Nya tankar ger annorlunda resultat

Jag insåg alldeles nyss när jag fick ett sms att jag hade glömt att stänga av parkeringsmätaren igår när jag var uppe på Malmöfestivalen. Tur det är så billigt att parkera i Malmös innerstad.

På väg upp till festivalen igår tänkte jag på det där man brukar säga om att man inte kan göra som man alltid gjort och förvänta sig ett annat resultat. Jag har valt att tänka nytt och göra annorlunda mot förut. Och de nya resultaten låter inte vänta på sig. De skiljer sig drastiskt från de gamla.

Sommaren 2022 tvingades jag lämna mitt hem på gården efter åtta år. Jag flyttade in hos min äldsta dotter. Tillfälligt tänkte vi båda då. Det blev 3,5 år som jag sov på hennes soffa och delade min vardag med henne och hundarna. År jag ser tillbaka på med stor tacksamhet och glädje.

Den första hösten hos min dotter valde jag att anmäla mig till en buggkurs. Jag hade varit sjuk under väldigt många år och kände nu att jag ville och var redo att ta mina första försiktiga steg mot en bättre fysik och att åter kunna vistas ute bland människor.

Denna sommar har jag för första gången dansat i solnedgången varje vecka på Dans på stranden, och jag avslutade semestern med att dansa varje kväll på Malmöfestivalen. Det har tagit mig fyra år att dansa mig från A till O.

Längs med hela vägen har jag varit varsam med mig själv, inte pushat mig, men då och då när jag känt mig redo för det har jag tagit ett nästa steg. I början gick jag endast på mina kurstillfällen. Det dröjde ganska länge innan jag besökte föreningens öppna danskvällar. Jag kände mig för skör. När jag väl hade tagit det steget var jag bara där sporadiskt. De gånger då jag upplevde mig ha kraft till det, både fysiskt och känslomässigt. För dansen har byggt upp både en inre och en yttre styrka.

Jag har långsamt lärt mig att ha allt större tolerans för stora samlingar av människor, att klara av hög musik, att orka två danser i taget, att inte bli yr av allt snurrande, att inte bara dansa bugg utan även fox trots att jag inte gått någon kurs, att vara fysiskt nära olika män och ha tydliga gränser. Och att känna alla de känslor som kommer av att gå ensam till en plats där jag inte riktigt är bekant med någon och möta upp det som väcks i mig när jag inte blir uppbjuden. När det blivit för överväldigande har jag gått hem. Det har hänt många gånger, men jag har fortsatt att komma tillbaka.

I våras var jag med på en av föreningens alla stora fester för första gången. Jag har börjat gå fram till människor och tala med dem. Småprata. Lärt mig namnen på några i föreningen. Och som strösslet på mjukglassen har jag denna sommar dansat massor, också med en del män som inte tillhör min dansförening. Jag var till och med så modig att jag gav mitt telefonnummer till en man i min förening som jag dansat lite extra mycket med. Men så insåg jag att jag är inte redo för en parrelation. Samtidigt tyckte jag det var sorgligt att förkasta denna nya bekantskap, så jag tänkte om och tänkte nytt och gjorde annorlunda.

Mitt förslag mottogs väl. Vi tog ett par danser och strövade omkring i stöket på Malmöfestivalens sista kväll. Vi provade vietnamesisk mat, drack en öl, pratade om livet, lyssnade på jazz, umgicks otvunget och avslappnat.

Vi har båda levt länge nog för att veta att nya vänskaper inte tillhör vanligheterna när man blivit äldre. Så när sådan tillfällen plötsligt uppstår kan man antingen tvinga dem att vara något de inte är eller ta vara på vad de faktiskt kan bli. En ny vänskap börjar ta form.

Barn ett kom hem i söndags. Barn två kom hem igår. Barn tre kommer imorgon. Snart har alla mina älskade semesterfirare med sina respektive och mina smågullisar återvänt hem till Sverige. Vardagen står för dörren. En annan rytm. Ett annat innehåll. Hud som långsamt bleknar. Kortare dagar. Mer kläder. Mindre tid att vara jag och en starkt begränsad tid att skriva.

Hur behåller jag mig själv och är mig trogen när jag kliver in i vardagen? Hur fortsätter jag att vara mig själv så här nära som jag är nu? För det är detta som är jag. Det är nu min yta motsvarar det väldiga djupet inom mig. Det är här jag ser klart. Här jag kan lyssna på många nivåer. Här jag trivs med mig själv. Härifrån jag vill leva och verka. Här jag tänker nytt och varsamt väljer nya stigar att vandra på och därför också får se helt nya oväntade resultat.

Det är här jag till och med klär mig i en orange långklänning under jeansjackan för det är så snyggt mot mitt solbrända bröst. Här jag ger mig själv utrymme att vara lite mer djärv så att livet kan få ett rikare innehåll, en större bredd och mer mångfald. Här jag skrattar när jag glömt att stänga av parkeringen. Här jag låter mitt eget liv ta lite större plats och andras liv får stå tillbaka något. Det är på denna plats jag tar emot nya tankar som föder nya handlingar och ger nya resultat. Varsamt låter jag detta ske så att jag själv hinner med.

Kram,