Till Dig,

min älskade.

Så skulle jag ha inlett mitt brev i det förgångna.

Jag skriver för att ord är som nycklar. De kan öppna dörrar vi låst inifrån. Jag vet det av egen erfarenhet, hur andras ord öppnat stängda dörrar och släppt ut mig. De hände senast nu idag.

Kvinnan ligger kvar där de slängde henne.*

Ser du handen som söker efter nyckeln i det tunga gamla knippet? Hör du hur det rasslar när handen finner den? Känner du hur nyckeln sticks in i det trånga rostiga hålet och vrids om? Visst upplever du hur ont det gör i hjärtat, ja ända in i ben och märg, när sanningen kommer på besök?

Jag ligger kvar där du slängde mig.

I den frodiga skogsgläntan. På den solvarma sandstranden. I gruset på den slingrande stigen. På golvet i mitt gamla hem. Nedanför krucifixet. I fosterställning. Inför Hans blick. I Hans närvaro.

Vet du, att jag ligger kvar på alla de platser där du slängde mig? Vet du, att Han visade mig det idag? Det var Hans hand som sökte bland de gamla nycklarna i det stora knippet som hänger runt Hans hals. Kvinnan som låg kvar där de slängde henne, Hon är jag. När jag såg henne ligga där, såg jag mig själv utspridd på alla de platser där du slängde mig.

Vet du, att idag är det min gamla bröllopsdag? Ett äktenskap jag redan från början anade aldrig skulle hålla livet ut. Vet du varför jag bad om skilsmässa från honom efter 17 år? För att vi aldrig var intima. Intima på riktigt. Med själ och hjärta. Vi gjorde barn och vi fostrade barn. Men ingen av oss steg ut ur vår egen fängelsehåla. Vi var båda inlåsta i oss själv. Rädda för att visa oss sårbara, behövande, längtande, försvarslösa.

Jag bad om skilsmässa för att jag önskade gestalta något mer för våra barn. Riktig kärlek. Intimitet. Sårbarhet. Att äktenskapet ska vara den plats där vi blir mer av oss själva, inte det rum som krymper vår inre människa till oigenkännlighet. För äktenskapet ska spegla Guds relation till människan. Det är platsen där vi är nakna med varandra.

Vet du, att jag nyligen insåg att jag aldrig mött en man som visat verklig ånger? Den sortens ånger som kommer ur ett djupt möte med sig själv och ett omvälvande besök av sanningen, ett som sätter hela livet i ett annat ljus. Den sortens ånger som leder till omvändelse, som vänder upp och ned på tillvaron, som får en människa att bryta upp från sitt gamla liv och börjar vandra mot sanningen trots att det har ett pris och gör ont.

Vet du att ditt kluvna hjärta är ditt, inte Hans?

Vet du att det inte är människans naturliga hemvist, ett kluvet hjärta?

Vet du att det finns en plats i Hans hela hjärta, där också ditt hjärta blir helt?

Vet du att verklig ånger är en av de dörrar du måste gå igenom för att nå dit?

Vet du, att jag insåg idag när jag såg kvinnan ligger där hon hade blivit slängd, att du aldrig kommer att plocka upp efter dig? Vet du, att jag förstod också att jag inte av egen kraft kan plocka upp mig själv efter dig? Vet du, att jag inte vet hur man sammanfogar ett hjärta som slagits i tusen bitar? Vet du, att jag inte vet hur man syr ihop den själ som blivit riven i trasor? Vet du, att du hade rätt när du sade att du var Odjuret och jag var Skönheten? Vet du, att ingen människa kan slåss mot Odjuret utan att hon mister livet?

Vet du vem som måste plocka upp efter dig? Vet du vem som kanske kan sammanfoga det krossade hjärtat? Vet du vem kanske kan väva samman Skönhetens själ? Vet du vem som kan möta Odjuret i dig och överbemanna det? Han med nyckelknippan runt sin hals. Han som känner vilken nyckel som passar till vilket lås. Han med det hela hjärta. Han utan kluvenhet. Han som inte är en fångvaktare, utan en som befriar människan. Han är vårt hopp. Mitt och Ditt.

Jag skriver till dig här, i mitt rum, där jag kan vara öppen för kärleken och där sanningen är välkommen. Jag skriver här, för att din fängelsehåla inte är den plats där jag kan vara mig själv. Jag skriver för att ord kan befria mig och andra som behöver att någon öppnar dörren utifrån, ja kanske till och med din dörr. Jag skriver, för den kärlek jag älskade dig med kan inte ägas av varken dig eller mig. Jag skriver, för jag vill att min röst ska användas av sanningen, av befriaren, av försonaren, av den som helar och sammanfogar det vi människor söndrar och splittrar.

Jag ligger kvar där du slängde mig. Men Han är här med mig. Och jag tror att Han plockar upp en av alla bitar nu, med denna text. Att han lägger den biten av mig i sitt hjärta tills Han plockat upp dem alla. Den bit som tror på sanningen och vill leva i den. Den som älskar nakenheten. Den som längtar efter sig själv. Den som inte räds intimiteten, utan hoppas och tror på den. Det är ju trots allt min gamla bröllopsdag. Kanske gör Han allt nytt nu. Löftet att älska och att låta mig älskas. Löftet om att vara sann. Löftet om ge mig själv och mitt liv åt den som ger sig själv och sitt liv åt mig. Det är ju den gåva jag fann när jag miste livet, det hela hjärtats längtan efter att vara trogen kärleken, sanningen och livet.

Ta väl hand om den du är i Hans hjärta,

*Citatet är hämtat ur boken Maria från Magdala av Charlotte Frycklund.