En kärlek som svalnar, eller inte

Jag pratar med honom när jag borstar tänderna innan läggdags. En tid har jag undrat om min kärlek för honom har svalnat. Den längsta relation jag tidigare haft till en man varade i 17 år. Det var med mina barns pappa. Mannen i mitt badrum och jag är inne på vårt 18:e år tillsammans. Tar det slut nu när min glöd inte är lika stark som förut? Frågan är befogad, jag är en sådan där människa som sammankallar, förenar och håller samman människor. Det är en egenskap som kärleken har.

Igår kväll när klockan närmade sig halv sju, och den inbokade tiden i tvättstugan, kom jag att tänka på fredagskvällarna i tvättstugan i huset på Sjövägen där jag bodde med barnens pappa när vi var gifta. Vi hade glidit så längt isär att han satt framför teven och jag stod i tvättstugan en fredagkväll. Jag hade tystnat. Ett mycket tydligt tecken på att jag hade gett upp försöken att sammankalla och förena. Jag trodde inte längre att det gick att reparera vår relation, så jag hängde hellre tvätt än umgicks med honom.

Jag vill inte fortsätta på den vägen, tänkte jag igår, att tvätta om fredagkvällarna för att fylla upp det inre vacuum som uppstod under äktenskapet. Så istället för att sortera upp tvätten packade jag min träningsväska och gick på dans.

Jag har aldrig varit på någon Fredagsfox trots att jag varit medlem i föreningen i fyra år. Jag har endast gått en helggrundkurs så jag kan inte alls lika mycket som i buggen jag dansat sedan jag började komma hit. Men jag tänkte att jag ska utmana mig själv och gå iallafall. Det blev två timmars Modern Fox och Mysfox.

Jag insåg ganska snabbt att jag gillar att dansa fox och att dansen talar till en annan del av mig än vad buggen gör. Foxen är långsam. Den lockar fram mycket mer av min sinnliga och sensuella sida. Den del av mig som föredrar närhet framför avstånd, som förenar och vill hålla samman, som finner vila i det.

Det blir inga fler fredagar i tvättstugan. Jag har funnit en ny bättre vana. En där jag kan återuppstå i det vacuum som en gång skapades inom mig. Jag vill lära mig mycket mer om att dansa fox. Och istället för att ha den sinnliga och sensuella sidan av mig bunden till en man kan jag få lov att sammanfoga den i mig själv så att jag inte förlorar den fler gånger, och låta den ta plats i dansen med män. För jag älskar den sidan av mig själv. Den är varm och följsam. Den vitaliserar mig. Den smakar kärlek. Den kommer med vila för tankar och kropp.

Det är ingen fara, förklarar han för mig när jag sköljt av min tandborste och satt tillbaka den i den lilla plastmuggen i badrumsskåpet. Men först har jag argumenterat för hur bra det är att jag inte måste hänga honom om halsen hela tiden och behöva hans kärlek för att överleva minut för minut. Bra för då kan han finnas hos alla de andra behövande. De drabbade i Fagersta. Alla barn som börjat skolan och går med magont dit varje dag. De sjuka, de döende, de som inte får ekonomin att gå ihop. De som lever i krigshärjade områden. De ensamma. De livströtta. Massor av människor behöver honom, argumentar jag, så då är det väl okej att jag inte är så krävande. Nu när jag faktiskt kan ta mig igenom en dag på egen hand, men ändå vill kunna krypa ner under täcket och in i hans famn om kvällen. Betyder det att min kärlek har svalnat? Och att vi då kommer att glida isär?

Jag har ingen erfarenhet av en kärlek där den andre är med och håller oss samman. Min upplevelse är att relationer hänger på mig. Svalnar min kärlek då dör relationen till slut ut. Jag är kitet. Eller snarare den kärlek jag ständigt går iväg för att fylla upp mig med så att jag ska kunna stå kvar och älska den andre personen.

Vad är en kärlek där jag kan gå iväg och komma tillbaka utan att det äventyrar relationen? Han visar mig en sådan. Det är ingen fara, säger han. Hans kärlek för mig sinar inte. Den är konstant. Den är öronmärkt. Det är inte så att om jag inte finns där att älska så älskar han någon annan istället med den kärleken som var ämnad för mig.

Jag lär mig något om kärlek som jag vet kommer att förändra allt på sikt. Som kommer att förändra tankarna jag har om mig själv och mitt liv. Som kommer att påverka valen jag gör och besluten jag tar. Som kommer att förändra dynamiken i relationer, framförallt till en livspartner. Som redan börjat verka. Som tog mig från tvättstugan till dansen igårkväll.

Det är en kärlek som inte vill äga min sensualitet och sinnlighet, som inte vill kväva den om den inte får ha allt för sig själv. En kärlek som vill att jag dansar. För han ser att jag mår bra av det. Mentalt, fysiskt, till själ och hjärta. För jag återförenas med en naturlig och ursprunglig del av min personlighet. En som så ofta fått bära andras skam och skuld.

När jag ligger på hans arm i den renbäddade sängen har jag inte längre så mycket att säga. Mina många ord har sinat, men tystnaden från min sida är inte ett avståndstagande, inte ett vacuum, inte uppgivenhet. Jag har i snart 18 år pratat nästan oavbrutet, tömt ur mig alla tankar, känslor, minnen, sår, idéer. Ja, allt har han tålmodigt lyssnat till. Och tålamod behöver man ha med mig. Tålamod och oändliga mängder kärlek. Den som har det får möta mitt sanna jag. De allra djupaste och innerligaste sidorna av min person. Den finaste versionen av Marie.

I dina händer överlämnar jag min ande, viskar jag när jag slutit mina ögon. Det är hans ord som jag lånar. För de är så fina. De är större än orden jag älskar dig. De berättar att jag vågar anförtro mitt liv åt honom. Ett förtroende han visat sig kunna bära utan att vilja äga mig och förändra mig. Bara älska fram mig.

Ibland när jag ska sova säger jag, låt mig få lyssna till din bön. Jag hör inget specifikt från hans mun, men vet ändå att hans hjärta ber om allt det jag inte kan eller vågar tro att det är lönt att be om. För mig, för er andra, för hela Skapelsen.

Kram,