Livet underifrån och inifrån

Det är allt annat än lugnt just nu på min balkong. Barnen har lunchrast borta på Sundsbroskolan och på en gräsmatta en bit bort har Friskis och Svettis ett gympapass för seniorer. Mina öron fylls av musik och barnaskrik. Det är lite så det är uppe i mitt huvud just nu. Rörigt och högljutt.

Golvet på balkongen håller på att torka upp. Många av mina örter har fått gå i blom för insekternas skull, och så är det vackert när basilikan och myntan blommar. Det är varmt nog att sitta här i bara bh och trosor, så jag passar på att sörpla i mig sensommarens droppar av värme och sol. Jag skulle kunna leva året runt på en plats där temperaturen ligger kring 20 grader. Min kropp trivs och mår bra i den milda vänliga värmen som inbjuder till att sitta ute på balkongen och vistas i naturen.

Vinden är behaglig när den sveper förbi över min nakna hud. Gympapasset börjar gå mot sitt slut. Musiken skruvas ned och tempot sänks inför avslappningen. Samma inverkan har skrivandet på mig. Det hjälper mig till stillhet. Att att samla ihop mig, att komma hem till mig själv igen efter en första arbetsvecka, att sjunka ner i tillvarons djupare skikt och vara närvarande med livet.

De flesta människor brukar bli lite knockade av första veckan tillbaka efter semestern. Jag har varit uppmärksam på vad som händer med mig i övergången från att leva i enlighet med min egen inre rytm till att leva efter arbetsveckans rytm.

Jag blir väldigt trött, har ingen ork om kvällarna, glor mest på teve, behöver mycket återhämtning. Framförallt är det huvudet som tar stryk. All närvaro tycks stiga upp ur kropp, själ och hjärta för att koncentreras i tankarna. Jag förvandlas till en huvudfoting. Det leder till en dundrande huvudvärk som måste åtgärdas med värktabletter. Och den mentala överbelastningen behöver jag hela tiden förhålla mig till och hantera. Jag känner ingen riktig vila i sinnet och har därför svårt att sjunka ned i mig själv.

Den nedsatta mentala förmågan leder i sin tur till att jag blir mindre varsam om mig själv och andra människor. Både i ord och handlingar. Jag säger saker som jag annars inte hade sagt, till mig själv och andra. Min mjukare syn på människan glider bort och jag kräver mer av mig själv och andra. Jag tar efter det rådande hårdare klimat som finns i vårt samhälle.

Min inre människa som jag samlade ihop under semestern splittras. Det uppstår inre konflikter i mig, i tankarna. De skapar i sin tur tvivel på mig själv som gör att jag måste lägga mycket tid och energi på att förstå varför konflikten uppstått och hitta en väg till inre försoning. Skrivandet och tecknandet som annars kan användas till att förmedla kärleken från Gud och skönheten i livet, måste jag använda till att reda upp den röra som uppstått på grund av den förhöjda rytm jag stigit in i. Den som splittrar min inre samlade människa och koncentrerar närvaron uppe i tankarna istället för att vara närvarande i hela mitt väsen.

Igår efter min arbetsdag låg jag utslagen på balkonggolvet i hopp om att kunna sjunka ned i djupet av mig själv och få ro i tankarna. Jag låg på kuddar jag slängt dit, halvnaken för att med hjälp av sol och vind komma närmare min kropp. Då och då dåsade jag till. Sömn och vila drar mig hem, inåt, nedåt. När jag inte behöver ha min närvaro fäst i tankarnas ytliga värld kan jag sjunka ned till den verklighet som ryms inom mig, som är mer sann, mer jag, mycket närmare livet där vi alla hör hemma.

Jag vaknade till ur slumret. Blickade upp mot de vita blommorna i krukan jag låg intill. Det var vackert att se dem underifrån. Ljuset och skuggorna. Färgerna. De fick mig att tänka på en tavla. På skönhet. Jag kände en kreativ glimt, en lust att måla det vackra.

Efter en stunds betraktande fick jag syn på de små ljusgröna bladlössen. Min första instinkt, som kom uppe ifrån tankarnas ytliga värld, var att jag skulle få bort dem. Spraya med grönsåpa. Döda dem.

Men jag låg kvar och bara tittade på de minimala liven. Insåg att de är just det. Liv. Levande små varelser. Vad gör det om de lever i min blomma? Den kommer ändå inte att överleva vintern.

Googlar man bladlöss rasslar det till med tips på hur man ska ta död på dem. De är kort och gott våra fiender för att de orsakar skada bland våra växter. Men varför existerar de? Vad tänker Gud om dem?

Jag måste alltså googla vilken nytta de gör för att också sådan information ska framträda, inte enbart utrotningstips. Jag finner Sara Bäckmos fina hemsida och känner samhörighet med hennes milda framtoning. Hon sammanfattar så här: "Ha tålamod med bladlöss! De har naturliga fiender i vår natur och i våra trädgårdar. De gör skada, men om vi odlar på kloka vis kan vi också samsas och odla mat som räcker till både löss och människor.

Vår första tanke med bladlössen ska inte vara att langa fram farliga bekämpningsmedel och utrota varenda bladlus. De fyller sin plats i vårt system och hålls naturligt i bra balans om vi jobbar aktivt med att främja en biologisk mångfald. Var försiktig och gör det som behövs på skonsamma vis, men träna ibland på att göra ingenting."

"Träna ibland på att göra ingenting". Just så vill jag göra denna gång.

Jag måste alltså se livet underifrån och inifrån om jag ska tänka bortom den första givna tanken om att döda dem. Den som också presenteras för oss när vi googlar.

Jag måste fråga efter nyttan för att få ett bättre helhetsperspektiv och faktiskt lära mig mer om naturen. Som Natursidan skriver: "Bladlöss är troligen mer spännande än du tänkt på. De har till exempel ”urmödrar”, används som boskap, kan skjuta ”sockerbajsbomber” och flyga över Östersjön." Hur ska jag inte vilja veta mer om de små liven?

Jag blir en sämre människa när jag lever uppe i mina tankar. Det kanske inte gäller alla personer, men det gäller mig. Jag blir mer dömande och kritisk. Jag förlorar i varsamhet och helhetssyn. Mina tankar tar den breda motorväg som mainstream presenterar. Jag ser problem istället för att söka efter nyttan. Jag ser det ytliga livet, missar den större verklighet och det stora ekosystem som vi alla är en del av. Jag förvandlas till en huvudfoting och inom mig uppstår en klyfta i min inre människa och ett splittrat sinne. Jag tappar en hel del i motståndskraft mot de destruktiva krafter som är i majoritet i vår värld. Jag till och med börjar tvivla på Jesus.

Vad gör jag med all denna information nu? Jag gör vad jag kan för att påminna mig om att det finns ett annat tillstånd. Ett jag utan huvudvärk. Ett jag som är samlat. Ett jag med sin egen rytm där närvaron med livet både i mig och andra livsformer är påtaglig. Ett varsamt jag. Ett jag som kan se helheten inifrån och underifrån, inte alls från ovan som jag fått lära mig. Ett jag som börjar dagen inifrån i ett lugnt och eftertänksamt tempo, i en samvaro med och ett samskapande med Gud, och som under dagen rör sig alltmer utåt mot andra människor och på kvällen har ork att dansa tills jag svettas. Ett jag som fylls upp och stärks lite dag för dag och som sällan behöver återhämtning, för jag lever i samklang med mig själv och den jag är.

"Mamma", skriker ett barn förtvivlat borta på skolgården. Den höga ljudnivån hos barnen har inte stillat sig en enda gång medan jag suttit och skrivit. Jag skulle inte orkat med en hel dag i den skräniga miljön. Stackars ungar. Stackars lärare.

Solen har gått i moln. Jag har tagit på mig min klänning och känner mig lite nedkyld och hungrig. Det värker ännu i huvudet och det är tid att gå in för att äta.

Det verkar som om också alla lunchraster är över. Jag hör endast en avlägsen lärarröst som tycks tala i en högtalare. Nu börjar de sjunga tillsammans. Läraren och barnen. Jag känner tårarna stiga upp till ögonen. Hjärtat slappnar av. Precis så, tänker jag. Det är vår uppgift som vuxna. Att leda barnen till samling, till gemenskap, bort från hämningslöst skrikande och gapande, till enhet och en känsla av samhörighet. Barnet i mig vill ha sådana vuxna. Den vuxna i mig vill vara sådan för barn.

"Huvud, axlar, knä och tå. Huvud, axlar, knä och tå..." sjunger de i kör. Ja, jag är så mycket mer än mitt huvud. Jag är axlar, knän och tår med. En hel människa.

Kram,