Till Dig - #2 tidningsartikeln

Jag läste om oss i tidningen. Eller rättare sagt en historia som till det yttre liknar vår, men där utgången blev en annan. Jag vet att också du har läst den.

Jag är inte fri från skuld i allt som hände och vedergällning har aldrig varit en väg jag velat gå. Händelser och människor är alltid mycket mer komplexa än vad de ser ut till att vara.

Men vad gör jag med det bittra innehållet i bägaren jag tömt? Allt det som numera finns i mitt system. Jag vill inte förvandlas till en bitter kvinna full av oförätter, svek, besvikelser och övergivenhet. Känslorna finns där, tankarna likaså. Inte för att jag vill bära dem, men de existerar iallafall. Förnekar jag dem, lägger jag bara locket på. Det är ingen lösning.

Så jag fortsätter att läsa mina böcker och att skriva till dig här i mitt trygga rum. Detta i tron på att orden ska visa vägen, och att Han ska plocka upp alla bitarna av mig och göra mig hel.

De försvann med tiden, när jag kom nära Jesus.

Så stod det i en bok jag läste imorse. De orden hade jag med mig in i denna dag, jämte de bittra tankarna och känslorna. Det var ingen vacker syn, den andliga dimension jag fick se.

Det bittra var likt en slingrande orm. Den väste och fräste, ja den till och med spottade ut sitt gift. Men Han höll den stadigt i sitt grepp. Ormens huvud satt som i ett skruvstäd mellan Hans tumme och pekfinger. Jag satt alldeles nära Honom och tänkte för mig själv att just så känns det bittra, som en väsande ilsken orm som inget hellre vill än att hugga tag i sitt byte och fylla det med gift.

Jag skulle kunna åsamka dig stora skada och mycket lidande om jag släppte fri allt det du sårade i mig. Men det vore som att skära mig själv i handleden. Ont kan inte läka ont. Den korta smärtlindringen helar ingenting. För vi hör ihop du och jag. Inte på något papper. Inte i en vardag. Men vi är sammanlänkade. Alla människor är ett. Vi är en mänsklighet, hur illa jag än kan tycka om höra samman med en del andra.

Vad du gjorde mot mig, har du därför också gjort mot dig själv. Vad jag gör mot dig, gör jag mot mig själv. Det är fruktansvärt irriterande, för hämnden löser ingenting.

Och andra sidan fungerar det på andra hållet också. När jag tar hand om mig själv, när jag ser till att hålla mig nära Honom för att jag ensam inte kan ta hand om vad du lämnade kvar i mig. Då tar jag också hand om dig och om det kollektiva. Inte för att jag tror att du njuter av att läsa mina ord, men jag vet att du innerst inne anser att det är värt smärtan, för innerst inne plågas också du av du sårat mig. För jag kom med en kärlek du inte hade mött förut.

Så det där giftet som sprutade ut ur den väsande ormen när den satt fast i Hans grepp, det giftet är också det som behövs för att Han ska kunna skapa ett motgift. Istället för att tro att ormen av sig själv ska ge sig av bara jag låtsas som att jag inte är arg, besviken, sårad och ledsen över vad du gjort, håller jag mig istället nära Honom och hoppas att allt det onda därigenom försvinner med tiden. Till slut kanske ormen tömt ut allt sitt gift och tröttnat på att väsa och fräsa. Till slut kanske den hellre vill gosa med lammet inom mig, så att de två kan bli vänner. Jag tror det är så, att alla de sårade känslorna en dag inte längre finns kvar om jag håller mig nära Honom. Och att Han då har massor av gift att göra motgift av. För det sårade i mig har sin rot i en kärlek som kom från Honom. En kärlek som var öronmärkt för dig. Och det är det som är så radikalt annorlunda i förhållande till den historia som påminner om vår.

Du sade några gånger att jag var renhjärtad. Vid de tillfällena var jag det. Jag minns hur det påverkade min syn på allt. På Gud, på livet, på Skapelsen, på dig och på mig själv. Att ha mist det renhjärtade är en stor förlust. Det fyller ett helt hav med sorg i mig.

Min blick är grumlig igen. Mina ögon fulla av flisor. Mitt klarseende har inte alls samma skärpa. Min kärlek smakar mer som vinäger än som vin. Mitt vatten är fullt av främmande partiklar. Mitt bröd har mögliga kanter. Jag har förlorat den allra finaste gåvan jag fått av Gud och med den förmågan att se de större djupen också i Gud själv.

Min blick har blivit ytlig. Den skänker inte andra vila på samma sätt som förut. Den jämför, trots att jag tyglar den sidan av mig.

Och när jag ser mig i spegeln möter jag samma skadade blick. Min känsla för mig själv har därför förändrats. Jag förmår inte älska och omfamna mig själv längre på det sätt jag förut gjorde, till kropp, själ och ande. Jag är mer kritisk. Det gör mig ledsen.

För jag minns hur jag klev upp ur havet alldeles naken och gick mot dig på stranden, fri från all skam och skuld, full av kärlek och längtan efter en förening, en sammansmältning med både dig och Gud. Jag minns den dagen som en dag då jag inte dolde någonting av mig själv. Inifrån min innersta kärna och hela vägen ut till min saltstänkta solbruna hud var jag naken. Avklädd allt som inte var jag. Iklädd endast kärlek, full av längtan efter att få älska och älskas. Renare än så kan inte en människa bli.

Jag tror aldrig du förstod hur värnlös jag var i min nakenhet och min längtan. Hur varsam man måste vara med det renhjärtade. Hur skör den längtan är som söker ett uppgående, en fullkomlig enhet. Jag försökte säga det.

Du anar inte hur vårdslös du är när det kommer till att hantera det verkligt dyrbara. Du är lika vårdslös med det dyrbara i dig själv som du var med det dyrbara i mig. För ingen människa kan stänga av sin egen sårbarhet och samtidigt behålla sin varsamhet. Man kan inte vara renhjärtad utan att man ofta gråter och blir djupt berörd.

Jag gråter mer sällan numera. Jag blir inte längre lika berörd. Också det är en stor förlust. Så kanske anar du något litet av hur mycket som gått förlorat och varför det är så viktigt för mig att Han plockar upp det igen och försöker att sammanfoga och hela det. För jag vill inte vara den gamla människan jag var. Jag vill vara den nya jag blev när jag fick bära en bit av Hans hjärta. Jag saknar den längtan som förenar människan med Gud, och människa med människa.

Våga gråta. Våga bli berörd. Våga vara sårbar.

*Citatet är hämtat ur boken Maria från Magdala av Charlotte Frycklund.