Till Dig - möt formgiverskan

Mina fönsterkarmar är fulla av blommor och gröna växter. De trivs här i ljuset och gläds åt omsorgen från mina fingrar. De rosa liljorna jag fått av en vän sprider en lätt doft i mitt kök. I små glasvaser står sticklingar som långsamt bildar rötter. De många fönsterrutorna glittrar av alla små regnpärlor som faller på dem. Du har aldrig varit här i mitt nya hem, men en av de mindre växterna är ett skott från en blomma jag en gång fick av dig för länge sedan. Nu blommar den för allra första gången.

Jag kom på mig själv igår med att fortsätta skriva brev till dig långt efter att jag hade slagit ihop min laptop. Och jag insåg att jag inte låter kvinnan i mig tala till punkt. Kanske är det roten till den där huvudvärken som inte riktigt vill ge med sig. Barnet i mig tillåter jag att vara som hon är, men kvinnan, henne begränsar jag.

Häromdagen satt jag i ett zoom-möte med kvinnor från USA och Europa. Jag ville vara med och fira att min vän Andrea Hylen släppt sin senaste bok Follow the Clues. En av kvinnorna talade kort om IFS, Internal Family System. Jag har aldrig hört talas om det, men ändå praktiserar jag metoden på mig själv sedan 2016. Mina olika delar har ju som bekant sina egna namn och personligheter. Sötnosen, Madame Ooh la la, Lilla M och Själaglad.

Det sägs att Anden är en terapeut, den bästa som finns. Jag kan bara hålla med om det. Det är inte första gången detta har hänt, att jag praktiserat en terapeutisk metod på mig själv utan att veta att den faktiskt existerar och har ett namn.

För många år sedan minns jag att en vän sade till mig att det jag då utövade på mig själv var en form av kroppsterapi som hon var utbildad i. När jag för något år sedan besökte en terapeut förklarade hon att jag kanske skulle bli hjälpt av en metod som heter Compassion Focused Therapy, och när jag hade läst igenom alla hennes papper berättade jag för henne att detta lever jag med sedan många år.

Jag vet inte hur det är möjligt, men jag praktiserar sådant jag inte är utbildad i. I allt är jag autodidakt - mitt skrivande, tecknandet, målandet, publicerandet av böcker, ja allt jag gör och har gjort saknar en grund i någon högre utbildning. Också terapeutandet av mig själv. Det är kanske som med den växt du gav mig, jag tycks kunna ta skott av det som är andras gåvor, för Anden är min lärare och jag en närvarande elev.

Några diplom för mina studier kommer jag aldrig att få. Inga betyg heller. Inget dokument som bekräftar innehållet i varje kurs jag gått. Men jag kommer att leva med det jag har lärt mig och fortsätta vara mottaglig för att ta emot Andens gåvor, både de kreativa och de terapeutiska. Jag får helt enkelt vara ett levande exempel istället för att ha en vägg full av diplom.

Claudia. Så heter tavalan som hänger på väggen framför mig. Hon var den allra första jag målade i serien Guds kvinnor.

Jag söker ansikten. Jag ser det nu. Det är så jag blir till. I mötet mellan ett Du och ett Jag.

Jag ser Claudia, för att jag är sedd. Jag såg dig, för att jag var sedd. Varje gång jag ser en människa och förundras, är det för att jag är sedd av Gud. Det var så allt började inser jag nu. Då den där kalla vinterdagen den 19 januari 1999 när jag mötte Gud. Jag såg allt det jag såg, den underbara ärkeängeln Gabriel och Guds varma ljusa himmel, för att Gud såg mig först. Varje gång jag ser något nytt och något djupare, i en människa, en situation, en text, en bild eller något annat, är det för att Gud ser och låter mig få en glimt av det han ser. Jag har alltså fått en bit av Guds hjärta att kalla för mitt hem. Och jag har fått en bit av Guds blick på sin människa för att kunna leva i Hans upplysta hem. Och jag har fått en fjäder ur Andens dräkt för att kunna helas inför Guds blick, och för att ge läkandet min andedräkt.

Om det inte värkte i både axlar och armar av att skriva alltför mycket på datorn skulle jag låta kvinnan tala till punkt. För hon är berättaren i min inre skara av delpersonligheter. Hon är formgiverskan vare sig slutprodukten är ett blogginlägg, en bok, en tavla, en teckning, en maträtt, en meditation eller en djup innerlig kyss. Hon är ord-för-anden. Hon är köttet runt kärnan. Och jag har misstrott henne. Kritiserat henne. Tystat och begränsat henne. Förpassat henne upp till huvudkontoret. Förandligat henne. Kokat ner henne till en röst. Vingklippt henne. Nu är det slut med det.

Det står tre travar med vackra tallrikar på mitt matbord. Serien heter Diamond. De är vita med guldkanter. Jag hämtade dem hos äldsta dottern igår. Om några månader flyttar hon till en annan stad. Jag kommer att sakna att ha henne nära, att inte kunna svänga in om henne efter jobb. Våra cykelturer om sommaren till Sibbarp. Våra hundpromenader. Filmkvällarna med alltför mycket smågodis. Våra innerliga samtal. Ja allt det som kunde ske spontant. Nu kommer vi att behöva planera för att kunna umgås.

Jag gläds med henne, samtidigt som förändringen kommer med ett vemod. Jag är djupt tacksam för de innerliga år vi fick ihop när jag bodde hos henne. De är väldigt dyrbara för mig. Som diamanter.

Så är det också i min relation till dig. Åren då vi kom varandra nära är dyrbara som diamanter. Jag har med åldern lärt mig att urskilja de äkta diamanterna från de falska.

Människor är dyrgripar. Ändå är det ofta dem vi är mest vårdslösa med.

Vem är det som lär oss att ta varandra för givet? Vad är det som gör oss så fixerade vid arbete, status, karriär, beröm, bekvämlighet, pengar, tillgångar och allt det förgängliga? Vi föds nakna. Vi dör nakna. Det enda vi har att visa upp vid livets slut är diamanterna vi bär i våra hjärtan.

Min mamma fyller 95 år om några dagar. Jag var hos henne igår. Hon hör inte längre koltrasten utanför sitt sovrumsfönster. Hon känner inte längre doften av nejlikan som står i krukan. Ögonen klarar inte längre av följa med i fotbollsmatchen på teve. Hon är sig själv, med sin historia och sin personlighet, men kroppen blir allt tröttare.

Det gör ont i mig att bevittna min mammas ålderdom. Det gör ont i mig att min dotter ska flytta. Det gör ont i mig att du glider allt längre bort. Det gör ont i mig när avståndet till dem jag älskar blir större. Det är priset jag måste betala om jag vill leva ett liv i kärlek. Närheten gör mig lycklig. Avstånden gör mig olycklig. Det är barnets enkla kärleksmatematik.

Nere på gården leker en ensam pojke. Jag tror det är hans farmor eller mormor som dyker upp och de kramas en stund. Jag tänker på min pojke, som nu är en vuxen man, på hur jag inte kunde ge honom allt han behövde ta emot och allt jag behövde ge honom när han var barn. För att jag var sjuk.

Till min son bär jag ännu en kärlek som inte fått blomma ut. Jag förstår att det är så, för jag ser honom ständigt i andra pojkar.

Jag insåg i mötet med dig hur mycket kärlek jag bar på som inte var förlöst. Och med hjälp av sanningen och alla orden i mitt inre förråd förmådde jag uttrycka det för dig.

"Just nu är jag som ett barn i mina tankar och känslor. Jag ser att det barnet har ett behov av att se upp till en pappa, för den möjligheten fick jag aldrig som barn. Det gick inte att se upp till den pappa jag hade, för han var alkoholiserad och söndrade hela familjen. Kan du vara snäll och låta mig älska dig som en pappa, för det behöver jag. Jag behöver få släppa fri barnets oskuldsfulla kärlek till en fader och lära känna den."

Jag var modig som vågade fråga. Du var modig som sade ja. Och jag fick äntligen chansen att vara barn inför en vuxen människa. Jag såg i dig en fader värd namnet och du lät mig älska honom som vore jag ditt eget barn.

Jag tror ingen förstod att när jag bodde hos min dotter i 3,5 år så var det för att jag behövde få älska henne med all den kärlek jag hade hållit tillbaka. Det var som om jag överlät henne till hennes pappa redan när hon var liten, för att jag själv hade saknat en pappas kärlek och den ville jag inte att hon skulle gå miste om den. Hon var därför sin pappas flicka.

Men hon behövde också få älska mig med all sin återhållna kärlek. Den hon hade stängt inne i sig själv under mer än ett årtionden, allt sedan den där dagen i tonåren när hon spydde galla över mig. Hon gjorde plats för sin kärlek till mig, i sitt hem, sina garderober, sitt liv och sitt hjärta.

Mitt andra barn tog jag till mig från allra första början, kanske för att jag "gav bort" min förstfödda. Till min andra dotter har kärleken alltid varit enkel och okomplicerad. Åtminstone från min sida. Den bara finns där. Jag är trygg i min kärlek till henne och i hennes för mig. Den kärleken är därför lika självklar i relation till hennes barn, mina barnbarn.

Innan mitt tredje barn, min son, hade hunnit fylla ett år blev jag sjuk för första gången. Men redan från födseln var vår relation komplicerad. För när jag såg hans lilla ansikte insåg jag samtidigt vidden av min egen trasiga familjehistoria. Hur sjuk den var. Hur sjuk jag hade blivit av den. Hur sjuk relationen till alla män var, små som stora. Och jag förstod att om jag inte tog tag i släktens och min egen sörja skulle min blick för alltid vara grumlad och synen på min son skulle färgas av den.

Jag vill tro att livet dukar fram möjligheten när han är redo att älskas med all den kärlek jag har för honom och han är redo att förlösa sin kärlek för mig som hans mamma. Så som jag och min äldsta dotter fick den gåvan när tiden var inne.

Jag vet ju efter att ha fått älska dig med barnets kärlek för en pappa hur viktigt det är för en människa. Vi tror ofta att barnets behov är att bli älskad, men glömmer då att barnet är en egen person och har sitt behov av att få älska.

Jag gav dig den möjligheten, att låta barnet i dig älska modern i mig. Jag såg den lilla gossen som inte hade lämnat moderlivet. Jag kände honom genom min egen kropp, min erfarenhet av att ha burit barn i min egen livmoder. Tre barn som jag gav liv åt. Ett barn som inte fick födas. Det jag känns vid i mig själv kan ibland göra att jag känner av djupet i en annan människa. Det är vackert. Kroppen är en sällsynt gåva. Jag ville ge dig den gåva jag själv hade tagit emot. Ett barn som älskar sin förälder. Den förälder som inte gick att älska när vi var små. Och jag hade ammat honom om du hade låtit mig.

Pojken på gården har fått sällskap av en pappa och en lillasyster. En bit bort grillar några kvinnor på en uteplats. De verkar alla höra samman. Mina fönsterrutor har torkat. Solen skiner och vimpeln vajjar i flaggstången.

Jag behöver också äta. Det blir visst brunch idag. Och jag ska hitta plats åt tallrikarna i mina köksskåp. Att vara en god förvaltare kräver plats och tar sin tid. Tallrikarna är inte bara vackra, de bär med sig minnena av åren hos min dotter. Av alla de gånger vi bjöd in familjen och släkten att fira födelsedagar, midsommar, jul och påsk. De är bärare av gemenskap och kärlek, och ska få lov att fortsätta att vara så. De vittnar om hur mycket som helats och läkts i vår familj. Om svårigheterna vi gått igenom. Om de stora klyftorna vi lyckats överbrygga. Om allt som var trasigt som nu är helt. Så jag ser framemot att duka med dem snart igen. Mat och måltider är en förenande kraft. Det vet både du och jag.