Jag har aldrig vaknat upp på din arm. Aldrig sovit en natt under samma täcke med dig. Ändå vet jag hur din pyjamas ser ut för jag har känt på sömmarna och vecken. Intimitet är så mycket mer än sexualitet. Intimitet är närhet. Att släppa den andre nära. Att sänka garden. Att blotta sig. Låta försvaren man byggt upp falla ner. Jag har insett att många människor tycker det är läskigt, att de är rädda för att visa vem de är, att tryggheten sitter i skyddet de har mot sin omgivn

Jag hör toner som strömmar ut från ett öppet fönster. Jag njuter av vad jag hör. De är vackra. Stillsamma. De fyller mig med ro. Jag tror att någon övar på ett elektroniskt piano i huset mittemot. Jag blir berörd. Ögonen tåras. Ett tyst "tack" riktar jag mot Gud. Jag hör tonerna av "Den blomstertid nu kommer" och inser att den som spelar sitter på skolgården en bit härifrån. Det är vinden som bär musiken fram till mig. Sommarlovet är här. Alldeles nyss kom jag hem från mitt

Jag läste om oss i tidningen. Eller rättare sagt en historia som till det yttre liknar vår, men där utgången blev en annan. Jag vet att också du har läst den. Jag är inte fri från skuld i allt som hände och vedergällning har aldrig varit en väg jag velat gå. Händelser och människor är alltid mycket mer komplexa än vad de ser ut till att vara. Men vad gör jag med det bittra innehållet i bägaren jag tömt? Allt det som numera finns i mitt system. Jag vill inte förvandlas till

min älskade. Så skulle jag ha inlett mitt brev i det förgångna. Jag skriver för att ord är som nycklar. De kan öppna dörrar vi låst inifrån. Jag vet det av egen erfarenhet, hur andras ord öppnat stängda dörrar och släppt ut mig. De hände senast nu idag. Kvinnan ligger kvar där de slängde henne.* Ser du handen som söker efter nyckeln i det tunga gamla knippet? Hör du hur det rasslar när handen finner den? Känner du hur nyckeln sticks in i det trånga rostiga hålet och vrids om?