Till Dig - intimitet

Jag har aldrig vaknat upp på din arm. Aldrig sovit en natt under samma täcke med dig. Ändå vet jag hur din pyjamas ser ut för jag har känt på sömmarna och vecken.

Intimitet är så mycket mer än sexualitet. Intimitet är närhet. Att släppa den andre nära. Att sänka garden. Att blotta sig. Låta försvaren man byggt upp falla ner.

Jag har insett att många människor tycker det är läskigt, att de är rädda för att visa vem de är, att tryggheten sitter i skyddet de har mot sin omgivning, också sina nära och kära.

Vad handlar den rädslan om? Vad är det människan är rädd ska hända? Jag tror jag vet det nu.

Jag tror människan är livrädd för att bli avvisad i sin längtan. Längtan efter att älska och älskas. Längtan efter intimitet. Längtan efter nakenhet ihop med den andre. Till kropp och själ, i tankar och känslor, med sina drömmar och sin oro.

Hur många människor har inte stått framför sin käresta med åtrå, lust och längtan och blivit mötta med kyla, ett avvisande. Det är som att stå naken inför en påklädd människa. Det är inte bekvämt. Det gör ont när ens längtan inte blir mottagen. Det krävs mod att våga visa den andre att man vill älska den och älskas av den och vara den som tar initiativet till intimitet. Det tar på ens självkänsla att avvisas. Varje gång det händer blir man alltmer rädd för att uttrycka sin längtan efter den andre. Till slut kanske man skruvar på locket för alltid på den tub med klister som intimiteten är. Och man slutar bygga den bro som förenar två så att de blir en. När ingen längre vill lägga vedklabbar på en eld slocknar den. En ljuskälla utsläcks och till slut dör även glöden ut.

Människan inbillar sig att detta endast inverkar på den egna relationen och personen, som vore människan en isolerad ö. Som om världen skulle bli till en bättre plats när vi släcker eldar, river broar och slutar limma det som spruckit. När vi slutar längta efter att älska och älskas, och förenas i vår nakenhet och sårbarhet.

Jag tror att den kyla som ett par kan utstråla är den mest påtagliga kyla för de som finns i deras närhet. Den hörs i tonfallet. Den känns i atmosfären när de är i samma rum. Deras kroppar gestaltar den avgrund som finns mellan dem. Det är inte en skön och vilsam plats att vara på. De lurar egentligen ingen annan, bara sig själv.

Lika påtaglig är den värme som ett älskande par utstrålar. Värmen syns i blickarna de ger varandra. De söker varandras fysiska närhet oavsett sammanhang. En lätt beröring när den ene går förbi den andre. Som ett kort "hej, mitt hjärta". De vill mötas. De vill närhet. Man är inte som syskon. Man är inte bara vänner. Man är ett par. Man delar något med den andre som ingen annan får. Intimitet. Närhet till kropp, själ och ande. Man är en fast två.

Där man älskar, där är man inte olycklig.*

Jag har mött många människor som resignerat, som accepterat att vara djupt olyckliga och istället söker efter olika substitut för den kärlek man egentligen längtar efter. I sitt arbete, på sin fritid, i materiella ting, sex, alkohol och spel. Jag har mött många par där båda parterna slutat längta efter och söka varandra. Och jag har sett det ske många gånger, hur den ene plötsligt möter en människa som väcker den till synes döda längtan till liv. Någon slänger in en brinnande vedklabb på den plats där en eld en gång brann. Någon skruvar av korken på limtuben. Och människan vaknar till liv igen och inser att den tappat bort en del av sig själv på vägen.

Den längtan jag talar om är inte ett okontrollerat begär, det är ett av människans mest grundläggande behov. Och det behovet försvinner aldrig för denna längtan har ett syfte - att klä av oss vår självtillräcklighet, att söka kärleken, att vilja förenas. Det är en brobyggare när avståndet är för stort. Det är ett lim som kan laga sprickor. Men människan är livrädd för denna längtan i henne, kanske för att den gör människan så sårbar.

Du vill älskas med hela din längtan, din åtrå, din önskan om närhet, ömhet, intimitet. Du vill älskas naken. Du vill stå i hela din sårbarhet inför en blick som ser på dig med kärlek. Du vill bli mottagen av en varm kropp som möter dig. Du vill det. Jag vill det. Varenda människa vill det.

Du vill tränga in i min kropp med din och ge av ditt innersta det du inte ger dina barn, dina vänner, dina arbetskamrater eller någon annan. Du vill spränga gränserna mellan dig och mig och för ett kort ögonblick upplösas i en större helhet. Du vill vila i den tystnad som följer efteråt. Du vill känna smaken av två liv som blir ett. Du vill att jag vilar på din arm. Du vill känna hur jag vandrar runt i ditt inre i eftervärmen, för du tycker om de avtryck jag gör i ditt hjärta när jag vandrar över dina okända marker. Du vill det, och det har inte ens med mig att göra.

Ditt behov blir bara synligt i mötet med mig. Den del av dig du hade tappat bort träder fram och ger sig själv tillkänna. Plötsligt står du där med tuben full av ömhet och närhet i din hand. Dörren till förrådet med vedklabbarna öppnar sig för dig. Travar av ved ligger där, tänkta för en värmande brasa. Och jag ser att du går i de fotspår jag lämnat efter mig. Du känner efter, om det kan vara så som jag sagt.

Jag kom inte med något nytt. Allt fanns redan inom dig. Men min hatt på klistertuben var avskruvad. Min eld brann. För så vill jag leva mitt liv. Som en vän till den längtan Gud en gång gav sin människa. Men jag vill inte ensam ansvara för en lägereld som tillhör Gud. Och jag vill inte använda mitt lim till att fylla i andras sprickor.

Jag är inte ensam om att känna kärleken. Kraften i den. Dess komplexa natur. Den ska inte störas, och inte väckas, förrän den själv vill. Men vem har egentligen modet att möta och ta emot den när kärleken vaknar, för att den själv vill?

Mitt huvud vilar på hans vänstra arm,

hans högra omfamnar mig.

Jag besvär er, Jerusalems döttrar,

vid fältens gaseller och hindar:

stör inte kärleken, väck den inte,

förrän den själv vill.

(Höga Visan 2:6-7)

*Texten är hämtad ur Idag är Guds dag av Wilfrid Stinissen.