Till Dig #3 broar som förenar

Jag hör toner som strömmar ut från ett öppet fönster. Jag njuter av vad jag hör. De är vackra. Stillsamma. De fyller mig med ro. Jag tror att någon övar på ett elektroniskt piano i huset mittemot. Jag blir berörd. Ögonen tåras. Ett tyst "tack" riktar jag mot Gud.

Jag hör tonerna av "Den blomstertid nu kommer" och inser att den som spelar sitter på skolgården en bit härifrån. Det är vinden som bär musiken fram till mig. Sommarlovet är här. Alldeles nyss kom jag hem från mitt barnbarns allra första skolavslutning. Det är drygt tio år sedan jag stod på samma plats när mitt yngsta barn gick ut grundskolan. Att åldras är lika mycket en gåva som det är en sorg.

Det som fanns i ditt huvud får sjunka ned i hjärtat och blir där en brinnande eld.*

Jag har haft en märklig huvudvärk de senaste veckorna. Bara stundtals är den borta, som nyss på skolavslutningen. Men jag fann ord i en bok denna morgon som jag hoppas ska leda till att huvudvärken börjar avta.

Det var som en tanke det började. Kärleken till dig. Som en blixt från en klar himmel mottog jag en tanke jag aldrig själv skulle komma på att tänka. Den var så oväntad att jag själv fann den besynnerlig. Mina tankar var fästa vid någon helt annan vid de tillfället, på den person jag satt och lyssnade till som höll ett föredrag.

Det var precis som nu när jag satte mig vid datorn för att skriva och vinden kom svepande med tonerna från skolgården. Jag var öppen, mottaglig och lyssnande när du svepte förbi i korridoren utanför rummet. Liksom jag stannade upp nu precis när jag hörde musiken och vände mitt ansikte för att söka efter tonernas källa, stannade jag upp den gången och sökte med min blick efter vad som tog min uppmärksamhet i besittning. Jag fann att det var du.

Ibland har jag undrat om det var du som såg mig sitta där och sände en tanke. För det dröjde inte länge förrän jag hörde ett rop som kom djupt inifrån dig med en längtan efter att vara sökt, älskad och efterlängtad. Inte för allt det du gjorde och gav, men för allt du är bortom det, för den du är. Det tog dig flera år att kännas vid det jag kände redan från början.

Det har funnits en längtan i mig sedan jag skilde mig från barnens pappa för snart 20 år sedan. Jag kunde inte formulera den för mig själv förrän för några år sedan. Inom mig fanns en djup längtan efter att låta barnen få kliva in i kärleken mellan mig och en man. Den längtan trodde jag skulle kunna gå i uppfyllelse när jag mötte dig. Och att inte bara barnen utan alla människor vi mötte skulle få vara i den kärleken.

Jag inser att den längtan nu får sin fullbordan när jag skriver mina brev till dig. Kanske kan det som började som en tanke uppe i mitt huvud och som därefter sjönk djupt ned i min livmoders bördiga jord, äntligen få lov att stiga upp till hjärtat och där bli till en brinnande eld. Det skulle jag vilja. För när jag burit den elden i mitt sinne har mitt huvud förvandlats till en öken. Och när den elden brunnit nere i min livmoder har också den oasen torkat ut. Det är så jag blivit sjuk. Det är så jag tömts på liv. Elden har varit för stor för mig att ensam bära. Mitt liv har inte räckt till.

Jag tror att jag alltsedan barnsben burit den elden och att jag instinktivt vetat att den behöver koncentreras till en enda, för att genom den enda sprida elden till de stora massorna. Familjen var mitt första försök. Heal My Voice Sweden var mitt andra. Du var mitt tredje. Mina försök bar frukt. Än idag förökar sig den kärlek jag delade med mig av. Jag skulle göra om alltsammans igen, trots att jag betalat med mitt liv, min hälsa, mina tillgångar och min trygghet.

Jag missade inte en enda skolasvlutning för någon av mina barn. Jag blundade aldrig för en enda kvinna i mina bokprojekt. Jag gav dig och dem allt jag hade vid tillfället. Och att ha gjort det är den största gåvan jag gett mig själv. Att ge allt när jag har något att ge. För plötsligt en dag är barnen vuxna och deras tvätt fyller inte längre min tvättkorg. Det finns inga smulor att sopa upp under matbordet. Inga svettiga fotbollskläder förpestar hemmet och ingen hord med tonåringar tömmer kylen på all mat.

Inte heller projekten varade för evigt, också de hade ett slut. Alla historierna jag lyssnade till upphörde, rösterna tystnade, gemenskapen löstes upp, var och en gick vidare ut i livet på samma sätt som mina barn en gång gjorde. Lite starkare. Lite friare. Vill jag tro. Förhoppningsvis med en känsla av att ha varit sedda, älskade och prioriterade.

Och jag vågar hoppas att också du känt så. Att du känt dig sedd, älskad och prioriterad. Överst på listan. Som nummer ett under en tid.

I veckan var det terminsavslutning på meditationsgruppen. Det är intressant hur den kom att bli. Denna sista gång kallade Gud oss till sig och jag ledde oss till den plats jag själv fick i gåva efter ett uppbrott. Guds trädgård döpte jag den till då. Året var nog 2011.

I två års tid vandrade jag i trädgården innan jag öppnade upp den för de som var med i mina meditationsgrupper. Nu idag, när jag ser tillbaka på allt vad deltagarna i gruppen delade i onsdags inser jag att Guds trädgård nog är Guds hjärta. Och jag blir gråtfärdig när jag tänker att det måste vara så. Han gav mig en plats i sitt hjärta när jag var ledsen och förtvivlad, då när barnet i mig trädde fram med hela min sårade barndom och jag behövde vila, helas och bli omhändertagen i det, för såren var så djupa och infekterade.

Gud gav en bit av sig själv till mig, en plats i Hans hjärta, en trädgård där människan helas och upprättas, där relationen till Gud också helas och återupprättas. Han gav den åt mig för Han visste att jag aldrig skulle behålla den för mig själv. Också den var ett svar på min djupaste längtan, den att låta andra få vara i vår kärlek, den mellan Gud och mig.

När jag skriver till dig rymmer breven allt. De blir den plats Guds trädgård är för meditationsgruppen. Orden är som mina gåstavar. Breven blir en vandring hem. Hem till sanningen, till livet. Hem till Gud, till kärleken, till mig själv genom att jag litar på min djupaste längtan, på min intention, på min vilja. Vi blir tillsammans människan, avbilden. Istället för att skriva för alla, skriver jag för och till en enda, dig, och vågar tro att alla ryms inom oss.

När jag skriver känner jag ingen kluvenhet. Det finns ingenting som separerar oss. Vi är alla här. Jag i Gud. Du i mig när jag skriver. Jag i dig när du läser. Tid och rum löses upp. För en stund är jag inte en individ, jag uppgår i något större, ändå är jag mer än någonsin min egen person. Här är jag fri. Närvaron kan röra sig fritt mellan kropp och själ, ande och Skapelsen. Allt det jag annars uppfattar som gränser blir till broar som förbinder och förenar. Min hud blir bron som öppnar sig för solen och vinden. Mitt hjärta blir bron över sundet till Gud. Mina ord blir bron som letar sig fram till dig. Min längtan blir bron som håller allt samman. Min själ färdas fritt över alla dessa broar.

Jag skulle kunna stanna här för evigt och njuta av alla broar som förenar. Det här en bra plats att slå mig ned på och skriva brev som alla kan läsa. Platsen har ett namn, Emmanuelle - Gud [är] med oss.

Den tanken vill jag ge vidare.

Gud är med oss,

*Citatet är hämtat ur boken Idag är Guds dag av Wilfrid Stinissen.