satte mig för att skriva. Idag valde jag att vara ensam med Gud för att kunna uppenbara för er vad som uppenbarats för mig. Ibland behöver jag vara själv med Gud för att kunna lyssna in vad som vill ske. Det finns tider då jag behöver fasta från olika sorters gemenskaper för att inte dras med i de rådande tankar och känslor som de rymmer.

Jag känner ett ansvar för att dela med mig av Guds ömhet och kärlek. I synnerhet när världen nu skakas av krig, splittring, utbredda lögner och en Skapelse som ropar efter vår kärlek och omsorg. Jag vill bidra med det ljus som inget mörker rår på och den kärlek som kan förvandla vårt nuvarande elände till en god framtid för våra barn.

Kram,